Den nya dagen är i antågande. Gryningsljuset är dock fördröjt på grund av de täta molnen. Bilens strålkastarkäglor reflekteras i dimstråken över vägen och vindrutetorkarna behöver slå något slag då och då för att hålla framrutan klar.

Skogsvägen som jag kör på tillhör inte de bättre men är fullt framkomlig, om än med reducerad fart. Och bråttom har jag inte, tvärt om. Jag kunde gott ha dragit mig i sängen en stund till men ivern över att få fara ut gjorde att jag kom iväg onödigt tidigt. Oktobermorgnar är sig inte lika från ena dagen till den andra och den här morgonen är mer olik.

Till höger skymtar jag jakttornet där jag tänkt stanna. Där bortom smalnar vägen ännu mer och gräset växer högt och tätt omkring hjulspåren. Här brukar jag också kunna vända bilen, om än det är trångt. Men nu ser jag mycket vatten i spåren där jag backat in tidigare. Nå, än är det inte skjutljust så jag överväger att ta det säkra före det osäkra och köra bort till vägens slut. Där finns en vändplan och det är bara omkring en halv kilometer dit. Så blir det också.

Återkommen till älgtornet trycker jag bilen så långt ut i gräset jag vågar för att lämna plats åt eventuellt passerande trafikanter. Det är ju lördag, så någon fler kan vara ute i samma ärende som jag.

Just här vid älgtornet mynnar en gammal körväg. Sist den användes var nog för en tre, fyra år sedan då stormfälld skog togs tillvara på andra sidan den lång-smala myr som ligger parallellt med vägen jag kommit. Det är väl ett par hundra meter till myrkanten. En remsa fastare mark har möjliggjort överfart till andra sidan. Min plan för dagen går ut på att söka fågel där borta i blandskogen.

Då jag nu kan urskilja mer av det som mörkret tidigare ruvat så hemlighetsfullt över, lägger jag kombibössan i armvecket och styr mina steg åt myren till.

Som alltid så här i början av en jaktdag är uppmärksamhet och förväntan på topp. Andra hade kanske hellre hållit sig hemma en sån här gråtrist morgon, men det här vädret passar mina syften utmärkt. Det är några grader över noll och marken och mossan är mjuka och dämpande.

Visst är en solig höstmorgon i skogen något av det vackraste och skönaste man kan få vara med om, men den lågt stående solen är också till besvär för en smyg-jägare som jag. Att gå mot solen är ingen höjdare och att ha den i ryggen är inte så mycket bättre. Skuggan kommer då att vandra långt före och varna eventuella villebråd för dess upphov.

Jag följer långsamt traktorvägen och alternerar mellan hjulspåren allt efter deras framkomlighet. Det växer sly på vägen och jag undviker sorgfälligt de fukthål-lande grenverken. Tids nog hinner jag ändå bli sur om benen ovanför stövel-skaften.

Nu hinner jag inte så många meter förrän en järpe drar iväg på bullrande vingar. Den satt mitt i vägen som den nu följer ett stycke innan den viker av åt höger strax hitom en körskadad gran. Stillastående följer jag den med blicken för att beräkna nedslagsplatsen. Störd i maten som den blev, söker den sig åter ner på marken där borta. Finns det fler? Kanske en hel kull? Hjärtat går upp i varv och sinnena skärps ytterligare. Det skulle sitta bra med några i väskan! Järpen heter ju inte bara av en slump Bonasia, egentligen bona asa, som betyder god stek.

Jag ser mig om men kan inte upptäcka den minsta rörelse någonstans. Erfaren-heten säger mig, att finns här någon ytterligare kommer den snart att röja sin närvaro på ett eller annat sätt. En stillasittande järpe är hart när omöjlig att få syn på. Den gråbruna fjäderdräkten är ett effektivt kamouflage. Men har man tåla-mod att vänta någon stund brukar det hända saker. Oroad ger den snart ifrån sig ett varningsläte som närmast kan liknas med en utdragen drill som kan stiga och falla i intensitet. Andra järpar i kullen svarar då strax och ibland kan man höra fyra, fem drilla från olika håll.

Den här järpen har tydligen inget sällskap och jag går försiktigt vidare i traktor-spåret. En ensam järpe intresserar mig inte som byte betraktad, men det kan vara trevligt att studera dess beteende.

Då den flög åt samma håll som jag är på väg synar jag terrängen där den tog mark och snart ser jag den gående i riset. Så flyger den åter bullrande fram efter skogsvägen. Jag ser en lågt sittande grangren gunga till när den landar och rör mig försiktigt vidare åt samma håll. Kanske finns här någon tjäder, så vaksam-heten upprätthålls.

Nu är jag nära granen som markerade landningsplatsen. Där någonstans löper den förmodligen omkring i blåbärsriset på jakt efter något ätbart. Men jag ser den inte. Några varliga steg till så kanske. Jag står länge och stirrar in i dunklet under träden, för där bör den ju vara. Just här är slyet på och omkring vägen mycket tätare och jag spanar för att om möjligt finna någon omväg kring det våta riset. Men den omvägen syns kunna bli lång. Så slår det mig plötsligt att det inte kan vara mödan värt att offra mer tid på en ensam järpe som jag ändå inte kommer att skjuta. Inte går det heller att komma fram här någorlunda ljudlöst som jag tänkt, men det förefaller ändå vettigast att följa vägen.

För att nå en bättre position i slyet kliver jag upp på ryggen som bildats mellan hjulspåren. Sedan blir jag i alla fall stående en lång stund i begrundan över den uppkomna situationen.

Den tidigare så tysta skogen börjar nu få mer liv. Ett par korpar samtalar med varandra på avstånd och vinden har begynt röra vid trädkronorna. Framför mina fötter står ett par smågranar som klarat sig något så när välbehållna undan traktorn. Jag ser att de börjat repa sig efter den omilda behandlingen. Men nu måste jag kliva över dem för att komma vidare.

När jag lyfter foten vet jag ännu inte om, att det steg jag nu tar och de följder det får, blir det jag kommer att minnas som dagens behållning. Innan min fot nått marken på andra sidan smågranarna far en hare iväg som skjuten ur en katapult! Överraskningen är total! Åtminstone för min del. Haren har nog vetat om min närvaro men tryckt hårt för att inte avslöjas av sin vitfläckiga päls.

Men en varelse till blir i nästa sekund minst lika överraskad som jag, och det är min tidigare bekantskap ‒ järpen! När nu haren tar till sin omtalade värja kom-mer järpen i vägen! När den ska fly blir den påsprungen av Jösse som i förskräckelsen tar ett jättesprång rakt upp i luften innan den återfår fattningen och drar iväg som ett streck bland buskarna.

Järpen, som också fått sig en törn, vinglar bort mellan trädstammarna, förmod-ligen glad över att det var med den timide Jösse som sammanstötningen ägde rum. Allt är över på ett ögonblick. Ett par sekunder senare är det som om inget hade hänt. Dramatiska händelser av det här slaget blir sällan långvariga och den här var ju av ovanligt kortvarig natur.

Episoden förorsakade ingen uppståndelse i skogen. Möjligen därför att delta-garna var få och några åskådare inte var närvarande. Ja, jag räknar faktiskt mig själv som deltagare i första hand. Det var ju jag som, så att säga, initierade det hela. Därtill blev jag ju också åskådare, inte minst på grund av min upphöjda position och goda överblick. Utan tvivel är jag också den ende av de tre inblan-dade som på detta sätt kan förmedla det inträffade.

Visst kommer jag ihåg mötet med ungräven under hjortronplockningen. Hur vi plötsligt stod öga mot öga på bara halvannan meters avstånd.

Och den uppretade älgtjuren som säkert tog mig för en rival, och korpen som störtdök mot mig gång på gång tills jag sköt den med hagelpipan, och….ja, många, många fler upplevelser.

Förmodligen är inte de upplevelserna så unika att inte andra kan ha varit med om något liknande. Men att få vara med om en krock mellan en hare och en järpe tycks mig så ojämförligt exklusivt och unikt att jag mycket väl kan vara den enda nu levande människa som sett en sådan.

 / Av Bernt Rutström