Fälthare
Fältharen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet.
Kännetecken
Hos fältharen är pälsen är rödbrun året om, men låren har ofta en gråaktig färg på vintern. Till skillnad från skogsharen har fältharen på, den i övrigt, vita svansen en svart ovansida. Även öronspetsarna är svarta. Ögats iris är ljust brungul. På vintern har tassarna mycket mindre päls än hos skogsharen. Därför blir spårstämplarna smalare och fältharen sjunker djupare i lössnö. Den är något större än skogsharen, vikten är normalt 4-6 kg.
Foto: Tomas Jonsson/Mostphotos
Ekologi
Fältharen är nattaktiv. Födan är i stort samma som skogsharens, men fältharen är mer bunden till de odlade fältens grödor, speciellt klövervallar och spirande säd. Den är även vintertid mer beroende av att komma åt markens örter och gräs. Äter också knoppar och bark. Speciellt omtyckt är barken på unga fruktträd.
Första parningen på året sker normalt redan i februari och ungarna föds efter 45 dygns dräktighet. Med omparning direkt efter kullens födsel hinner harhonan i regel med att föda tre kullar per säsong. Upp till 5 ungar i varje kull.
Rovdjur med vuxna fältharar som bytesdjur är bland annat räv, lodjur, mård, duvhök, kungsörn och berguv.
Förekomst
Fältharen planterades in i Sverige i slutet av 1800-talet. Numera finns den i jordbruksområdena upp till sydligaste Norrland. Den finns även i gränsområden mot större skogstrakter blandade med skogsharen. Det förekommer korsningar (hybrider) mellan skogs- och fältharen.
Fältharens populationstäthet ökade i samband med att rävarna i södra delarna av Sverige under 1980-talet drabbades av rävskabb.