Kronhjorten, eller kronviltet som det ofta kallas, hålls av många som det absolut förnämsta högviltet. Dess skönhet, dess grace och dess respektingivande uttryck har, i kombination med dess ofta framgångsrika agerande, gett upphov till fascination, mytbildning och sägner.
Kronviltet är högbent med långsträckt kropp och lång, slank hals. Kroppslängden för ett fullvuxet handjur är 175–200 cm, mankhöjden 120–150 cm.
Sommartid är pälsen rödbrun, men variationer från mörkt brun till gulbrun förekommer. Vinterpälsen är gråbrun, men kan variera från brunsvart till ljusare grå. Kalvarna är vitfläckiga upp till ca två månaders ålder. Svaga fläckar kan dock även ses hos vissa vuxna djur.
Kronviltets rörelser utmärks av en elegans och smidighet som matchas av få andra arter.
Hörseln är mycket god, liksom luktsinnet. Öronen kan vridas oberoende av varandra i olika riktningar och kronviltet kan snabbt avgöra riktningen till ljudkällan. Lukten används vid födosök och för att upptäcka predatorer och andra djur, men luktsinnet har även en funktion vid kommunikation kronvilt emellan.
Kronvilt har en välutvecklad syn och ser bra i mörker. Synen är betydligt bättre än hos till exempel älgen, och kronvilt är oerhört duktiga på att upptäcka även små rörelser och siluetter.
Hjortarnas bröl under brunsten är ett de mest kraftfulla läten som finns i svensk natur. Brölet kan närmast liknas vid ett lejons rytande eller ett grovt, skrovligt råmande. Brölen kan variera i längd från tämligen utdragna till korta, stötvisa hostningar. Under gynnsamma förhållande kan vi människor höra bröl upp till 5-6 km avstånd.