Under ett par veckor i juni hade jag förmånen att få vara med Tobias och Jessica när de hade en Björneftersöksutbildning upp i Tackåsen. Där samlades ett antal eftersöksjägare under ett par veckor och tränade och även gjorde spårningar på de sändarförsedda björnarna.
Foto: Jonny Olsson
Jag såg här en möjlighet för några av hundförarna i projektets pilotgrupp att få åka dit och göra några spårningar på sändarförsedda djur. Eftersom vi inte under år ett fått på sändarna på dovhjortarna pga av att sövningstillstånden kom en aningen sent.
Hela gänget samlat från vänster Marcus Engström, Silje Vang, Lena Brorsdotter, Per Kristoffersson, Per Åström och Anne Lee Ambjörn med hundar.
Helgen 8-10 augusti åkte denna tappra skara hundförare iväg till Björnlandet och Tackåsen för att spåra sändarförsedda björnar. Gruppen har under våren tränat sina hundar enligt eftersöksprojektets träningsmetod tillsammans med Tobias och Jessica.
För det här gänget var det hundens spårarbete som stod i fokus, att det var en björn i andra änden av spåret gjorde nog bara saken mer spännande. Men vi ska ju kunna spåra allt vilt med våra eftersökshundar.
Sprayflaskan preparerad med björnpäls och vatten för att applicera ut doften i terrängen.
Inledningsvis fick våra hundförare lägga spår med björnvittring till sina hundar för att presentera doften för dem. Ingen hund hade någon betänklighet över björndoften.
Till spårläggningnen användes björnpäls som lagts i en sprayflaska med vatten,
doftspåret sprayades ut på marken och kunde kompletteras med en ”pälsmössa” dvs att man släpade en bit björnpäls när man lade ut spåret.
När hundar och förare gått några kontrollspår så var det dags för skogen och de riktiga spåren.
Det går till så här; björnen har ett halsband som sänder positioner. Positionerna går att öka eller minska. När man ska genomföra dessa spårningar ser man till att ta ganska täta positioner på björnarna så att man får ett spår på kartan hur björnen rört sig under sitt födosök på morgonen. Ett antal timmar senare åker vi ut i skogen där man har position 1. Här någonstans har björnen varit.
Hunden ska själv leta upp spåret och ta sig an det och följa så långt Lena tycker att det är bra eller för den delen dåligt. Men 500 meter kan vara brukligt. Här gäller det att hundföraren är alert och läser sin hund och tittar efter spårtecken.
En uppriven stubbe kan vara ett av de tecken hundföraren bör kunna se efter en björn som letat föda.
Hundarna fick turas om att spåra. Det var varmt så det gick åt mycket vila i skuggan och vatten. Hudarna spårade ca 500 meter var och sedan bytte man. Varje gång en hundförare sa till om ett spårtecken i gjordes en notering på GPSén. På så vis kan man jämföra björnens positioner med hundens spårning.
Att se spår efter en björn som bara lullat omkring i skogen var inte helt lätt från början. Men när man vant ögat vid vad man skulle leta efter och hur det ser i vegetationen så såg man det ganska tydligt.
Björnar har ju stora mockasiner på fötterna så det blir ju inte direkt några skarpa kanter på avtrycken, däremot ser man tydligt i till exempel blåbärsris hur den gott fram och liksom släpat frambenen genom riset.
Här spårar Marcus med sin Bayerska viltspårhund, Aska, som inte syns i blåbärsriset. Med i spåret är även hans lösa eftersökshund Tjabo. Hundarna jobbar i team vilket också betyder att de tränar tillsammans.
Efter kommer Ingela med GPSén och gör markeringar vartefter Marcus visar de spårtecken han ser under spårets gång.
Hundarna fick göra ett antal spårningar var och det verkade som hundförarna inte var riktigt nöjda. Jag ser det som ett gott tecken, en viss självkritik ska man ha. Bitvis gick det bra och bitvis inget vidare.
Men skam den som ger sig. Marcus, Per, AnneLee och Per Å åkte hem en erfarenhet rikare. Spåra sändarförsedda djur var inte så enkelt. Man försökte analysera och diskutera huruvida det gick si eller så. Men hundar är individer och vi kan bara göra vårt bästa med att utbilda dem och spåra vidare. Pression i spåret är vad vi vill åstadkomma...
Vi kan bara Tacka och Bocka för att den här lilla gruppen ur ”Eftersöksprojektet” fick komma och göra dessa provspårningar.
Nu åker vi hem och finslipar träningen och gör fler fältförsök men då blir det våra flocklevande klövviltarter som dovhjort i första hand. Kanske tillkommer det något mer vilt nästa år.
Tack snälla Ingela, Sven och Lena för att vi fick komma! Ni gör ett kalasjobb med björnarna!
Mia & Co, Eftersöksprojektets hundförare
Text Mia Håkansson
Foto Fredrik Lundgren
