Motionen
Svensk och skandinavisk rovdjurshantering påverkas till stor del av internationella åtaganden, men också av vår egen nationella politik. Genom EU-medlemskapet har vi skrivit under att rätta oss efter Art- och habitatdirektivet (AHD), genom vårt undertecknande av Bernkonventionen har vi förpliktigat oss att uppfylla ett antal villkor. I båda dessa direktiv beskrivs vikten av att bevara arter, men också om vikte av att ge lokalbefolkning och näringar nödvändigt utrymme. I direktiven framhålls också vikten av att gemensamt hantera gränsöverskridande viltarter. Sverige har valt att inte arbeta med en gränsöverskridande förvaltning.

Av våra fyra stora rovdjursarter jagar vi idag björn, något som är allmänt accepterat. Vi jagar lodjur, men har byggt ett inventeringssätt så krävande att det mest bara signalerar ”på gräns till utrotning” hela tiden. Varghanteringen, med bland annat byggande av släktträd, ger samma signal och gör arten i allmänhetens ögon oerhört skör. Dessutom väljer Sverige att bortse från att vargpopulationen på Skandinaviska halvön är en och samma, att såväl AHD som Bernkonventionen förordar gemensam hantering fullt ut, det vill säga även jakt, och att populationen för länge sedan passerat tröskeln för minsta livskraftiga population.

Gynnsam bevarandestatus vilar i AHD på tre krav: 1) Minsta livskraftiga population, ofta benämnd MVP (av engelskan Minimum viable population), är gränsen för att en population av en art ska kunna överleva i vilt tillstånd (forskarna fastställde siffran till 100 individer i Skandinavien). 2) Lämpligt och tillräckligt habitat (det har vi) och 3) Inget som tyder på att vargpopulationens livsmiljö kan komma att minska över överskådlig tid (inga sådana tecken finns). Dessa tre krav har Sverige översatt till minst 300 hittade individer på svensk sida riksgränsen.

Styrelsen för Jägareförbundet Värmland ser att stort utrymme finns för att sänka vargstammens numerär utan de internationella åtagandena åsidosätts, samtidigt som Svenska Jägareförbundet policy om högst 150 vargar uppnås. Åtagande av miniminivåer över MVP krävs inte och det motverkar också de delar av avtalen som kräver socioekonomisk hänsyn.

Styrelsen för Jägareförbundet Värmland hemställer att:

• Svenska Jägareförbundet ska, genom att hos beslutsfattare på alla nivåer, påvisa de möjligheter som ges i såväl AHD som Bernkonventionen, och på så sätt visa vägen för genomförandet av väsentliga delar av den rovdjurspolitik som riksdagen beslutade om redan 2013.
• Årsstämman antar propositionen och sänder den vidare som motion till Svenska Jägareförbundets årsstämma.

Jägareförbundet Värmlands beslut.
Jägareförbundet Värmland har antagit motionen enligt styrelsens förslag som härmed överlämnas till Svenska Jägareförbundets årsstämma.

Förbundsstyrelsens yttrande
Förbundsstyrelsen konstaterar likt motionären att vår viltförvaltning i hög grad påverkas av det som händer i EU. Förbundet har därför sedan flera år satsat betydande resurser på att ha ständig representation i Bryssel. Vidare arbetar förbundet på EU-nivå genom FACE, vår europeiska samarbetsorganisation, där Torbjörn Larsson numera är ordförande. Förbundet har dessutom tjänstemän som ingår i arbetsgrupper inom FACE. En av förbundets tjänstemän är till exempel ordförande för rovdjursgruppen.

Förbundets arbete på EU-nivå är idag inriktad på att flytta vargen från strikt skyddad (bilaga 4) till förvaltningsbar (bilaga 5). Förbundet menar att det inte bara är en möjlighet, utan till och med en skyldighet för EU-kommissionen att göra sådana förändringar när stammarna uppnått gynnsam bevarandestatus. EU-parlamentet har dessutom uppdragit år EU-kommissionen att verka för större flexibilitet och pragmatism i förvaltningen av bl. a varg och ta större hänsyn till landsbygdens behov. Regeringen stödjer i yttrande till EU- kommissionen denna princip. Förbundets arbete i Bryssel och på nationell nivå har bidragit till tydligheten från den svenska regeringens sida.

Förbundsstyrelsen konstaterar att frågan om tillämpningen av Art – och habitatdirektivet i allt väsentligt har gjorts i dom från Högsta förvaltningsdomstolen 30 december 2016. Domen visar att det finns utrymme för förvaltning av stora rovdjur, även om de är listade i bilaga 4. Det innebär att rovdjurspolitikens intentioner från 2013 mycket väl kan genomföras. Det bör dock noteras att Finlands motsvarighet till HFD har ställt ett antal frågor till EU domstolen som kan komma att påverka rovdjursförvaltningen. I dagsläget är det omöjligt att säga i vilken riktning. Men förbundet fortsätter att driva frågan om att flytta de stora rovdjuren till bilaga 5.

Hemställan
Förbundsstyrelsen hemställer om att årsstämman bifaller motionen i så måtto att förbundsstyrelsen får i uppdrag att fortsätta det redan påbörjade arbetet.