Projektledare

Carl-Gustaf Thulin är docent vid Uppsala Universitet samt föreståndare för Centrum för vilt- och fiskforskning i Umeå.

Jonas Malmsten är biträdande statsveterinär vid Enhet för patologi och viltsjukdomar vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala.

Startår/slutår

2005/

Finansering

Forskningen finansieras av Svenska Jägareförbundet, Zoologiska Stiftelsen vid Uppsala Universitet samt Carl Tryggers Stiftelse.

Beskrivning

Bakgrund

På ön Ven i Öresund gjordes de första framgångsrika utsättningarna av fälthare i Sverige 1858. Fältharestammen tillväxte hastigt och redan året därpå kunde de första ”svenska” fälthararna fällas. Sedan dess har den årliga harjakten på Ven varit en tilldragelse för såväl kungligheter som lokalinnevånare. Enligt jägarna på Ven har fälthararna under de senare åren ändrat såväl beteende som utseende. De har mindre kroppsstorlek och trycker mycket hårdare i sina legor under jakterna. Stammen har dessutom halverats, och ett ökande antal döda harar påträffas utanför jaktsäsongen. I ett forskningssamarbete mellan Uppsala universitet och Statens Veterinärmedicinska Anstalt undersöks genetisk variation och hälsostatus bland Vens fältharar. Målet är att utvärdera jägarnas observationer och vad dessa förändringar i så fall kan bero på.

Fälthararna på Ven

Under 1800-talet började de små jordbruken i Skåne slås samman till större enheter. Detta förde med sig att buskage och häckar som delade landskapet försvann och ersattes med mer vidsträckta, öppna ytor. Under samma tid började de inhemska skogsharebestånden i Skåne att minska, möjligen till följd av denna förändring av landskapet. Detta bekymrade naturligtvis jägarna. För att ersätta eller komplettera den försvinnande skogsharen, introducerade under 1800-talets slut fältharen. De första lyckade utsättningarna gjordes på ön Ven i Öresund år 1858. De första fälthararna, åtta till antalet, kom från ön Amager strax utanför Köpenhamn. Utsättningen på Ven blev framgångsrik och redan året efter kunde de första inhemska fälthararna skjutas. Därpå följde fortsatta utsättningar på det skånska fastlandet och på andra håll i Sverige. Idag är fältharen är ett av de vanligare viltslagen i Syd- och Mellansverige.

Förändringar i harstammen

På Ven fälls idag ungefär 300 harar under de årliga jakterna. Detta är dock en nedgång jämfört med tidigare, då minst det dubbla antalet fälldes. Enligt jägarna på Ven har dessutom fälthararna på Ven ändrat sitt beteende såtillvida att de trycker hårdare i legorna och därmed undgår att fällas av de uppställda passskyttarna. Dagens fältharar har även mindre kroppsstorlek än vad de hade för några år sedan, och ett ökande antal oförklarliga dödsfall under våren har dokumenterats Eftersom vattnen runt Ven sällan fryser, finns det få möjligheter för utbyte av fälthararna på Ven och de på fastlandet. Detta faktum, samt till följd av observationerna angivna ovan föranledde en direkt förfrågan från jägarna på Ven om det gick att undersöka om inavel ligger bakom de observerade förändringarna i harstammen.

Forskning på Vens harar

För att utreda grunden för jägarnas observationer om mindre kroppsstorlek, ökad dödlighet och inavel inleddes under 2007 ett forskningssamarbete mellan Uppsala universitet och Statens Veterinärmedicinska Anstalt.

Jonas och Anna från SVA tar prover på skjutna harar.
(H.K. Shüssler ©)

Det övergripande målet med studien är att utreda:

1. Grad av genetisk variation och inavel bland Vens fältharar
2. Hararnas levandevikt
3. Hälsostatus hos hararna

Resultaten av forskningen är betydelsefull för en långsiktig förvaltning av fältharestammen på Ven, men även för grundläggande kunskaper om hur jakt och viltvård påverkar naturliga processer som urvalsmekanismer (selektion), reproduktiv framgång, lokal anpassning.

Preliminära analyser och målsättning

Sammantaget har 204 harar från Ven samt 118 från tre olika fastlandspopulationer samlats in vid jakter under jaktsäsongen 2007/2008 (se Tabell 1). Som referens populationer används prover från gårdarna Alnarp, Slättäng och Vadensjö på det skånska fastlandet. Prover samlades in under hösten 2007 under sex organiserade jakter, varav två på Ven, två på Alnarp och en vardera på Slättäng och Vadensjö. Hararna har vägts, ålders- och könsbestämts vid provtagningen direkt efter att de fällts under jakterna. Vidare har hälsostatus utvärderats genom analyser på lever, mjälte och tarm. I första hand har undersökningarna gällt bakteriologiska sjukdomar, såsom tularemi (Francisella tularensis), yersinios (Yersinia pseudotuberculois) samt övriga bakteriella orsaker till sjukdom. Snabbundersökningar av koccidios (encelliga parasiter) har också utförts.

Tabell 1. Antal harar som ingår i studien av fälthare på Ven, samt från de tre områdena Alnarp, Slättäng och Vadensjö på skånska fastlandet. Proverna är samlade på klappjakter hösten 2007.

Den preliminära sammanställningen av medelvikten på de olika insamlingslokalerna visar att hararna på Ven (186 stycken vägda) i genomsnitt ett par hekto mindre (3.6 kg) än fastlandshararna (3.8 kg). Vidare är det intressant att notera att det sammantaget fälls fler honor än hanar under klappjakterna. Enda undantaget var Alnarps gård, där det fälldes 16 hanar och 15 honor.

Preliminära resultat från de bakteriologiska undersökningarna visar inte på att hararna från Ven skulle vara sjuka eller bära på några sjukdomsframkallande bakterier. En mindre del, ca 5% är dock bärare av koccidier. Detta gäller både ö- och fastlandspopulationerna och är inte oväntat. Betydelsen av koccidieförekomst i en harpopulation är inte utredd, men eftersom parasiten påvisats i alla undersökta populationer får den betecknas som ett normalfynd. För övrigt anses alla undersökta populationer vara vid god hälsostatus med avseende på förekomst av sjukdomsframkallande bakterier.

De genetiska undersökningarna har delvis genomförts under 2008 och fortsätter under 2009. Datat kommer därefter bearbetas och sammanställas.

Vidare läsning

En populärvetenskaplig artikel om forskningen på Vens harar publicerades i Jaktjournalens julinummer (Thulin & Malmsten 2008, Jaktjournalen nr. 7, s. 32-36).