Vildkanin
Kaninen placeras som ensam art i släktet Oryctolagus som ungefär betyder "den grävande haren".
Foto: Niklas Liljebäck
Foto: Madeleine Lewander
Kännetecken
Vildkaninen är mindre än hararna och har förhållandevis korta öron och ben. Färgen är normalt brungrå. Till skillnad från hararna har kaninen inga svarta öronspetsar. Vikt ca 2 kg.
Vildkaninen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. De har även en välutvecklad blindtarm och äter upp dess innehåll, som kommer ut som en "första avföring". Ett slags idissling alltså. Den äkta avföringen är hårda runda pärlor.
Foto: Madeleine Lewander
Ekologi
Föda
Allehanda gräs, örter, buskar och trädplantor. Även trädgårdsväxter och rotfrukter.
Fortplantning
Parning huvudsakkligen under tiden februari-augusti. Efter 30 dygns dräktighet föder honan i ett gryt eller håla. Ungarna är blinda och nakna vid födseln. De dias i cirka 3 veckor och klarar sig på egen hand vid cirka 5 veckors ålder. Cirka 4 kullar per år med 4-6 ungar per kull är vanligt. Honorna blir könsmogna redan vid omkring 3,5 månaders ålder, och arten har förhållandevis hög reproduktion.
Kaniner och harar kan inte hybridisera, alltså para sig och få avkomma.
Kaniner är på sina håll viktiga bytesdjur för både rovdjur och rovfåglar. Ungdödligheten är därför naturligtvis hög, i vissa områden upp till 90 % under första året.