Emanuelsson är en av landets främsta experter på biologisk mångfald, och har länge arbetat med forskning om förvaltning av betesmarker. Han konstaterar nu att vi inte kan ha alla rovdjur överallt i Sverige. Tidigare var de större rovdjuren hotade på gränsen till utrotning i Europa, men nu går det bra för dem och de sprider sig. För de arter som är knutna till naturbeten går det däremot genomgående dåligt. EU:s politik har inte hängt med på vad som hänt, enligt Emanuelsson.

Svenska Jägareförbundets naturvårdsstrateg Fredrik Widemo har tidigare arbetat på CBM, och håller med Emanuelsson:

-Det är ingen tvekan om att det är extremt viktigt att se till att naturbetesmarker fortfarande hävdas, för att slå vakt om den biologiska mångfalden.

Widemo fortsätter med att påpeka att förekomst av varg ofta lyfts fram som positivt för den biologiska mångfalden. Dels får man mer kadaver, dels begränsas klövviltstammarna.

-Men preliminära analyser av Artdatabankens databaser visar att antalet rödlistade arter som gynnas av kadaver är mindre än en tiondel av antalet arter som gynnas av bete, säger Widemo. Påståenden om att det är gynnsamt att varg begränsar klövviltet är dessutom baserade på resultat från exempelvis Yellowstone, där man inte bedriver jordbruk eller skogsbruk. Och framför allt inte jagar.

- Där vargen förekommer i Sverige är hela landskapet format av historisk och pågående markanvändning. Samtidigt beskattar vi idag klövviltstammarna genom jakt på samma nivåer som vargar gör i ekosystem utan jakt. Därmed blir vargens påverkan på de svenska ekosystemen betydligt mindre. Åtminstone så länge brukarna inte slutar hävda betesmarkerna. Om så sker kommer nettoeffekten bli klart negativ, inte positiv.

-När vi fastställer förvaltningsmålen för vargen måste vi självklart väga in att det fortfarande ska vara intressant för brukarna att hålla landskapet öppet och gynna mångfalden genom att hålla betesdjur, avslutar Widemo.

Här kan du lyssna på inslaget med Urban Emanuelsson. och den efterföljande debatten i P1.