Nu har älgjakten varit igång ett tag i hela landet. Ett årligt återkommande fenomen som kanske är den främsta symbolen för svensk jaktkultur. En tid då jaktlagens många insatser under året ska mynna ut i minnesvärda jaktupplevelser.
De flesta jägare vänder hem efter dagar och veckor i vår natur, fyllda med upplevelser och glädje oavsett hur jaktlyckan varit. Ibland är det passgrannen som lyckas, ibland är det jag.
Älgens utveckling, variation och status följs noggrant av många intressenter och är återkommande föremål för diskussion – och ibland konflikt.

I förenklad form: jägarkåren vill ha en meningsfull jakt och vårda det vilda för framtida generationer, skogsägaren vill ha låga nivåer av betesskador, samhället vill ha få viltolyckor och en biologisk mångfald i naturen. En till synes enkel ekvation, men – som både historien och nuläget vittnar om – sällan enkel att lösa.
Dagens system för älgförvaltning infördes för runt 15 år sedan. Tyvärr har systemet över tid levererat en situation där vi under några år hade en halverad avskjutning jämfört med startåret. Älgen har därefter rödlistats.
Under samma tidsperiod har de uppmätta betesskadorna enligt Äbin inte förändrats över huvud taget.

Stammen ser nu förvisso ut att återhämta sig något och avskjutningen är på väg upp. Men den kvarvarande känslan hos många jägare är att något skaver.
Den enkät som Svenska Jägareförbundet genomförde 2023, med 15 000 svarande, visade en betydande misstro mot både system för skadeinventering och skogsbolagens målsättning.
Om vi jägare gör vår del i förvaltningen, det vill säga fäller älgar enligt plan, måste det också ge effekt i andra änden av ekvationen. Annars blir insatsen över tid meningslös.
Det finns tankar och idéer om hur vi kan få ett bättre system. En del säkert bra och andra säkert mindre bra. Det som behövs är dialog och förtroende mellan parterna. Det finns alltid metoder som kan utvecklas, modeller som kan justeras och beräkningar som kan bli bättre.

I Svenska Jägareförbundet är vi alltid villiga att inleda samtal och på faktamässig grund göra svensk viltförvaltning bättre. Det pågår konstruktiva diskussioner och samarbeten runt om i landet, med gott resultat. Så jag vet mycket väl att vi inte är ensamma i denna strävan.
Det perfekta systemet för älgförvaltning finns sannolikt inte. Det kommer alltid att finnas en målkonflikt och dragkamp mellan viljorna.
Gott så, men inblandade intressenter såväl som nationalsymbolen älgen förtjänar en förvaltning som faktiskt fungerar – en förvaltning där allas ansträngningar ger effekt.

Magnus Haglund
Ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 11/2026