Motionen
Vid en ansökan om skyddsjakt på rovdjur, blir du som söker skyddsjakt tillfrågad om du vill vara jaktledare eller om den ska ordnas på annat vis. Om den sökande tar på sig jaktledarrollen, får möjligtvis han och hundförare en blygsam ersättning. Men att spåra rovdjur och jaga rovdjur kräver mycket jobb i form av tid och en hel del folk samt många mil i bil för spårning. En utdragen skyddsjakt kan bli kostsamt med arbetsbortfall och många privata mil i bil. Det känns orimligt att vi jägare ska ta den samhällskostnaden för rovdjur vi blir påtvingad genom en utebliven förvaltning.

Vi föreslår att skyddsjakten på rovdjur sköts av länsstyrelsen. Det är statens vilt och vi alla i Sveriges land ska dela på kostnaderna som rör våra stora rovdjur. Kostnader i samband med en utdragen skyddsjakt kan lätt skena iväg för enskilda jägare och det är inte rimligt.

Skyddsjakten ska utföras skyndsamt med hjälp av länsstyrelsens viltspårare och helikopter. På så vis vet länsstyrelsen att rätt djur skjuts och jobbet med skyddsjakten bli rätt utfört. Samhället tar kostnaderna för allas våra rovdjur. I renbetesland sköts jakten så och det går väldigt fort att avliva en skadegörande rovdjursindivid.

Skyddsjakten på rovdjur kan alternativ skötas av polisen eller länsstyrelsen med avlönade jägare i ett liknande system som NVR med tim- och milersättning.

Jägareförbundet Gävleborgs beslut
Jägareförbundet Gävleborg har antagit motionen som härmed överlämnas till Svenska Jägareförbundets årsstämma.

Förbundsstyrelsens yttrande
Frågan om vem som ska genomföra beviljad skyddsjakt är enligt förbundsstyrelsen inte helt enkel. Motionären menar att sådan jakt ska verkställas av länsstyrelsepersonal i stället för av lokala jägare.
Förbundet har tidigare bedömt att det finns fördelar med att lokala jägare genomför skyddsjakterna. För det första är det de som har den bästa lokalkännedomen vilket underlättar jakten. För det andra har jägarnas delaktighet i förvaltningen bedömts vara viktig. Principerna bör dessutom vara desamma oavsett art. I fråga om björn har ett omfattande skyddsjakt genomförd av länsstyrelsepersonal i renarnas kalvningsland till exempel inte mottagits väl. Dessa björnar tas inte ens tillvara, de obduceras och bränns därefter. Lokala jägare ser hellre att uttaget sker vid ordinarie jakt eller som en särskild skyddsjakts kvot på våren.
Inte heller i fråga om varg är det säkert att länsstyrelsens personal skulle klara av att genomföra uppgiften. Länsstyrelsernas naturbevakare/spårare är i många fall inte ens jägare. Vidare är det endast under perioder med snö som skyddsjakt från helikopter ens är möjligt, men även då krävs personal på marken som kan lokalisera vargarna. Vidare är skyddsjakt på andras marker ett intrång i ägande- och jakträtten.

Förbundsstyrelsen delar dock motionärens uppfattning att det inte är rimligt att kostnaderna för skyddsjakten lämpas över på enskilda jägare som inte sällan inte ens är de som lidit skada eller än mindre är de som ansökt om skyddsjakt. Beslut om skyddsjakt är i formell mening ett undantag från det strikta skyddet som de stora rovdjuren åtnjuter. Vargen är i den bemärkelsen inte en jaktbar art som jägare har rätt att förvalta, på samma sätt som till exempel klövviltet. Mot den bakgrunden är det också rimligt att samhället står för kostnaderna för en sådan skyddsjakt. Förbundsstyrelsen menar att ett sådant ersättningssystem måste lösa ersättningsfrågan samtidigt som det inte i sig leder till personella begränsningar som försvårar möjligheten att nå framgång i själva skyddsjakten.

Hemställan
Förbundsstyrelsen hemställer att förbundsstämman bifaller motionen i så måtto att årsstämman uppdrar åt förbundsstyrelsen att verka för att de som genomför skyddsjakt efter stora rovdjur ges skälig ersättning.