Det gemensamma arbetet med att ta fram en ändamålsenlig mall för älgförvaltningsplaner är nu klart. Den sista frågan som lösts är hur förekomst av rönn, asp, sälg och ek ska hanteras. Älgförvaltningsgruppernas arbete med förvaltningsplanerna kommer att utnyttjas för att samla in kunskap om fodermängd och betestryck. Däremot kan vi inte som för tall och gran avgöra om ett visst betestryck är ”för högt”.
Rönn, asp, sälg och ek (RASE) är de mest smakliga trädslagen för älgen, och kan utgöra en viktig foderresurs om de är tillräckligt vanliga. Samtidigt är äldre, ”trädbildande” RASE viktiga bärare av biologisk mångfald i landskapet. Befintlig forskning visar att skogsskötseln har störst betydelse för rekrytering och trädbildning av RASE, och det är brist på trädbildande individer i många produktionsskogar.
Smakliga växter är anpassade för att tåla höga betestryck, men älgens betning kan begränsa konkurrenskraft för RASE under ungskogsfasen. Därmed har man från skogsbruket och delvis från naturvården lyft fram betydelsen av älgstammarnas storlek och betestryck för förvaltiningen av RASE och den biologiska mångfalden. Samtidigt saknas idag kunskap om vilken betydelse klövviltets bete i ungskogsfasen har för rekrytering och trädbildning under skogens omloppstid och på landskapsnivå. Samma sak gäller hur mycket trädbildande RASE som behövs för att bevara den biologiska mångfalden.
Företrädare för Svenska Jägareförbundet och skogsbruket har under det senaste året diskuterat utformningen av mallen för älgförvaltningsplaner, bland annat när det gäller om och hur RASE skall hanteras. Vi har nu kommit överens om att samla in kunskap om förekomst och betstryck på RASE genom inventeringar och genom skattningar i förvaltningsplanerna.
Inte ens forskarna på området har dock idag tillräcklig kunskap för att säga om ett visst betestryck på RASE har negativa effekter för den biologiska mångfalden. Därmed är det självfallet helt orimligt att begära att en älgförvaltningsgrupp eller ett skötselområde ska kunna avgöra om betestrycket på RASE är ”för högt”. Denna ruta finns därmed inte längre med i planmallen.
För en hållbar förvaltning av RASE krävs att vi ser till hela omloppstiden. Rönn, sälg och ek är konkurrenssvaga och ofta lågvuxna jämfört med gran och tall. I en tät, mörk produktionsskog kommer de därmed inte att bilda träd, såvida man inte frihugger runt dem. Oavsett betestryck i ungskogsfasen. Allt oftare sparas dock undertryckt RASE som rekryterat in senare under omloppstiden vid en slutavverkning. Då får stammarna det försprång som krävs för att kunna bilda träd under nästa omloppstid. I kombination med nya anpassade röjningsföreskrifter är detta redan på väg att lösa problemet med minskade förekomst av RASE jämfört med forna tiders mer luckiga skogar med gott om ljus.
Diskussionerna om hur vi ska förvalta RASE på bästa sätt kommer att fortsätta lokalt inom skötselområden och förvaltningsgrupper, regionalt i viltförvaltningsdelegationer och nationellt i det nyinstiftade klövviltsrådet. Samtidigt måste diskussionen breddas, då betestrycket bara är en av många faktorer som kan påverka trädbildning hos RASE. Detta är en viktig del av miljömålsarbetet i skogen och i gränslandet mellan skogen och det öppna landskapet.
