Kaninpest är en sjukdom med hög dödlighet som orsakas av myxomavirus. Viruset infördes avsiktligt till Europa och Australien på 1950-talet i syfte att kontrollera vildkaninpopulationer utanför artens naturliga utbredningsområde. Myxomaviruset är etablerat i Sverige sedan 1960-talet och orsakar återkommande sjukdomsutbrott hos vildkanin. Viruset sprids genom direktkontakt mellan djur, samt indirekt via bitande/blodsugande insekter och livsmiljöer/föremål som kontaminerats av virus. När viruset introducerades hade det en hög värdspecificitet – det smittade i princip enbart vildkanin – men 2018 upptäcktes en ny hareanpassad virusvariant i Spanien och den påvisades 2023 hos fälthare i Tyskland och Nederländerna. Det hareanpassade myxomaviruset är sedan dess under spridning i Centraleuropas kanin- och fältharepopulationer. Det påvisades hos fälthare i Danmark 2026. Bidra gärna till övervakningen av viltets hälsa i Sverige genom att rapportera till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) om du hittar en självdöd vildkanin eller hare.
Kaninpest (myxomatos) är en smittsam sjukdom som orsakas av myxomavirus. Viruset har historiskt haft en hög värdspecificitet, vilket inneburit att det i Europa nästan uteslutande infekterat kanin, även om det sällsynt förekommit enstaka fall hos fälthare. Kring 2018 uppkom dock en hareanpassad variant av myxomaviruset som i hög grad infekterar såväl vildkanin som fälthare och en del andra hararter. Det är inte känt om skogshare kan infekteras.
Myxomavirus smittar genom direktkontakt mellan djur, men smittan kan också överföras indirekt via bitande eller blodsugande insekter som mygg och loppor, samt via viruskontaminerade föremål och livsmiljöer (till exempel via jord eller gräs som kontaminerats).
Ett smittat djur börjar oftast uppvisa symtom 3-5 dagar efter att det infekterats, men det kan ta upp till tre veckor. Vanliga sjukdomstecken är ögoninflammation samt svullnader runt ögon, mun, öron och könsorgan. Hela huvudet kan se svullet ut och öronen kan börja hänga ner. Djuret kan få feber och nedsatt allmäntillstånd. Det kan vara apatiskt, ha svårt att orientera sig, och det kan bli utmärglat för att det inte äter.
Dödligheten är hög. Ett drabbat djur kan dö inom ett par dygn, men förloppet kan också ta upp till ett par veckor. Djur som överlevt kaninpest kan ha små knölar på nos, öron och framtassar som brukar falla av efter 6-8 veckor. Överlevarna kan vara smittsamma upp till några veckor efter genomgången sjukdom.
Tamkaniner kan vaccineras mot kaninpest för att förebygga sjukdom, men vaccinet ger inte fullständig immunitet och effekten är kortvarig. Vaccinet behöver ges individuellt till varje djur, vilket gör att vaccination av vilda populationer inte är genomförbart.
Förekomst i Sverige och globalt – en historik
Myxomaviruset har sin ursprungliga hemvist i Sydamerika och Kalifornien där viruset finns hos två arter av bomullssvanskanin (kaninsläktet Sylvilagus). Dessa värdarter är asymptomatiska, vilket innebär att djuren bär på viruset utan att bli sjuka av det. Sjukdomen kaninpest (myxomatos) upptäcktes i Uruguay 1898 efter att viruset infekterat tamkaniner. Tamkaninen är en domesticerad underart av den europeiska vildkaninen (Oryctolagus cuniculus). Både vild- och tamkaniner utvecklar sjukdomen kaninpest om de smittas av myxomaviruset.
Vildkaninens naturliga utbredningsområde omfattar Iberiska halvön (Spanien, Portugal) och södra Frankrike, men till följd av historiska utsättningar finns vildkanin idag i merparten av Europa. Den har även införts till Australien, Nya Zeeland, Sydamerika och på ett antal öar. Därutöver finns förvildade populationer av tamkanin.
Vildkaninen har ofta kommit att betraktas som ett skadedjur, särskilt för jordbruket. I områden där vildkaninen introducerats utanför sitt naturliga utbredningsområde kan den dessutom ha en negativ påverkan på inhemsk vegetation och annan biologisk mångfald.
I syfte att minska och kontrollera antalet vildkaniner så introducerades myxomaviruset i Australien och Frankrike på 1950-talet. Från Frankrike spreds viruset vidare över Västeuropa. Uppskattningsvis dog 90-99 % av vildkaninerna vid de första sjukdomsutbrotten. Med tiden har vildkaninen utvecklat en viss resistans mot myxomaviruset, vilket innebär att utbrotten har blivit mindre allvarliga, men viruset lever kvar och fortsätter att orsaka utbrott med hög dödlighet.
Bevarandekonsekvenser inom vildkaninens naturliga utbredningsområde
På Iberiska halvön är vildkaninen en nyckelart, bland annat eftersom den är det huvudsakliga bytesdjuret för det iberiska lodjuret. Från Frankrike spreds myxomaviruset söderut till iberiska halvön där det orsakade en kraftig nedgång av vildkaninstammen på 1950-talet. Därefter har vildkaninen drabbats av utbrott av
kaningulsot (RHD), särskilt på 1990-talet och 2010-talet. Arten har också påverkats negativt av förändringar i livsmiljön. Totalt uppskattas vildkaninen på Iberiska halvön ha minskat till tätheter som är lägre än 10 % av tätheten vid 1900-talets början.
Kaninpest i Sverige
I Sverige etablerades vildkanin genom utsättningar i Skåne och på Gotland i början av 1900-talet. Med ökande kanintätheter kom klagomål över skador särskilt inom jordbruket, men även på skog och annan växtlighet.
Sjukdomen kaninpest konstaterades första gången i Skåne 1938. Utbrottet visade sig ha orsakats av att forskare introducerat myxomaviruset i syfte att kontrollera en lokal vildkaninpopulation, men viruset dog ut i samband med att kaninpopulationen minskade kraftigt.
På 1950-talet förekom förslag om att man skulle introducera kaninpest för att minska och kontrollera vildkaninpopulationen på Gotland. Introduktionen genomfördes inte, men 1961 konstaterades kaninpest återigen hos vildkanin i Skåne. Det är inte känt om detta var ett resultat av en avsiktlig introduktion eller ej. Eftersom myxomaviruset vid den här tidpunkten var under spridning i Europa så kan smittan även ha spridits till Sverige på naturlig väg via insekter, eller ha introducerats oavsiktligt via exempelvis kontaminerade föremål. Som i övriga Europa decimerades den svenska vildkaninstammen kraftigt av de första utbrotten.
Myxomaviruset är idag etablerat i Sverige och får återkommande utbrott, särskilt i områden med hög kanintäthet. Utbrotten är vanligast i södra Sverige, men förekommer också i kaninkolonier i andra delar av landet.
Hareanpassad kaninpest – uppkomst och förekomst i Europa
Myxomaviruset har en hög värdspecificitet, vilket inneburit att det utöver sina naturliga värdarter i Amerika nästan enbart infekterat europeisk vildkanin (Oryctolagus cuniculus). Det har hänt att fältharar infekterats, men bara vid ytterst enstaka tillfällen. Värdspecificiteten var också en egenskap som gjorde att myxomaviruset på 1950-talet ansågs lämpligt för biologisk bekämpning av vildkanin. Sedan viruset introducerades i Europa och Australien så har det förändrats genom evolution, vilket medfört att nya virusvarianter uppkommit, men fram till senare delen av 2010-talet var värdspecificiteten en bestående egenskap.
Kring 2018 uppkom en ny egenskap hos myxomaviruset som gjorde att det utöver att infektera vildkanin också smittar hardjur. Det hareanpassade myxomaviruset upptäcktes första gången i södra Spanien 2018 efter att det infekterat iberisk hare (Lepus granatensis). Utbrottet spreds till centrala Spanien och Portugal. Det orsakade drygt 50 % dödlighet hos den iberiska haren, vilket tyder på att arten har en hög mottaglighet för sjukdomen. Samma år inträffade ett utbrott på Sicilien där den italienska haren (Lepus corsicanus) infekterades. Dödligheten var hög även för denna art.
År 2023 konstaterades ett nytt utbrott av det hareanpassade myxomaviruset, denna gång hos fälthare (Lepus europaeus) i Tyskland och Nederländerna. Det är inte känt hur viruset spreds dit, men man har föreslagit att det kan ha skett genom oavsiktlig transport av kontaminerade föremål, bitande insekter eller hardjur som burit på smitta. Sedan dess har det hareanpassade myxomaviruset spritt sig i Centraleuropa där det påvisats hos fälthare i bland annat Österrike, Tjeckien, Slovakien och Ungern. I augusti 2026 konstaterades det hareanpassade myxomaviruset hos fälthare på södra Själland i Danmark. Det har hittills inte påvisats i Sverige.
En fälthare som smittats av det hareanpassade myxomaviruset får likartade symtom som en vildkanin som insjuknat i kaninpest.
I den nederländska provinsen Gelderland har man försökt få
en bild av hur fältharestammen påverkats av den hareanpassade kaninpesten genom att analysera utfallet av hareräkningar som genomförts av jägare i olika områden. När man jämförde antalet harar som räknades på hösten 2024 med antalet harar som räknats de tre föregående åren så hade fältharen minskat i samtliga områden med misstänkta eller bekräftade fall av kaninpest. I övriga områden varierade trenderna. Det fanns en statistiskt säkerställd skillnad där områden med misstänkt eller bekräftad kaninpest i genomsnitt uppvisade en kraftigare nedgång hos fältharen jämfört med artens genomsnittliga populationstrend i övriga kommuner.
Så kan du bidra till övervakningen av kaninpest i Sverige
Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) ansvarar för att övervaka och kartlägga förekomsten av viltsjukdomar i Sverige. Övervakningen bygger på att jägare och allmänhet bidrar genom att rapportera till SVA om man hittar självdöda eller sjuka vilda djur.
Rapportera gärna till SVA via
webbformuläret Rapporteravilt om du hittar en självdöd kanin eller hare i naturen, eller om du vid jakt fäller ett djur som du misstänker kan vara drabbad av en sjukdom. Du kan också ringa SVA på telefon 018-67 40 00.
Ibland kan SVA vilja undersöka djuret. I så fall tar SVA kontakt med dig efter att du rapporterat och frågar om du har möjlighet att hjälpa till genom att skicka in djuret till SVA.
Tänk på hygienen vid hantering av döda djur
Kaninpest (myxomavirus) kan inte smitta människor. Däremot förekommer sjukdomen
harpest (tularemi) hos harar i Sverige och harpest kan smitta människor. Även om man alltid bör vara noga med hygienen om man hanterar döda djur, så bör man därför vara extra noga om det döda djuret är en hare. Använd handskar, eller vräng en plastpåse över handen så att du inte tar i djuret med bara händerna. Tvätta händerna ordentligt efteråt.
Om en hare som skjutits vid jakt verkade frisk innan den fälldes är risken liten att den skulle vara smittad av harpest, men det kan hända. Om man vid urtagningen ser att mjälten är förstorad och/eller att haren har vita prickar i levern eller mjälten så kan det tyda på harpest. Avbryt urtagningen och placera haren i dubbla plastpåsar. Rengör kniven och tvätta händerna noga. Använd gärna desinfektionsmedel.
Om man får feber, influensaliknande symtom eller bölder/sår efter att ha varit i kontakt med en hare bör man kontakta läkare och tala om att det finns en risk för harpest. Sjukdomen kan behandlas med antibiotika.
Anmälningsplikt för djurhållare
Många smittsamma sjukdomar som förekommer hos tamdjur är anmälningspliktiga, eftersom det är viktigt att upptäcka eventuella utbrott tidigt så att smittspridning kan hindras. Kaninpest är en anmälningspliktig sjukdom. En djurhållare som håller tamkanin och misstänker att ett djur eller besättningen drabbats av kaninpest ska anmäla detta till en veterinär.
Om SVA påvisar kaninpest hos en vildkanin eller hare så rapporterar SVA detta till Jordbruksverket.
Tidigare texter om kaninpest på Svenska Jägareförbundets webbplats
Om kaninpest på myndigheters webbplatser
