Lennart Johannesson yttrade sig och yrkade bifall till motionen, med följande tilläggsyrkande:

Att målet på max 150 vargar skall kvarstå enligt SJF policy och att rovdjursstammarna ska regleras regionalt på länsnivå och genom upprättande av viltförvaltningsområden.

Beslöt årsstämman i enlighet med förbundsstyrelsens justerade hemställan bifalla motionen och ger styrelsen i uppdrag att fortsätta arbetet med att få till stånd utökad jakt på varg och lo samt att den regionala förvaltningen av rovdjursstammarna blir en realitet. Tilläggsyrkandet från Lennart Johannesson bifölls.

Motionen har initierats av Sven Ek och har antagits av Årjängs jaktvårdskrets samt Jägareförbundet Värmland.

Motionen

Jag vill med denna motion rikta en vädjan till Jägareförbundet Värmland och Svenska Jägareförbundet riks att förbundet på ett tydligt sätt klargör för berörda myndigheter och övrigt ansvariga att rovdjursförhållandena i rubricerad del av landet är ohållbart och med den hämningslösa utveckling som tyvärr alltjämt fortskrider idag kommer detta att skapa oöverskådliga problem inom en inte alltför avlägsen framtid.

VI som bor mycket nära gränsen mot sydöstra Norge där det bevisligen finns flera kända vargrevir och där dessa vargar redan har börjat breda ut sig även till våra områden i sydvästra Värmland gör att situationen redan idag kan betraktas som ohållbar för vårt vidkommande enär vi även har flera revir i närheten på den svenska sidan av gränsen i Lennartsfors och Holmedal.

I normala fall kan myndighetsbeslut överklagas men så verkar inte vara fallet när det gäller hur många rovdjur och framförallt vargar det ska finnas inom ett visst område, men beslutet har kanske inte prövats i svensk domstol ännu? Vi känner i vart fall stor frustration över myndighetsutövningen i dessa frågor. Det måste till en ändring med hänsyn till alla berörda människor som tvingas leva i dessa områden. Att fritt släppa ut varg i marker som inte ens tillhör staten verkar vara ett stort övertramp sett ur rent lagligt hänseende.

Att vara jägare och viltvårdare har i alla tider tillhört vår kultur och att kunna gå ut i skogen med våra hundar och jaga. Vi har i alla tider jagat på våra privata skogsmarker. Det finns jägare som arrenderar mark för sitt jaktintresse där inte markägaren själv jagar. Idag kan vi inte utnyttja vår rätt att jaga, på grund av att antalet vargar i våra skogsmarker är alldeles för stort. Allt för många har fått sina hundar delvis uppätna i skogen av varg vilket gör det mycket riskfyllt att jaga med hund. Det är ju inte bara en jakthund det är ju även en kär familjemedlem. Markägarna måste ju nu börja ställa krav på kompensation för detta enorma intrång som staten har tillskansat sig utan vare sig avtal eller annan uppgörelse.

Om vi som privata skogsägare ska tvingas tillhandahålla våra marker åt staten för att rovdjursstammarna ska kunna leva fritt utanför inhägnade områden så bör staten givetvis ersätt markägarna för detta stora intrång. Det borde väl vara ett rimligt och ett lagligt krav att markägarna får ersättning när någon vill nyttja annans egendom för sina egna syften. Tyvärr så uppväger ju ingen ekonomisk ersättning i pengar den naturupplevelse som finns i jakt och viltvård, men att med tvång ockupera annan egendom är ju i grunden en olaglig handling (egenmäktigt förfarande?) vilket borde kunna leda till allmänt åtal.

Det är med stor frustation vi konstaterar att makten och beslutsfattandet vad gäller jakt och rovdjursfrågor i Sverige, till stora delar nu har flyttat till Bryssel. Vi ställer oss frågan hur ska människor i Bryssel kunna fatta relevanta beslut om vårt kulturarv och våra intressen här? Det är vi som bor och verkar dagligen i och omkring vargreviren som har en god kännedom om vilka problem detta medför.

De grupperingar som förespråkar en utökning av rovdjuren och som är emot en reglerad jakt tycks hävda detta utan att ha några som helst fördjupande kunskaper i ämnet. Det stora problemet är att dessa grupper dessutom inte tycks behöva göra några som helst realistiska konsekvensanalyser av sina krav och påståenden och vad en fortsatt utökning av varg- lo- och björnstam i landet innebär för problem i närområdena.

Det kan klart konstateras att ju längre bort från skogslandskapen folk är bosatta och inte bor permanent i och i närheten av vargreviren, desto ivrigare och mera okunnigt hävdar man att rovdjuren och framförallt vargen ska öka i antal.

Det finns idag många som framträder i tv och radio och andra medier som tydligen försöker göra sig en karriär genom att ge en bild av sig själva som om de skulle behärska all möjlig kunskap om de stora rovdjurens liv och hur detta ska skötas.

Som utvecklingen har skett i rovdjursfrågorna de senaste åren, kan man hävda att en stor grupp människor blivit ”diskriminerade” på grund av sitt fritidsintresse nämligen jägarna. En annan stor grupp människor som också blivit fråntagna sin rätt att vistas tryggt i naturen, är de som har varit vana vid att vandra, plocka bär och svamp utan att behöva känna rädsla för rovdjursangrepp.

Ytterligare en stor riskfaktor och som dessutom utgör en påtaglig hälsofara för människan är spillningen från varg eftersom den med all säkerhet kan innehålla parasiter och dvärgbandmask som kommer att spridas till bär och svamp i skogen. Detta kan ge mycket svåra sjukdomar som dessutom i svåra fall kan leda till döden för människan.

Jag yrkar:

• Att jakten på framförallt varg utökas
• Att målet på 210 vargar blir ett maxantal i hela Sverige
• Att rovdjursstammarna regleras lokalt vilket kan ske kommunalt och harmoniseras med älgtillgången inom respektive älgförvaltningsområde
• Att på liknande sätt även lodjursstammarna regleras
• Att denna motion går vidare till Svenska Jägareförbundets riksstämma oavsett avslag eller tillstyrkande.

Jägareförbundet Värmlands styrelses yttrande

Styrelsen sympatiserar med motionärens framställan i allt väsentligt och delar motionärens förtvivlan över den situation och de uppoffringar som avkrävs motionären, men även landsortsbefolkningen i Värmland i övrigt. Motionären framför i motionen ett antal yrkande, som styrelsen ser ett behov av att kommentera var för sig och föreslår att stämman behandlar varje yrkande var för sig.

Vad avser motionärens första yrkande ”att jakten på framförallt varg utökas”, delar styrelsen till fullo motionärens uppfattning i sitt yrkande och ser det som högst väsentligt att en utökning av jakten på varg kommer tillstånd. Detta har också framförts dels via viltförvaltningsdelegationen och även direkt till Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Värmland. Vi uppfattar att vi har Länsstyrelsen stöd i denna uppfattning och ett fortsatt arbete är nödvändigt inför 2012 års jakt.

Styrelsen yrkar av denna anledning att årsstämman bifaller motionärens yrkande.

Motionärens andra yrkande avser ”att målet på 210 vargar blir ett maxantal i hela Sverige”. Styrelsen vill påminna om att Jägarförbundet sedan länge i sin rovdjurspolicy hävdat maxantalet vargar för Sverige ska vara 150 st. Styrelsen anser därför att Jägareförbundet inte ska höja sitta måltal utan det ska vara gällande även fortsättningsvis.

Styrelsen yrkar av denna anledning att årsstämman avslår motionärens yrkande.

Motionären framför i sitt tredje och fjärde yrkande ”att rovdjursstammarna regleras lokalt vilket kan ske kommunalt och harmoniseras med älgtillgången inom respektive älgförvaltningsområde”. Styrelsen delar motionärens uppfattning att rovdjurstammarnas storlek måste harmonisera med tillgången på bytesdjur och i detta sammanhang måste även storleken på viltstammarna balanseras mot att det också ska finnas ett meningsfullt jaktutbyte. Styrelsen anför att regionalförvaltning redan är beslutad och viltförvaltnings-delegationer är bildade, därmed är regional förvaltningsmodell införd. Styrelsen delar motionärens uppfattning om att det måste tas större hänsyn till de lokala förutsättningarna. En ökad acceptans för rovdjurspolitiken bygger dels på en regional förvaltning där den lokala problembilden måste beaktas, men framförallt att lokalsamhället får känslan av att de blir sedda och hörsammade oavsett vilken intressegrupp de företräder.

Styrelsen yrkar med nyss anförda att årsstämman anser motionärens yrkande besvarat, men med beaktande av motionärens grundtanke bifaller styrelsen förslag till stämmans uttalande:

Rovdjurstammarnas ska förvaltas i ett regionalt perspektiv, där nationella mål måste brytas ned till regionala mål för björn, varg och lo som ska vara balanserade mot tillgången på bytesdjur i det aktuella området. Det totala antalet rovdjur inom förvaltningsområdet måste beaktas vid förvaltningen på sådant sätt att såväl meningsfull jakt som djurhållning kan bibehållas.

Avslutningsvis yrkar motionären att ”motionen går vidare till Jägarförbundets riksstämma oavsett avslag eller tillstyrkande”. Styrelsens uppfattning är att motionären på ett tydligt sätt beskriver situationen och känslorna för många Värmlänningar och delar därmed motionärens åsikt. Styrelsen yrkar på att stämman bifaller motionärens yrkande, med tillägget att styrelsen yrkande och tillägg bifogas.

Jägareförbundet Värmlands beslut

Jägareförbundet Värmland har antagit motionen i enlighet med styrelsens förslag som härmed överlämnas till Svenska Jägareförbundets årsstämma.

Förbundsstyrelsens yttrande

Förbundsstyrelsen delar såväl motionärens som länsföreningen Värmlands åsikter att situationen i Värmland och i andra delar av Mellansverige är ohållbar och orättvis. Inte minst vad gäller födounderlag för att föda de stora rovdjuren och möjligheterna till en meningsfull jakt med hund.

Jägareförbundet har kritiserat årets vargjakt hårt eftersom det tidigt stod klart att den beslutades med ett ofullständigt faktaunderlag och med onödiga försiktighetsprinciper i flera steg. Efter jakten är det nu helt klarlagt att tilldelningen var för liten och att vi redan innan årets valpning har betydligt fler vargar än de 210 som Riksdagen slagit fast som tak. Förbundsstyrelsen ser således inga stora fel på politiken, även om Jägareförbundet hittills aldrig haft anledning att lämna sitt mål på maximalt 150 vargar, vilket länsföreningen anmärkt, det är snarare genomförandet av politiken som brister. Jägareförbundet har på flera nivåer och i flera omgångar framfört denna kritik, och liknande kritik vad avser årets lotilldelning i Mellansverige, till främst den förvaltande myndigheten, Naturvårdsverket.

Förbundsstyrelsen anser vidare att det heller inte är fel på politiken vad avser regionalt och lokalt inflytande över besluten och förvaltningen av de stora rovdjuren. Åter igen är det genomförandet av de tydliga politiska intentionerna som brister. I teorin garanterar viltförvaltningsdelegationerna det lokala inflytandet men i praktiken har vi ännu inte sett detta. Dels på grund av att Naturvårdsverket inte delegerat beslut till länen, trots att så varit möjligt, och dels på grund av att enskilda länsstyrelser tolkat viltförvaltnings-delegationens mandat på ett mycket varierande sätt. Även i dessa frågor har Jägare-förbundet framfört kraftig kritik till såväl länsstyrelser som berörda departement och enskilda politiker och ministrar.

Förbundsstyrelsen delar således motionens åsikter i så motto att det finns brister i genomförandet i praktiken av den beslutade rovdjurspolitiken. Jägareförbundet bör därför, med oförminskad styrka, arbeta för att Riksdagens beslut omsätts i praktik vad avser såväl vargjakt som regionalt inflytande.

Hemställan

Förbundsstyrelsen hemställer att årsstämman bifaller motionen och ger styrelsen i uppdrag att fortsätta arbetet med att få till stånd utökad jakt på varg samt att den regionala förvaltningen av rovdjursstammarna blir en realitet.