Jakten - Från forntid till nutid
När de första människorna följde den vikande isen och tog vårt land i besittning var jakten och fångsten en förutsättning för att överleva och deras jakträtt kände inga gränser. De var en jagande del av det ekologiska systemet och utgjorde toppen av näringspyramiden. Man tog för sig av vad naturen gav. Ren, skogshare och andra köldhärdiga viltarter utgjorde de första jägarnas byten som kom att växla allt efter klimatet och att växt- och djurvärlden förändrades. Under de första årtusendena efter inlandsisens avsmältning skedde förmodligen inga större förändringar i människornas livsmönster. Vid utgrävningar av förhistoriska boplatser har de nomadiserande jägarnas livsförhållanden och deras jaktbyten delvis kunnat klarläggas. För de första jägarna var renen ett viktigt jaktbyte och jakten bedrevs i en "fjälliknande" natur. Varg, fjällräv, skogshare och ripa tillhörde de tidiga invandrarna. Med varmare klimat kommer värmekrävande växter och vårt Småland bekläds av skog. Först björk och tall och med ökande värme asp, hassel, ek med flera mera värmekrävande träd och buskar. Stora växtätare som älg, uroxe och visent betade i skogarna tillsammans med vildsvin, rådjur och kronhjort. Med skogen följer bättre livsbetingelser för jägarna. Skogen ger skydd och ved och i skogslandskapet underlättas förmodligen jakten och fångsten. Smyg- vaktjakt och fångst var de dominerande jaktformerna och utrustningen spjut och pilbåge. När människan börjar bruka jorden förändras successivt viltets livsbetingelser. Människorna blir bofasta. Odlar jorden och börjar hålla husdjur. Skogen får vika för odlings- och betesmarker. De större vilda växtätarna sågs förmodligen inte längre enbart som jaktbyte utan också som beteskonkurrenter till nötkreaturen. Vildsvinen utgjorde problem vid hållandet av tamsvin som fritt gick på näringssök i ollonskogarna. Efterhand som befolkningen ökade och krävde allt större brukade arealer skärptes konkurrensen mot det vilt som utnyttjade samma foder som boskapen eller på annat sätt ställde till problem vid hållandet av tamdjur. Uroxe, visent och vildsvin tillhör de arter som tidigt trängdes undan. Även om jakten under lång tid vid sidan av jordbruk och boskapsskötsel hade stor betydelse för folkförsörjningen kom den alltmer att minska i betydelse. Under 1800-talet då folkmängden ökade starkt och alltfler kreatur krävdes för folkets försörjning minskade fodertillgången för vilda växtätare som älg, rådjur och kronhjort då nötboskap, får och getter gick på bete i skogen och konkurrerade om fodret. Tillgången på älg och rådjur hade redan under 1700-talet börjat minska och då jakten efter älg och rådjur, genom Gustaf III:s förordning år 1789 inte längre förbehölls kungen och adeln innebar det för dessa arter ett ökat jakttryck. Rådjuren fick en fristad på några skånska gods varifrån de sedan spridit sig under 1900-talet.
Rovdjuren.
Björn och varg utgjorde under 1700 och 1800-talen ett stort problem för boskapsskötseln. Rättigheten att jaga de stora rovdjuren som uttrycktes med början i landskapslagarna ändrades till att bli en skyldighet. En organisation för att bedriva jakt efter särskilt varg infördes. Myndigheten utsåg skallfogdar i socknarna som skulle organisera vargskall då varg visat sig. Alla var skyldiga delta endast präst, klockare och enstaka gumma var befriade från vargskallen. Att vargen utgjorde ett problem förstår man av den statistik över rovdjursdödad boskap som finns. I Toftaryds socken dödade rovdjuren år 1827 fyra kor, fjorton getter, etthundrafem får och fyra svin. År 1837 i N. Unnaryds socken två kor, etthundranio getter och får och ett svin. Om torparens enda ko var med i denna statistik var det säkert en bekymmersam tid i torpet. Vargskallen var livliga tillställningar att döma av landshövdingen i Jönköpings län som suckade över "de besvärliga skallgångarna "dessa bullersamma folksamlingar, där tusentals dagsverken förspillas, ofta i sus och dus, under det att rovdjuren skrämmas, men sällan fällas". Även om vargskallen inte gav så stort antal fällda rovdjur varje gång innebar skallen, fångst i varggropar, fällor och giftanvändning att björnens och vargens öde i våra trakter var beseglat. Den "sista" björnen fälldes i Småland år 1831 och den "sista" vargen föll den 10 mars 1868. Varg förekom dock senare. Vintern 1875 sågs enligt uppgift varg i Hults och Askeryds socknar. Ett årtionde tidigare hade dock vargskallen upphört. Jaktstadgan som utfärdades år 1864 upphävde allmogens skyldighet att delta i vargskallen. Enligt den officiella statistiken dödades under åren 1830-39 tvåhundratrettioen vargar i Jönköpings län. Nu under 2000-talet har både björn och varg åter gått genom länet och den så kallade Granfjällsbjörnen fälldes vid Björnakullen i augusti år 2000.
Landskapet.
Under 1800-talet skedde stora förändringar i landskapet. För den ökande befolkningen krävdes alltmer jord för odling av säd och foder till den ökande boskapsstammen. Skogsmarken togs i allt högre grad i anspråk för jordbruk. I skogarna bröts små åkertegar upp och torpkulturen blev av stor omfattning. Skogen trängdes tillbaka och ett odlingspräglat landskap växte fram. Överallt i skogsmarkerna hittar vi spåren av odlandet. Husgrunder, odlingsrösen och små åkerlappar, nu oftast planterade med gran, visar oss tidigare utnyttjande av marken. I det mellan skog och odlingsmark blandade landskapet gynnades arter som skogshare, orre och tjäder och i de jordbruksdominerade områdena förekom talrikt med rapphöns. Livsbetingelserna för småviltet kom dock successivt att försämras. Sjösänkningar och dikning minskade tillgången på vattenområden och änder, vadare och gäss har fått mindre livsrum. Beskogningen genom ökad skogsplantering och igenläggning av småjordbruken särskild under 1950- och 60-talen ändrade förutsättningarna för jakten på hare och fågel. När skogsbetningen av kreatur upphörde och trakthyggesbruket i skogen storskaligt började tillämpas, ökade fodertillgången för klövviltet på kalhyggena vilket särskilt gynnade älgen. Nu inleds några decennier med ökande och under 1980- och 90-talen stor tillgång på älg och rådjur. Även om tillgången på vilt i första hand varit beroende av de naturliga förhållandena har människans utnyttjande av marken för jord- och skogsbruk, lagstiftningen på jaktens område, jägarnas inriktning av jakten och tillgängliga redskap påverkat viltförekomsten. I hällristningarna och i landskapslagarna från 1200- och 1300 talen får vi en nedtecknad information om de tidiga jaktförhållandena i vårt land. De jaktredskap som först stod till förfogande var spjut, pilbågar och fångstredskap av olika slag. Senare tiders vapen och utrustning för jakten ger naturligtvis helt andra förutsättningar för beskattningen av viltstammarna.
Lagstiftningen.
I landsskapslagarna från 1200-talet regleras vissa jakträttsliga förhållanden och jakttider anges. En av de första arterna som blir fredad under viss tid är ekorren. I Magnus Erikssons landslag från år 1351 förbjuds alla, utom kungen och hans hov, att driva villebråd, rovdjur dock undantagna, mot i förväg uppspända nät. I senare lagstiftning förbjuds jakt på älg med vapenfällor och förbudet mot nätjakt preciserades att också gälla rådjur. Gustav Vasa som tillmätte jakten stor betydelse införde förbud för bönderna att skjuta rådjur, älg och hjortar. Jakträtten på kronans mark och den var omfattande tillhörde kungen. Bland annat utgjorde Visingsö kunglig jaktpark. Kronoparker inrättades och s.k. "fredsmilar" där ingen utom kungen fick jaga. Begreppet "fredsmil" innebar att allt villebråd var fridlyst inom ett område av en mils radie med en viss stad som medelpunkt. En sådan "fredsmil" förekom med Jönköping som centrum. Under lång tid kom jakten på högvilt att tillhöra kungen och adeln. De jordägande bönderna hade mycket begränsade jaktmöjligheter och dödsstraff gällde tidvis för upprepad olaga jakt. År 1789 är ett jakthistoriskt betydelsefullt år. Genom Gustaf III:s förordning detta år knöts jakträtten utan inskränkningar till jordägandet. Det tog sedan lång tid innan myndigheterna insåg att denna rättighet behövde kompletteras med skydd för viltstammarna bland annat i form av jakttider då viltet fick jagas. Lagstiftningen under 1800-talet bekräftade sedan markägarens rätt till jakt och mera omfattande fridlysningstider infördes. Som en följd av jaktförhållandena under 1800-talets början och för att få till stånd ökade kunskaper om djurlivet och vidgad förståelse för jakten och behovet av viltvård bildades Svenska Jägareförbundet år 1830. Under 1900-talet har sedan reglerna för jakten alltmer detaljerats och markägarens och jägarens skyldighet att bedriva viltvård inskrivits i lagstiftningen.
Jaktvapnen.
De vapen som använts för jakt har under tidens gång utvecklats från pilbåge till eldhandvapen. Under medeltiden ersattes pilbågen i viss mån av armborstet. De tidigaste handeldvapnen – luntlås-, hjullås och snapplåsgevären - var svåra att använda vid jakt. Att hålla luntan brinnande och fängkrutet torrt var ett bekymmer. Även när flintlåsgeväret under början av 1600-talet kom skulle gnistorna från eldstålet tända krutet vilket inte alltid var givet. Laddningen av vapnen från mynningen var tidsödande. Först med konstruktionen av tändhatten under 1800-talets början, möjligheten att ladda vapnet med en färdigtillverkad patron och tändhatten placerad centralt i patronen kom vapnen till mera allmän användning under 1800-talets senare del. Pilbågen och armborstet har alltså under lång tid brukats för jakten. Huskvarna har kommit att förknippas med jakten i vårt land genom tillverkning av jaktvapen sedan 1700-talet. Under 1900-talet har den svenske jägaren huvudsakligen varit utrustad med Husqvarnavapen. Tyvärr upphörde tillverkningen vid Huskvarna under 1990-talet. Lokala vapensmeder tillverkade vapen och ändrade mynningsladdare till mera modernt snitt. En sådan tillverkning skedde i Hovslätt , den så kallade Hovslättabössan som år 1911 kunde inköpas för arton kronor. Ända fram till att handeldvapnen kom mera allmänt till användning har fångstredskap och fångstanordningar varit av stor betydelse för fångst av både matnyttigt vilt och pälsvilt. Viltet lockades i fångstgropar, saxar och slagfällor eller fångades i snaror som satts ut på de stigar som djuren regelmässigt utnyttjade. Vissa fångstredskap orsakade de fångade djuren lidande. Därför har rätten att använda fångstredskap starkt begränsats och för djuren plågsamma fångstredskap får nu ej användas. Alla fångstredskap som kommer till användning skall nu vara typgodkända av Statens
Naturvårdsverk.
Viltskinnen.
För de första människorna och långt fram i tiden var viltskinnen livsviktiga för att skydda sig mot kylan. Beroendet av viltskinn har minskat och det är kanske svårt att föreställa sig att ett viltskinn förr kunde vara skillnaden mellan liv och död. De som hade råd använde inte bara skinn till ytterkläder utan också till underkläder och nattskjortor. Exempelvis hade Karl IX:s dotter Catharina tolv loskinn i sin "sammetsnattkjortel". I den kungliga skinnkammaren fanns år 1554 bland annat etthundratio loskinn, etthundratrettiotre vargskinn, etthundra järvskinn, ettusentrehundratjugo mårdskinn och tretusenåttio hermelinskinn. Under medeltiden och framåt hade viltskinnen också en betydande roll i handeln med kontinenten. Stora mängder skinn utskeppades från Stockholm och andra hamnar. Exempelvis utskeppades över Stockholm år 1573 tvåtusenfyrahundrafyrtiofyra rödrävsskinn, ettusenfemhundrafemtiotre utterskinn, ettusensextiotvå bäverskinn, sjuttiosextusensjuhundrasextio ekorrskinn och sjuhundrafemton oberedda älghudar. Viltskinnens värde har varierat. Så sent som på 1930-talet motsvarade värdet av ett ekorr- eller hermelinskinn en dagsförtjänst av annat arbete. Ett rävskinn betalades under en tid motsvarande en månads skogsarbete. Under senare tid har viltskinnen tyvärr nästan helt förlorat sitt värde och jakten efter räv, mård och mink bedrivs för att minska dessa arters påverkan på annat vilt. Att rovviltet kan betyda mycket för bytesdjuren illustreras bland annat av förändringen av tillgången och avskjutningen av rådjur då räven drabbades av rävskabb i mitten av 1980-talet. Den starkt minskande rävstammen och dess mindre predation på rådjurskid innebar att avskjutningen av rådjur i länet ökade från omkring femtusen rådjur årligen till som högst trettiosjutusen.
Jakten.
Under 1900-talet har jakten i flera avseenden förändrats. Under första delen av århundradet då älg och rådjur nästan helt saknades var jakten inriktad på småvilt som hare och skogsfågel. Tillgången varierade mellan åren men tillgången var jämfört med nuvarande förhållanden stor. Jägarna var huvudsakligen bosatta på landsbygden och sysselsatta i jord- och skogsbruket. Jägaren och lantbrukaren var ofta densamme som sedan arbetet i ladugården avslutats på morgonen någon dag i veckan tog stövaren och ägnade några förmiddagstimmar åt jakt efter hare eller räv. En fälla bakom ladugården var vintertid gillrad för rävfångst. Jakten gav ett tillskott av viltkött och skinnen från rödräv kunde vissa tider ge ett tillskott i kassan. När älg och rådjur från århundradets mitt ökar och tillgången på småvilt minskar blir jakten efter klövvilt dominerande. Under 1980- och 90-talen blir tillgången på älg och rådjur större än kanske någonsin tidigare. Ökningen av framförallt rådjuren innebär också att smyg- och vaktjakten som troligen var forntidsjägarens huvudsakliga jaktform får en renässans. Rådjurens vana att morgon och kväll beta på öppna ytor i skogen och ute på odlade fält ger möjligheter till spännande jakt. Intresset för jakten ökar och antalet jägare blir alltfler. Från år 1970 till 1980 ökade antalet jägare med 40.000 till 300.000. Efterfrågan på jakt och avkastningen från klövviltet för med sig att priset för att arrendera jaktmark ökar. För den icke jagande markägaren innebär detta högre intäkter från jakten som nu omsätter omkring en miljard kronor årligen i form arrenden och utrustning för jakten. Genom urbaniseringen kom alltfler av jägarna att vara bosatta i städer och tätorter. År 1969 bodde mer än tvåtredjedelar av jägarna på landsbygden eller i orter med mindre än tvåtusen innevånare. År 1980 hade andelen minskat till hälften av jägarkåren och utvecklingen har fortsatt mot mera tätortsboende. Då alltfler jägare växer upp utan den kontakt med natur och djur som en uppväxt på landet ger ökar kravet på utbildning av blivande jägare och år 1985 infördes jägarexamen som krav för förvärv av jaktvapen. Nu under 2000-talets början minskar antalet jägare, sannolikt som en följd av minskande tillgång på älg och rådjur och ökade kostnader för att
jaga. Andelen kvinnor i jägarkåren, som tidigare endast utgjort någon procent av jägarna, ökar dock. Förändringarna i jägarkåren innebär att jakten nu definitivt tagit steget från näringsfång till fritidssysselsättning och rekreation.
Viltet.
Under de två senaste decennierna har ett nygammalt vilt återkommit i skogarna. År 1988 beslutade Sveriges Riksdag att vildsvinen skulle betraktas som ett inhemsk vilt och få sprida sig i landet. Sedan dess har vildsvinen ökat starkt och förekommer nu även i vårt län, områdesvis talrikt. Vildsvinen som har en hög reproduktion kommer sannolikt att öka i antal och utbredning. Avskjutningen som år 2007 var tjugotusen fällda vildsvin i landet kommer att flerdubblas och kan om några år förmodligen överstiga älgavskjutningen som under senare år legat på omkring 80.000 fällda älgar. Människans utnyttjande av mark och vatten påverkar viltets livsmiljö inte sällan i negativ riktning. Miljögifter och naturfrämmande ämnen har också påverkat vissa arters fortplantning. Uttern, som förr var mycket vanlig i de småländska vattendragen, minskade starkt från mitten av 1900-talet. Utterns reproduktion påverkades negativt av kemikalien PCB som från 1930-talet kom till stor användning i bland annat elindustrin och som via vatten anrikades i fisk som är utterns huvudföda. Den nu under senare år förbättrade vattenkvalitén, bland annat genom förbud att använda PCB, har inneburit att uttern nu ökar i antal och utbredning. Skogsharen, som förr var den dominerande haren i skogs- och jordbruksbygderna i syd- och mellansverige, har genom den inplanterade fältharen fått en konkurrent som medfört att skogsharen minskat i antal. Bland annat påverkas förekomsten av skogshare genom att skogsharehonor föredrar att para sig med de kraftigare fältharehanarna. Detta innebär att fältharen genetiskt "vinner" över sin artfrände och tar dennes plats i den "skog" som var skogsharens livsrum.
Hållbar utveckling.
För jägarna är sambanden mellan viltarterna och verkningarna av jord- och skogsbrukets skötselmetoder påtagliga och i vissa fall alarmerande. Det krävs att alla visar förståelse och vilja för att vi gemensamt skall kunna slå vakt om skogen och dess djurliv. En kunnig jägarkår är en grundförutsättning för en rätt bedriven jakt och goda viltstammar. Härutöver krävs hänsyn till viltet i bland annat skogsbruket för att viltarternas fortlevnad skall kunna tryggas för framtiden.
Fd: Jaktvårskonsulenten Stig Johansson