Motionen
Under det tidiga 90-talet började begreppet adaptiv viltförvaltning användas allt mer. Mycket har hänt sedan dess. Älgavskjutningen har i Sverige mer än halverats sedan toppåren i början av 80-talet och rådjursavskjutningen har sedan 1990-sjunkit med 100 000 rådjur per år. Under samma period har vildsvinen och dovhjort i Götaland och Svealand ökat dramatiskt, samtidigt som björnstammen fyrdubblats i Norrland och vargpopulation gått från närmast noll till en bra bit över Gynnsam bevarandestatus i Mellansverige.

Dagens Nationella viltförvaltning tycks idag ha sitt främsta fokus på att sätta tak för hur mycket älg skogsbruket anser att de tål, begränsa tillväxten av vildsvin och att ha fler rovdjur.

Ska vi ta ansvar för viltförvaltningen räcker det inte att säga att vi ska ha balans utan att tydliggöra vad balans mer konkret innebär. Idag tycks flera av skogsbrukets företrädare ibland mena att älgens bete är närmast onaturligt och det höga tonläget har inte minskat trots att älgstammen mer än halverats sedan 80-talet. De ivrigaste rovdjursförespråkare vill samtidigt helst att rovdjuren ska få utvecklas fritt.

Forskning visar t.ex. att en etablerad stam av björn och varg normalt äter hela avkastningen från en vinterstam på 4-5 älgar/1000ha. Således krävs minst 6-7 älgar/1000ha för att hålla en population som samtidigt är jaktbar och det är i vissas ögon ofta en alldeles för stor stam.

Konflikten med älg, rovdjur och jakt är troligen som störst i Mellansverige (Gävleborg, Dalarna, Värmland och Västmanland) där vilttätheterna generellt sett är mycket, mycket lägre än i Götaland och Svealand.

Vildsvinens kraftiga expansion i södra Sverige och vargens ökning i Mellansverige tycks även ha påverkat många jägare och brukares inställning till vilt i en vidare mening. Debatten kring vilda djur har fått ett mycket högre, och ibland olustigt tonläge. Det har gått så långt att det bitvis blivit okej att närmast hata djur och se dom som rena skadedjur som helst ska bekämpas med alla medel. Det höga tonläget kan tolkas som en frustration över en förändring, men kanske än mer än oro och rädsla för vart vi är på väg.

För att vända utvecklingen i diskussionen om viltförvaltning och skapa en ökad trygghet bland inblandade parter behövs ett bättre ledarskap för viltförvaltningen, med t.ex. tydligare ramar inom vilka t.ex. älgstammen och rovdjursstammar ska hanteras med både max- och miniminivå. Förutom Jägareförbundet kan troligen viltförvaltningsdelegationernas politiska företrädare göra en stor insats här för att optimera de ekosystemtjänster som finns att tillgå.

Att sätta max-mål för rovdjuren är idag kanske inte möjligt enligt gällande EU-regler, 53 men inget hindrar att Svenska Jägareförbundet tydligare tar ställning i denna fråga och samverkar för att få till en förändring mot en ökad tydlighet i rovdjursförvaltningen på lång sikt.

Så istället för att vi bara ska sikta på att ha minst ett visst antal lodjur/vargar/björnar i ett område, ska vi även som i Norge framgent kunna säga att vi skall ha ett maximalt antal lodjur/vargar/björnar inom samma område.Eller inom älgförvaltningen kan vi i rovdjurstäta områden, eller där rovdjuren är på väga att etablera sig säga att vi ska ha t.ex minst. 6 älgar/1000ha och max 8 älgar/1000ha.

Hemställan
Jägareförbundet Gävleborg vill att Svenska Jägareförbundet skall verka för; En ökad tydlighet kring vilka ramar det bör finnas för viltförvaltningen, speciellt i områden där det finns rovdjur och där även viltets värden kommer till sin rätt som ekosystemtjänst för hela landet.

Att den ökade tydligheten vad gäller ramar används i kommunikation och vägledning gentemot medlemmar och representanter i ÄFG och VFD. Detta för att stödja och utveckla organisationen i arbetet med att säkra en meningsfull jakt.

Jägareförbundet Gävleborgs styrelses yttrande
Det älgförvaltningssystem som idag finns bygger på att beslut ska tas så nära de som är berörda som möjligt. Övergripande riktlinjer för viltförvaltning ska tas i varje läns viltförvaltningsdelegation. Älgförvaltningsgrupperna som består av 3 jägarrepresentanter ska utforma älgförvaltningsplaner och i älgskötselområdena ska det utformas älgskötselplaner.

I de gällande övergripande riktlinjerna för Gävleborgs län från 2016-12-19 finns älgens jaktliga värde beskrivet samt även vissa övergripande mål. Här finns också beskrivet rovdjurens påverkan, skogsbruket, friluftsliv med mera. Vid framtagandet av dessa riktlinjer gavs, den av Jägareförbundet nominerade delegaten för "jakt och viltvård", en tongivande roll. Delegaten var under arbetet uppbackad med information och kunskap från Svenska Jägareförbundet. Riktlinjerna ligger till grund för arbetet i ÄFG och ÄSO.

I älgförvaltningsplanerna och älgskötselplanerna sätts tydliga mål för älgstammen i absoluta tal. I planerna framgår också tydligt vad som påverkar älgförvaltningen som till exempel rovdjursförekomst, skogstillstånd med mera. De som representerar jägarna i ÄFG och i ÄSO erbjuds och kallas årligen till utbildnings- och informationsträffar i Jägareförbundets regi. Jägareförbundet uppmanar också till engagemang i älgarbetet genom kontakt mellan kretsarna och jägarnas representanter (till exempel i så kallade älgråd).

Vad gäller rovdjuren beslutas det idag om minimimål i länens viltförvaltningsdelegationer. Minimimålen fastställs sedan av Naturvårdsverket vilket innebär att Naturvårdsverket enligt förordning har makten att "köra över" besluten i VFD för att säkra de nationella målen. 

I länens VFD ska det beslutas om övergripande riktlinjer för rovdjur. Där finns möjlighet att som en del i riktlinjerna, besluta om förvaltningsmål, det vill säga ett mål dit förvaltningen i länet ska sträva. Skillnaden mellan ett förvaltningsmål och ett maximimål är enligt vår bedömning marginell. Som motionären angivit har Sverige i sin kommunikation med EU-kommissionen haft stora problem att hävda begreppet "maximinivå". Att arbeta regionalt mot förvaltningsmål förefaller dock ha fungerat utan problem vad gäller begreppsdefinitionen.

Den av Jägareförbundet nominerade delegaten för jakt och viltvårdsintresset i VFD har, under VFD:s existens, i stor utsträckning varit tongivande när det gäller besluten om målnivåer. Förutsättningen för detta har varit den kunskap Jägareförbundet backat upp med och som i sin tur skapat ett förtroende bland många av de övriga delegaterna. Då de nationella målen och minimimålen som är fastställda på rovdjursförvaltningsområdesnivå alltid ska uppfyllas innan de länsvisa förvaltningsmålen kan börja verka, kan man idag säga att det inte förekommer någon regional förvaltning av varg i Gävleborg och inte heller i något annat län. Dock verkar förvaltningsmålet för varg i viss mån som en motkraft.

Styrelsen för Jägareförbundet Gävleborg finner att det motionären anför om ramar och mål redan finns inbyggt i de regelverk som gäller i landet och hemställer därför att stämman ska anse motionen besvarad. Motionären har uppmärksammat några av de allra viktigaste momenten i viltförvaltningen och styrelsen ser därför gärna att stämman ger styrelsen i uppgift att fortsätta och även intensifiera arbetet med att stödja jägarrepresentanter i ÄFG, i ÄSO och i viltförvaltningsdelegationen. Detta för att de ska ha så goda förutsättningar som möjligt att företräda jägarintresset i beslutprocesserna.

Jägareförbundet Gävleborgs beslut
Jägareförbundet Gävleborg har antagit motionen som översändes till Svenska Jägareförbundet årsstämma.

Förbundsstyrelsens yttrande
Förbundsstyrelsen delar motionärens oro över att viltstammarna allt mer tenderar att ses som ett problem än som en resurs. Det betyder att förbundets policy- och viltförvaltningsarbete än tydligare måste lyfta fram viltets och jaktens värde och de ekosystemtjänster som produceras. Det är därför också viktigt att förbundet 2017 fick i uppdrag av Naturvårdsverket att kartlägga och utreda "viltets ekosystemtjänster". Den rapport som kommer i sommar lägger en god grund för det fortsatta arbetet. Förbundsstyrelsen menar dock precis som styrelsen i Jägareförbundet Gävleborg att motionens specifika önskemål i allt väsentligt är uppfyllda genom dagens system. I älgförvaltningsgruppernas arbete ingår att sätt tydliga kvantitativa mål för älgstammen och att ange hur planerad avskjutning ska leda mot dessa mål. Redan idag anges det tydligt för de jägarrepresentanter som sitter i älgförvaltningsgrupperna att deras roll är att tillvarata jägarintresset och en verka för en meningsfull älgjakt. I den mån jägarnas intresse inte företräds på ett tillfredställande sätt måste representanterna göras medvetna om kritiken eller helt enkelt bytas ut. 

I fråga om maximinivåer för stora rovdjur kompliceras detta av att EU-kommissionen anser att sådana inte är förenliga med art- och habitatdirektivet. Dock finns det redan idag såväl miniminivåer som förvaltningsnivåer för rovdjuren per län. Dagens miniminivåer är fastställda på ett enligt förbundet helt felaktigt sätt och principerna för dessa måste därför ses över. Naturvårdsverket har aviserat att arbetet med att ta fram såväl principer som nya miniminivåer ska påbörjas under 2018. Således är frågan om minimi- och förvaltningsnivåer redan på agendan för 2018. Länsföreningarna kommer givetvis att involveras i det arbetet och våra viltförvaltningsdelegater får en central roll i detta arbete.

Parallellt med det arbetet har Naturvårdsverket hos regeringen begärt att miniminivåerna på län som idag låser förvaltningen ska tas bort och ersättas av sådan enbart på förvaltningsområdesnivå. Regeringen har meddelat att den förändringen inte kommer att göras före valet i höst. Förbundet kommer givetvis att åter driva denna viktiga fråga så snart vi har ny regering på plats.

Hemställan
Förbundsstyrelsen hemställer att årsstämman finner motionen besvarad.