Det är en väl etablerad sanning att viltförvaltning ofta handlar mer om att förvalta människor än om biologi. På senare år har också alltmer fokus inom viltforskningen legat på vad som kallas "human dimensions". Attityder till viltstammarnas storlek, möjliga konflikter mellan olika intressen och aktörer samt funktionen hos olika styrmedel inom viltförvaltningen har plötsligt fått en given plats i diskussionerna om hur vi ska förvalta viltet.

Insikten att viltstammarnas förvaltning är en fråga som berör många är självfallet välkommen, och bör på sikt göra det lättare att finna kompromisser mellan olika intressen inom viltförvaltningen. Samt mellan viltförvaltning och annan markanvändning. För att minska konflikterna måste vi dock mäta och förstå olika aktörers attityder till viltet och viltförvaltningen. Samtidigt behövs kunskap om hur olika regelverk och förvaltningssystem påverkar attityderna. Slutligen är det viktigt att ta hänsyn till att viltförvaltningen ofta strävar efter att nå flera olika mål.

I en ny forskningsartikel har jaktens "multifunktionalitet" studerats i åtta länder. Forskarna klassificerar jaktens olika funktioner som ekologiska, ekonomiska eller sociala. Till exempel är en vilja att reglera viltstammens storlek en ekologisk funktion, intäkter i form av viltkött, arrenden eller jaktturism är ekonomiska funktioner och rekreationsvärde samt upplevd social status är exempel på sociala funktioner. De olika funktionerna kan stödja varandra, men kan även stå i konflikt. Exempelvis kan den ekonomiska funktionen viltkött och den sociala funktionen spänning och rekreation, som bägge påverkas positivt av starka viltstammar, stå i konflikt med en ekologisk funktion att begränsa skador på grödor eller skog genom att minska viltstammarna.

Viltförvaltningen och de olika funktionerna styrs genom samhällets regler och normer. Forskarna drar slutsatsen att ekologiska och ekonomiska funktioner ofta regleras genom formell lagstiftning på nationell eller överstatlig nivå. De sociala funktionerna styrs istället genom formella och informella normer i lokalsamhället. Ofta tar inte de formella regelverken för ekologiska och ekonomiska funktioner hänsyn till de sociala funktionerna eller lokalsamhällets normer. Detta bidrar till att skapa konflikter mellan
nationell och lokal förvaltning, och riskerar att minska acceptansen för den legala förvaltningen.

Artikeln lyfter fram björnförvaltningen i Slovenien och Kroatien som illustrativa exempel på detta. I bägge länderna har björnstammen nått en högsta nivå som samhället är berett att acceptera. Slovenien är dock med i EU, och björnen måste därmed förvaltas i enligt med (eller egentligen med undantag från) Art- och habitatdirektivet. Kroatien är ännu inte med i EU, och därmed har deras björnstam kunnat förvaltas med inriktning på att ge goda jaktmöjligheter och ekonomiska intäkter från björnjakten. Denna förvaltning har stark förankring i lokalsamhället, enligt forskarna.

I Sloveninen finns starka konflikter mellan människa och björn, vilket saknas i Kroatien. Forskarna föreslår att detta förklaras av att Slovenien genom EU har en överstatlig styrning av den ekologiska funktionen, som inte tar någon hänsyn till lokala ekonomiska eller sociala funktioner. Kroatien har däremot kunnat skapa synergieffekter mellan ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner.

Författarna till artikeln drar slutsatsen att de sociala funktionerna, och funktionerna för lokalsamhället, måste ges större inflytande över förvaltningen om man vill minska konflikterna och skapa acceptans. Istället för en rigid tillämpning av ett överstatligt regelverk vore det möjligt att bygga förvaltningen underifrån, med starkt fokus på samverkan och samordning av ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner av jakt och annan förvaltning av biologisk mångfald.

Artikeln skapar en mycket användbar begreppsram för diskussioner kring jakt och förvaltning av olika former av naturresurser. Tankegångarna knyter också nära an till alla diskussioner om olika typer av ekosystemtjänster, där jakt är en kulturell ekosystemtjänst medan viltkött är en producerande tjänst. Samtidigt tar artikeln ett alltför smalt grepp på ekologiska funktioner hos jakten, då man drar slutsatsen att vi i Sverige "underbeskattar" älgstammen. Viltstammarna regleras utifrån många olika hänsyn, där en kan vara ett minska skador på växande skog. Andra delvis motstående ekologiska funktioner kan vara att reglera stammen för att maximera skottillfällen eller avkastning i form av viltkött.

Dagens älgstam förvaltas för att ge en god jaktlig avkastning, med hänsyn även tagen till bland annat skogsbruket. Den ekologiska funktionen av jakten, så som författarna definierar den, är en kompromiss mellan olika ekonomiska och sociala intressen, eller om man så vill, funktioner. De tre funktionella grupperna är därmed inte riktigt jämförbara, då den ekologiska funktionen är en överordnad reglering för att nå en kompromiss mellan olika typer av vinster och kostnader som förknippas med en given viltart.

Artikelns engelska sammanfattning kan laddas ned här.