Motionen har initierats av Kerstin Winge och har antagits av Jägareförbundet Hidinge och Jägareförbundet Örebro.

Motionen
Sammanfattning:
Från vissa håll anses betesskador inom skogsbruket vara ett stort problem och alltför ofta får älgen klä skott för dessa. Det vill säga ett alltför stort ansvar för skadorna läggs på älgen (och till del annat vilt), kanske för att det finns fakta sedan årtionden om älgförvaltningen. Eftersom problemet från vissa håll betraktas som allvarligt och eviga åsiktsstrider verka rasa är det läge att skaffa fram forskning på detta. Jägareförbundet (i samverkan med andra parter) behöver se till att forskning tas fram så att samtliga parter i denna problematik kan få faktabaserade relevanta underlag för att sedan kunna agera på ett hållbart och ansvarsfullt sätt.

Bakgrund
Betesskador:
Markägare såväl privata som skogsbolag meddelar att de har mer eller mindre bekymmer med betesskador – oftast mer. Många gånger får vi höra att det beror på att det är för mycket älg. Av den anledningen uppmanas jägarkåren att sätta höga avskjutningsmål och gärna på ett sätt så att stammen minskar. Från jägarhåll upplever många att det trots nedskjutning av stammen under en (längre) tid fortfarande finns krav på att ytterligare sänka stammen. Samtidigt har det varit ganska tyst om vad markägarna ska göra från sitt håll för att minska betesskadorna. Alltså det redovisas inte särskilt ofta planer framåt för skogsbruket. Åtminstone delar av jägarkåren anser att älgen får klä skott för en alltför stor del som orsak till betesskadorna. Det vill säga det mesta ansvaret för betesskadorna läggs på älgstammen som anses vara för stor.

Olycklig formulering
Formuleringen när det gäller viltet och fodertillgången brukar vara ungefär: Viltstammarna ska anpassas till fodertillgången i markerna.
Det är alltså inte fodertillgången som ska anpassas till viltet. Detta skulle kunna innebära (draget till sin spets) att om markägarna röjer bort allt foder ska det inte finnas något vilt.

Så min fråga är varför (nästan) allt ansvar för betesskador läggs på älgstammen (och eventuellt annat vilt) och väldigt lite på markägarna? Själv anser jag att det är orimligt att betrakta Skogens konung som ett skadedjur, älg har funnits i vår fauna i tiotusentals år.

Traditionen av faktainsamling verkar vara olika:
Ett svar på denna fråga kan vara att jägarna under decennier har haft koll på älgstammen med spillningsinventeringar, älgobs och en reglerad samt uppföljd jakt. Det har alltså funnits fakta att presentera. Även om mätmetoderna inte kan anses vara helt tillförlitliga så brukar obsen och spillningsinventeringen följas åt. Samma mätmetoder har använts under tid vilket ger möjlighet till jämförande värden över åren.

Samlat kan jägarkåren visa med siffror hur det har sett ut tidigare, vilka faktorer som avskjutningen grundas på samt uppföljning av hur avskjutningen gått.

När vi istället tittar på markägarsidan finns inte särskilt mycket dokumenterat i form av
inventeringar och planer framåt. En dokumentation som finns tillgänglig när älgskötselområdena ska göra förvaltningsplanen är ÄBIN som är utarbetad, genomförd och analyserad av (eller på uppdrag av) Skogsstyrelsen. För övrigt finns det en del övrigt att önska rent metodmässigt (vetenskaplig metod) när det gäller ÄBIN. (ÄBIN:s projektledare från Skogsstyrelsen kunde till exempel inte svara på frågor från undertecknad rörande vetenskaplig metod i ÄBIN vid ett möte i Sunne i juni 2019.)

Samlat kan markägarna inte på samma sätt som jägarkåren visa med siffror hur det har sett ut tidigare, vilka faktorer som skogsbrukets planer grundats på och hur eller varför de har agerat som de har gjort.

Mina tankar om detta är att det då är lättare att luta sig mot den fakta som faktiskt finns och bara ta beslut utifrån det. Det vill säga vi skjuter ned stammen lite till.

Vilka orsaker finns till betesskadorna?
När det finns ett problem som anses vara så omfattande och kosta skogsbruket de enorma mängder som påstås så borde reaktionen rimligen vara att ta reda på vilka faktorer som påverkar betesskadorna. Jag har därför under hösten sökt information hos forskare på SLU och Skogforsk om vilken forskning som finns kring dessa faktorer och kan konstatera att den inte verkar finnas. Detta är för mig häpnadsväckande! Märtha Wallgren på Skogforsk verka vara den som ligger närmast i forskningen, men hon har heller inte särskilt tittat på detta. Hon meddelar dock att det bör vara ett antal samverkande faktorer som påverkar betesskadorna. Varför kan jag då påstå att antalet älgar inte är den enda orsaken till betesskadorna? 2001 hade Tångeråsa älgskötselområde 14 älgar/1000 ha. I år hade vi mindre än hälften och betesskadorna meddelas vara större än 2001. Alltså finns det fler faktorer än antalet älgar och vi behöver veta vilka dessa faktorer är och hur de samverkar. Endast då kan samtliga parter sätta in rätt åtgärder som är hållbara för både skogsbruket och viltet.

Yrkande
Jägareförbundet (i samverkan med andra parter) behöver se till att forskning tas fram så att samtliga parter i denna problematik kan få faktabaserade relevanta underlag för att sedan kunna agera på ett hållbart och ansvarsfullt sätt. Det måste bli slut på skadliga åsiktsstrider mellan parterna – för vi har ett arv att förvalta tillsammans.

Jägareförbundet Örebros styrelses yttrande
Motionären önskar att Jägareförbundet tillsammans med andra parter ska arbeta fram ett faktabaserat underlag till hur älgen påverkar skadebilden i skogen och framförallt vad skogsbruket kan göra för att minska skador. Motionären anser att älgen numera av vissa betraktas som ett skadedjur och att älgen ensam får klä skott för skadeproblematiken. Ett relevant underlag till orsak och verkan skulle minska skadliga åsiktsstrider.

Jägareförbundet Örebro håller med motionären om att älgen under lång tid, trots att stammen minskats, får ta en oförtjänt stor del av skulden för de höga nivåerna på betesskador. Här är det Jägareförbundet Örebros bestämda åsikt att man måste jobba med två åtgärder. Avskjutning är givetvis en, men den kanske viktigaste åtgärden är att skapa mer foder i våra skogar. Så länge inte detta görs kommer en minskad älgstam ha en marginell effekt på betesskadorna. De absolut viktigaste åtgärderna är ståndorts-anpassning, val av föryngringsmetod och givetvis att det ska föryngras med tall på tallmark.

Jägareförbundet Örebro vill dock påstå att det finns en del forskning inom området. Denna forskning pekar också relativt tydligt på att andra faktorer än älgstammens täthet spelar störst roll för hur höga betesskador det är i ett område. Vidare pågår också projekt ”beyond moose” där man studerar både klövviltets interaktioner och påverkan mellan arterna men också hur vad de betar.

Samtidigt är detta en mycket konfliktfylld fråga där älgen får ta oförtjänt stor del av skulden. Jägareförbundet har försökt belysa detta bland annat genom kampanjen ”rädda älgen”. För att komma framåt i denna konflikt står Jägareförbundet Örebro bakom förslaget att mer fakta och forskning inom ämnet behövs.

Mot bakgrund av ovan skrivna föreslår styrelsen att stämman beslutar att motionen bifalles.

Jägareförbundet Örebros beslut
Jägareförbundet Örebro har antagit motionen som härmed överlämnas till Svenska Jägareförbundets årsstämma.