Studierna har genomförts av Kristianstads Högskola och SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) Umeå och arbetet har skett i nära samarbete med jägare och gårdar som sätter ut gräsänder.
Den 17 april tackades projektets finansiärer (Naturvårdsverket och Svenska Jägareförbundet) och de personer som varit involverade i arbetet med ett seminarium med ett program som innehöll det mesta kring gräsänders förekomst, liv och död.

De föredrag som fokuserade på de vilda gräsändernas liv visade att gräsänder trots att de är spridda över stora delar av världen och populationsutvecklingen är god, ändå hålls tillbaka av en del ekologiska faktorer.
Vissa sjöar står tomma trots att de i mänskliga ögon ser lämpliga ut för gräsandspar. Man har visat att födobrist ofta kan vara begränsande för gräsänder och i tätare populationer kan även konkurrensen mellan artfränder begränsa häckningsframgång. Gräsanden har också visat sig vara känslig för predation både i fältstudier och vid experimentella upplägg. Gräsandsungar reagerar vid försök, instinktivt och starkt, på både vattenlevande (gäddor)och luftburna (rovfågel) rovdjur vilket visar på att arten har präglats starkt av risken att bli tagen av rovdjur. Trots att arten anpassat sig på många olika sätt är fortfarande predation, oftast kopplat till betingelser i fåglarnas livsmiljö, förmodligen den enskilt viktigaste begränsande faktorn för hur gräsänder lyckas med sin häckning.

Årligen sätts det ut stora mängder gräsänder för främst jaktändamål och de försök som gjorts att uppskatta antalen visar att det sätts ut över 3 miljoner unga änder årligen i Europa. Den totala populationen av vilda gräsänder i Europa uppskattas till cirka 4,5 miljoner par. I Sverige är motsvarande siffror att minst 200 000 änder sätts ut och det häckande beståndet skattas till ca 200 000 par.

De studier som nu gjorts innefattar tre olika ”kategorier” av gräsänder vilka sedan jämförts på olika sätt. Kategorierna är (1) historiskt vilda gräsänder det vill säga exemplar som återfunnits i museer eller liknande, (2) nutida vilda gräsänder dvs fåglar som lever vilt och inte kan påvisa tecken på att de blivit utsatta och (3) farmade änder som används vid utsättningar. Från dessa tre kategorier har det sedan samlats in prover med stor geografisk spridning

Det aktuella forskningsprojektet visar att av de 10 000 farmade och utsatta gräsänder som ringmärktes under studien sköts i medeltal 25 procent av fåglarna vid det vatten som de sattes ut i.
Av de märkta änder som inte skjutits vid utsättningsplatsen har forskarna fått in data som visar att de utsatta änderna generellt lever kortare tid och flyttar kortare sträckor än sina vilda artfränder. Troligen är det så att merparten av de utsatta änderna dör av olika orsaker innan de hinner häcka första gången.
Jämförelser mellan de tre kategorierna, historiskt vilda änder, vilda änder idag och farmade änder visar att näbbarnas storlek och form förändrats över tid. Näbbarna hos nutida kategorier av änder är större och högre än sina historiska artfränder. Farmade änder visar störst skillnad mot de historiska exemplaren medan dagens vilda fåglar är ett mellanting. Detta tolkas av forskarna som att det är troligt att inkorsning från farmade änder kan driva på förändringarna i näbbars form i det vilda beståndet av gräsänder. Samtidigt framhölls att skillnaderna mellan grupperna är mycket små i faktiska mått och det är inte känt om detta kan påverka fåglarnas välbefinnande.

Gräsand drake. Foto: Kenneth Johansson

Gräsänder som sätts ut har mer "gåslika" näbbar än vilda gräsänder och detta har förmodligen fått till effekt att vilda gräsänders näbb ändrat form överlag menar forskarna, Frågan är om detta varit negativt för arten.

De tre kategorierna av änder har också analyserats genetiskt genom att de olika grupperna getts något som kan liknas vid ett ”genetiskt fingeravtryck”. Analyserna av de insamlade proverna visar att de farmade änderna skiljer sig genetiskt från de två kategorierna av vilda änder (historiska och nutida).
Dagens vilda änder har också spår av farmade änder i sin genetiska uppsättning, dvs gener från farmade änder återfinns i det vilda beståndet, vilket visar att farmade änder och vilda änder parar sig och får avkommor. Men även om dagens vilda änder visar genetiska spår av farmade änder behöver inte detta betyda att detta påverkat utvecklingen hos de vilda änderna då de gener som undersökts inte är kopplade till någon känd egenskap hos fågeln.

Diskussionen mellan de som arbetar med utsättningar av gräsänder och berörda forskarna kretsade kring huruvida de presenterade resultaten kring skillnader mellan farmade och vilda änder och det faktum att grupperna blandas är ett problem för den vilda populationen av gräsänder.
Man kan också tolka det som att dessa förändringar faktiskt kunna gynnat arten som ökar i antal. Kring denna frågeställning var man överens om att det saknas kunskap och att det är angeläget att detta beforskas i framtiden. Närvarande forskare, forskningsfinansiärer och de som arbetar med utsättningar av gräsänder, ansåg att projektet, om inget annat, visar hur långt man kan nå med samarbete och god vilja när det gäller att ta fram kunskap kring kontroversiella frågor.