Kaningulsot (RHD) är en sjukdom med hög dödlighet som orsakas av ett lagovirus som förekommer i två huvudsakliga varianter. Den ena varianten, RHDV-1, upptäcktes i Sverige första gången 1990 och infekterar enbart vildkanin. Den andra varianten, RHDV-2, konstaterades i Sverige första gången 2013 och har sedan dess tagit över smittspridningen. Utöver vildkanin så kan RHDV-2 infektera både fälthare och skogshare. Båda virusvarianterna smittar vid direktkontakt mellan djur, samt indirekt via bitande/blodsugande insekter, viruskontaminerade miljöer och föremål. Ett mer omfattande utbrott av kaningulsot inträffade senast 2016. Bidra gärna till övervakningen av viltets hälsa i Sverige genom att rapportera till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) om du hittar en självdöd vildkanin eller hare.
Kaningulsot är en smittsam sjukdom som orsakas av lagovirus (virusfamiljen calicivirus). Sjukdomen kallas även RHD efter det engelska namnet Rabbit Hemorrhagic Disease. Det finns två huvudsakliga varianter av RHD-virus. Den första, RHDV-1, infekterar endast vildkanin. Den andra varianten som numera dominerar smittspridningen, RHDV-2, kan infektera vildkanin, fälthare och skogshare.
RHD-virus smittar både genom direktkontakt mellan djur och indirekt. Den indirekta smittan uppkommer eftersom viruset finns i det infekterade djurets kroppsvätskor och utsöndras via avföring och urin. Viruset överlever i veckor till månader i miljön, inklusive i kadaver efter djur som dött av sjukdomen, och det tål både frysning och upptining. Viruset kan därför smitta via bitande/blodsugande insekter som mygg och knott, viruskontaminerade livsmiljöer (exempelvis gräs), föremål (till exempel kläder och skor), samt via rovdjur som ätit smittade djur.
En infekterad kanin eller hare drabbas av leverinflammation.
En smittad kanin kan dö mycket snabbt, innan den hinner uppvisa några tecken på sjukdom. Annars är hög feber och ett nedsatt allmäntillstånd vanliga symtom. Kaninen kan verka apatisk, ha dålig aptit eller ha svårt att röra sig. Ibland förekommer ytterligare symtom som blodiga utsöndringar från nosen, blåfärgade slemhinnor och andningssvårigheter. I mer sällsynta fall kan sjukdomen ha ett långsammare förlopp och i sådana fall kan leverskador leda till att ögonvitorna, munslemhinnor och hud får en gulaktig färg (gulsot).
Inkubationstiden är 1-5 dagar för en kanin som smittas av RHDV-1 och 3-9 dagar för en kanin som smittas av RHDV-2. Kaninungar som smittas av RHDV-1 får i regel en lindrig infektion om de är yngre än en månad. RHDV-2 orsakar däremot sjukdom och död hos både unga och äldre kaniner. Dödligheten i kaningulsot orsakad av RHDV-1 är 70-90 %, medan den är 10-90 % med RHDV-2. Dödligheten är typiskt högre första gången en population drabbas av ett utbrott. Det är okänt hur länge en överlevande kanin kan bära på smitta och infektera andra djur.
En hare som smittas av RHDV-2 uppvisar symtom som liknar dem hos en kanin med kaningulsot, men det är inte lika väl känt hur harar påverkas. Globalt sett verkar dödligheten generellt sett vara högre hos kanin än för olika arter av hare, men det förekommer utbrott med relativt hög dödlighet hos harar. Fall av kaningulsot hos harar har oftast påvisats i samband med utbrott av kaningulsot bland vildkaniner, vilket indikerar att harar ofta smittas via kaniner.
Tamkanin, som är en domesticerad underart av vildkanin, kan smittas av både RHDV-1 och RHDV-2. Tamkaniner kan vaccineras, vilket ger ett skydd mot kaningulsot, men effekten är kortvarig.
Fältharesjuka – en likartad sjukdom
Fältharesjuka (EBHS, European brown hare syndrome) är en leverinflammation som orsakas av ett lagovirus som är närbesläktat med det lagovirus som orsakar kaningulsot. En hare som insjuknar i fältharesjuka får symtom som liknar dem hos en hare som insjuknar i kaningulsot.
EBHS-viruset kan infektera både fälthare och skogshare, men i Sverige har fältharesjuka hos skogshare bara konstaterats i södra Sverige där det finns både skogs- och fälthare. Det tyder på att viruset smittar fältharar emellan, medan skogsharar i regel smittas av fältharar. Vildkanin smittas inte av EBHS-viruset. Det senaste större utbrottet av fältharesjuka i Sverige inträffade 2019.
Förekomst av kaningulsot i Sverige och globalt
De första fallen av kaningulsot orsakad av RHDV-1 upptäcktes i Kina på 1980-talet. Sjukdomen spreds snabbt globalt, inklusive till vild- och tamkanin i Europa. RHDV-2 upptäcktes första gången i Frankrike 2010, men påvisades kort därefter i flera andra delar av Europa. Virusvarianten antas därför ha uppkommit i Europa. Under 2010-talet har RHDV-2 snabbt ersatt RHDV-1 som huvudsaklig orsak till fall av kaningulsot.
RHDV-2 har idag påvisats nästan globalt. Viruses utbredning omfattar Europa, Afrika, Asien, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Den snabba spridningen, som också inkluderar flera mindre öar, beror sannolikt på virusets förmåga att spridas indirekt via exempelvis insekter och viruskontaminerade föremål. Spridningen har sannolikt underlättats av mänskliga transportnätverk.
Spridningen har i regel också gått snabbare i områden där vildkaninen är vanlig. Vildkaninens naturliga utbredningsområde omfattar Iberiska halvön (Spanien, Portugal) och södra Frankrike, men till följd av historiska utsättningar finns vildkaninen idag i merparten av Europa. Den har även införts till Australien, Nya Zeeland, Sydamerika och på ett antal öar. Därutöver finns förvildade populationer av tamkanin.
RHDV-1 infekterar endast vild- och tamkanin (
Oryctolagus cuniculus). RHDV-2 har däremot infekterat flera andra arter världen över.
Till och med 2023 hade RHDV-2 konstaterats hos 17 arter utöver vildkanin, däribland 5 arter av det amerikanska släktet bomullssvanskanin (
Sylvilagus) och 10 arter inom släktet
Lepus. Både fälthare (
Lepus europaeus) och skogshare (
Lepus timidus) har infekterats.
Kaningulsot i Sverige
I Sverige konstaterades de första fallen av kaningulsot orsakade av RHDV-1 på Gotland 1990. På fastlandet påvisades viruset första gången 1993. De första kända fallen av kaningulsot orsakade av RHDV-2 konstaterades på Gotland 2013 och på fastlandet 2014.
I Sverige inträffade ett större utbrott av RHDV-2 under 2016. Det drabbade både vilda och tama kaniner i södra Sverige.
Samtidigt inträffade ett utbrott av kaningulsot hos skogshare på Hallands Väderö. Totalt hittades ett 15-tal döda skogsharar, varav tre skickades till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) för undersökning. Analyserna visade att skogshararna infekterats av samma undervariant av RHDV-2 som samma år orsakat utbrott av kaningulsot hos kaniner på fastlandet i Halland och Skåne.
Smittan fördes antagligen till Hallands Väderö via indirekta smittvägar, men det finns inga vildkaniner på ön. Utbrottet hos skogshare pågick dessutom under ett halvår, vilket tyder på att viruset efter introduktionen kan ha smittat skogsharar emellan. Alternativet är att viruset introducerades på ön vid flera tillfällen, eller levde kvar i miljön en tid. Att smittan dog ut på Hallands Väderö skulle emellertid kunna innebära att viruset i längden inte kunde fortleva utan kaniner som värddjur, men
det behövs mer kunskap för att klargöra om det är så.
Kaningulsot förekommer idag i södra Sverige. Eftersom sjukdomen ofta sprids via mygg eller knott är den vanligast från vår till och med höst.
Bevarandekonsekvenser av kaningulsot
Vildkaninen har införts av människan till flera områden. Därför finns den idag i bland annat merparten av Europa, Nya Zeeland och Australien. Eftersom vildkaninen kan nå höga tätheter och orsaka skador, särskilt för jordbruket, har den ofta kommit att betraktas som ett skadedjur. Utanför sitt naturliga utbredningsområde kan den dessutom ha en negativ påverkan på inhemsk vegetation och annan biologisk mångfald. I syfte att minska och kontrollera antalet vildkaniner så introducerades ett virus som orsakar
kaninpest (myxomatos) i Australien och Frankrike på 1950-talet.
Både viruset som orsakar kaninpest och kaningulsotsviruset har spridit sig till vildkaninens naturliga utbredningsområde på Iberiska halvön (Spanien, Portugal). Där är vildkaninen en nyckelart, bland annat som det huvudsakliga bytesdjuret för det iberiska lodjuret. Sedan mitten av 1900-talet har vildkaninen på Iberiska halvön minskat drastiskt. Den första nedgången orsakades av utbrott av kaninpest på 1950-talet. Därefter orsakade kaningulsot ytterligare nedgångar, på 1990-talet på grund av RHDV-1 och på 2010-talet på grund av RHDV-2. Dessutom har vildkaninen påverkats negativt av förändringar i livsmiljön.
Så kan du bidra till övervakningen av kaningulsot i Sverige
Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) ansvarar för att övervaka och kartlägga förekomsten av viltsjukdomar i Sverige. Övervakningen bygger på att jägare och allmänhet bidrar genom att rapportera till SVA om man hittar självdöda eller sjuka vilda djur.
Rapportera gärna till SVA via
webbformuläret rapporteravilt om du hittar en självdöd kanin eller hare i naturen, eller om du vid jakt fäller ett djur som du misstänker kan vara drabbad av en sjukdom. Du kan också ringa SVA på telefon 018-67 40 00.
Ibland kan SVA vilja undersöka djuret. I så fall tar SVA kontakt med dig efter att du rapporterat och frågar om du har möjlighet att hjälpa till genom att skicka in djuret till SVA.
Tänk på hygienen vid hantering av döda djur
Kaningulsot kan inte smitta människor. Däremot förekommer sjukdomen harpest (tularemi) hos harar i Sverige och harpest kan smitta människor. Även om man alltid bör vara noga med hygienen om man hanterar döda djur, så bör man därför vara extra noga om det döda djuret är en hare. Använd handskar, eller vräng en plastpåse över handen så att du inte tar i djuret med bara händerna. Tvätta händerna ordentligt efteråt.
Om en hare som skjutits vid jakt verkade frisk innan den fälldes är risken liten att den skulle vara smittad av harpest, men det kan hända. Om man vid urtagningen ser att mjälten är förstorad och/eller att haren har vita prickar i levern eller mjälten så kan det tyda på harpest. Avbryt urtagningen och placera haren i dubbla plastpåsar. Rengör kniven och tvätta händerna noga. Använd gärna desinfektionsmedel.
Om man får feber, influensaliknande symtom eller bölder/sår efter att ha varit i kontakt med en hare bör man kontakta läkare och tala om att det finns en risk för harpest. Sjukdomen kan behandlas med antibiotika.
Anmälningsplikt för djurhållare
Många smittsamma sjukdomar som förekommer hos tamdjur är anmälningspliktiga, eftersom det är viktigt att upptäcka eventuella utbrott tidigt så att smittspridning kan hindras. Kaningulsot är en anmälningspliktig sjukdom. En djurhållare som håller tamkanin och misstänker att ett djur eller besättningen drabbats av kaningulsot ska anmäla detta till en veterinär.
Om SVA påvisar kaningulsot hos en vildkanin eller hare så rapporterar SVA detta till Jordbruksverket.
Tidigare texter om kaninpest på Svenska Jägareförbundets webbplats
Om kaningulsot på myndigheters webbplatser
