Foto: Mostphotos

Fälthare

Ett tydligt särdrag som skiljer fältharen från skogsharen är svansen svarta översida.

2012-09-07

Kännetecken

Hos fältharen är pälsen är rödbrun året om, men låren har ofta en gråaktig färg på vintern. Till skillnad från skogsharen har fältharen på, den i övrigt, vita svansen en svart ovansida. Även öronspetsarna är svarta. Ögats iris är ljust brungul. På vintern har tassarna mycket mindre päls än hos skogsharen. Därför blir spårstämplarna smalare och fältharen sjunker djupare i lössnö. Den är något större än skogsharen, vikten är normalt 4-6 kg.

Fältharen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. Harar har ett slags idissling. De har en välutvecklad blindtarm där den användbara delen av födan berikas med K-vitamin. Detta går ut som en lös spillning och haren äter upp detta vilket ofta sker när haren ligger i daglega. Detta kallas refekation eller koprofagi. Den äkta avföringen utgörs av hårda runda pärlor.

Ekologi

Fältharen är nattaktiv. Födan är i stort samma som skogsharens, men fältharen är mer bunden till de odlade fältens grödor, speciellt klövervallar och spirande säd. Den är även vintertid mer beroende av att komma åt markens örter och gräs. Äter också knoppar och bark. Speciellt omtyckt är barken på unga fruktträd.

Första parningen på året sker normalt redan i februari och ungarna föds efter 45 dygns dräktighet. Med omparning direkt efter kullens födsel hinner harhonan i regel med att föda tre kullar per säsong. Upp till 5 ungar i varje kull.

Rovdjur med vuxna fältharar som bytesdjur är bland annat räv, lodjur, mård, duvhök, kungsörn och berguv.

Fälthare. Foto: Kenneth Johansson

Sinnen

Eftersom haren är utsatt för de mest skiftande predatorer har den väl utvecklade sinnen. Hörseln är skarp och ytteröronen kan vridas åt olika håll, oberoende av varann. Synen gör att den på långt håll ser nya inslag i terrängen. Fältharens synfält är också tämligen vitt: genom att ögongloberna sticker ut från skallen kan den se nästan helt runt om sig.

Ett beteende som haren har, för att undgå upptäkt av rovdjur, är att i daglegan ligga stilla och med låg profil. Haren ger på så sätt ifrån sig minsta möjliga vittring och rörelser, vilka annars skulle kunna vägleda rovdjur. Dessutom lämnar inte haren gärna legan i onödan. Det kallas att den "trycker hårt", vilket gör att rovdjur kan passera nära haren utan att den röjer sig genom att byta uppehållsort. Fördelen för haren är att den undviker att ödsla energi och hamna i rovdjurens blickfång mer än nödvändigt.

Haren gör vanligen också en procedur innan den går i legan: trasslar till sin spårlöpa, så att rovdjuren får svårare att genom luktsinnet finna haren. Detta sker genom att haren rör sig fram och tillbaka i sitt eget spår samt gör rejäla skutt så att spårlöpan blir svår att följa.

Illustratör: Dick Forsman

Förekomst

Fältharen planterades in i Sverige i slutet av 1800-talet. Numera finns den i jordbruksområdena upp till sydligaste Norrland. Den finns även i gränsområden mot större skogstrakter blandade med skogsharen. Det förekommer korsningar (hybrider) mellan skogs- och fältharen.

Fältharens populationstäthet ökade i samband med att rävarna i södra delarna av Sverige under -80-talet drabbades av rävskabb.