Historia

Vid 1900-talets början var fjällgåsen fortfarande talrik under vår och sommar i de svenska fjällen. Artens utbredningsområde var då omfattande och sträckte sig från de norska fjällkedjorna genom svenska Lappland och norra Finland vidare österut genom norra Ryssland ända till Stilla havet.

Foto: Projekt fjällgås

Under mitten av 1900-talet inträffade en kraftig populationsminskning inom hela artens utbredningsområde. Nedgången fortsatte, och vid 1970-talet återstod i Sverige endast en liten rest av den tidigare populationen. Att fjällgåsen inte helt försvann som häckfågel i landet vid denna tid kan tillskrivas det långsiktiga arbete som inleddes inom Projekt fjällgås vid denna tid.

Projekt fjällgås initierades 1975 av Lambart von Essen, dåvarande skolchef vid Svenska Jägareförbundets jaktvårdsskola på Öster Malma, Sörmland, med stöd från bland andra WWF Sverige och forskare vid Stockholms universitet. Under projektets inledande fas lades stor vikt vid att klarlägga orsakerna till fjällgåspopulationens kraftiga tillbakagång. Lokalbefolkning i fjällområdena intervjuades, och ett omfattande arbete genomfördes för att sammanställa information om fjällgåsens förekomst i Sverige och övriga delar av Norden.

Fjällgåsen är en flyttande art med fysiologiska anpassningar för långdistansflyttning under vår- och höststräck. Den svenska population som återstod i slutet av 1970-talet följde en traditionell sydostlig flyttväg mot övervintringsområden i sydöstra Europa och västra Asien. Biotopförändringar samt ett högt jakttryck vid rastlokaler längs flyttvägen och inom övervintringsområdena bedömdes utgöra de huvudsakliga orsakerna till populationens negativa utveckling.

Historiska Åtgärder

Genom studier på gäss visade etologen Eric Fabricius vid Stockholms universitet hur gässlingar utvecklar hemortstrohet och präglas av sina föräldrar i fråga om flyttvägar och övervintringsområden. Med stöd i denna forskning kunde man utveckla en metod för att undanröja ett av de största hoten mot den svenska fjällgåspopulationens överlevnad: den höga dödligheten under flyttning och övervintring. Målet var att genom uppfödning och utsättning av fjällgäss förstärka det kvarvarande beståndet. För att åtgärden skulle få avsedd effekt behövde flyttvägen förändras.

Ett antal fjällgäss från Sverige och övriga Europa införskaffades för att hållas som avelsfåglar på Öster Malma. Äggen från dessa individer placerades därefter under vitkindade gäss (Anser leucopsis), vilka fungerade som fosterföräldrar. Valet av vitkindad gås grundades på artens flyttningsstrategi, då den övervintrar i Nederländerna. Där erbjöds gässen gynnsamma förhållanden, god tillgång till bete även vintertid samt ett i princip obefintligt jakttryck.

Strax innan ungarna blev flygga sattes familjegrupperna ut i Arjeplogsfjällen, där vilda fjällgäss fortfarande förekom. Under höstflyttningen följde de unga fjällgässen sina fosterföräldrar, de vitkindade gässen, till övervintringsområdena i Nederländerna och även under vårflyttningen tillbaka mot Sverige. Därefter återvände fjällgässen, med stöd av den hemortstrohet som utvecklats under uppväxten, till Arjeplogsfjällen, medan de vitkindade gässen återvände till sina egna områden. Utsättning av fjällgäss med hjälp av fosterföräldrar fortsatte på detta sätt fram till 1999, vilket resulterade i att en population etablerades med traditionen att häcka i Arjeplogsfjällen och övervintra i Nederländerna. Överlevnaden hos ungfåglarna var hög, liksom rekryteringen till den svenska fjällgåspopulationen. Utan denna insats är det sannolikt att den svenska häckande populationen hade dött ut.

Hösten 1999 avbröts arbetet med uppfödning och utsättning abrupt efter att en genetisk studie påvisat inslag av gener från bläsgås (Anser albifrons) hos fjällgäss i fångenskap i Sverige och Finland. Som en följd av detta avlägsnades samtliga avelsfåglar inom projektet, trots att de utsättningsklara ungfåglarna inte uppvisade några sådana genetiska inslag.

Fortsatta åtgärder

För att möjliggöra en fortsatt förstärkning och samtidigt förbättra den genetiska statusen i den svenska populationen importerades vildfångade unga fjällgäss från Ryssland för att användas som avelsfåglar.

År 2010 återupptogs utsättningarna, nu med avkommor från dessa ryska individer. En vetenskapligt granskad studie publicerad 2020 av Diez-del-Molino et al. visade att det är högst osannolikt att förstärkningen av den svenska fjällgåspopulationen under perioden 1981–1999 medförde något inslag av främmande gener i den vilda populationen.

Dagens förstärkningsutsättningar genomförs utan användning av fosterföräldrar. Erfarenheter från verksamheten visar att ungfåglarna ändå kan finna den sydvästliga flyttvägen, ofta genom att följa äldre flyttningserfarna artfränder.

Svenska Jägareförbundet har varit huvudman för Projekt fjällgås sedan starten. Verksamheten bedrivs idag i samarbete med Stiftelsen Nordens Ark och Norrbottens Ornitologiska Förening som en del av det svenska åtgärdsprogrammet för arten. Sedan 1980-talet har projektet lagt stor fokus på utsättning av uppfödda fåglar för att förstärka den vilda populationen, men omfattar idag även ett bredare spektrum av åtgärder för att säkerställa fjällgåsens fortlevnad i Sverige.