En blöt mink på klippor. Foto: Mostphotos

Mink

Minken är en nordamerikansk art som importerades till Sverige för uppfödning i pälsfarmer. Förrymda djur etablerade sig i naturen och idag finns mink i nästan hela landet. Minken brukar beskrivas som invasiv eftersom den utgör ett hot mot flera naturligt förekommande arter.

2012-09-08

En invasiv art

Invasiva främmande arter är ett av de största hoten mot artrikedomen i naturen. En art beskrivs som "främmande" i områden där den finns för att människan - avsiktligt eller oavsiktligt - infört den utanför dess naturliga utbredningsområde. Den brukar kallas "invasiv" om den har en god förmåga att etablera och sprida sig, och dessutom har en negativ påverkan på de arter som förekommer naturligt i området där den införts.

Minken kommer från Nordamerika. Under 1920-talet importerades den till pälsdjursfarmer i flera europeiska länder, däribland Sverige. Dessa farmer kom att bli spridningscentra för minken. I slutet av 1930-talet hade förrymda minkar etablerat frilevande minkpopulationer på några platser i mellersta Sverige. Idag finns minken i hela Sverige utom de nordligaste fjälltrakterna. Den finns också i merparten av Europa. 

Minken påverkar flera naturligt förekommande arter på ett negativt sätt. Fåglar som häckar på öar är särskilt utsatta. För arter som häckar i markhåligheter (till exempel tobisgrissla och tordmule) kan minkens invandring leda till en kraftig nedgång i populationsstorlek. Minkpredation kan även minska mängden grodor. I Europa är minken en av orsakerna till den akut utrotningshotade flodillerns tillbakagång. Sverige ingår inte i flodillerns naturliga utbredningsområde, men arten har tidigare funnits i Finland.

Enligt Biodiversitetskonventionen, som Sverige undertecknat, skall de undertecknande parterna förhindra införsel av, samt kontrollera eller utrota, invasiva främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer och arter (artikel 8, punkt h). De undertecknande parterna skall också rehabilitera och återställa skadade ekosystem och främja återhämtningen hos hotade arter, bland annat genom utarbetande av planer eller andra skötselåtgärder (punkt f). 

Under de senare decennierna har flera sjöfågelpopulationer i skärgården minskat. Det finns flera orsaker till detta. Minken är en, men till exempel spelar övergödning och miljögifter också in. På många håll har dessutom mängden gynnsam häckningsbiotop minskat till följd av att betesmarker växer igen på skärgårdsöar sedan tamboskap inte längre betar där.

Minkjakt har visat sig vara en naturvårdsåtgärd som gynnar många sjöfågelarter. I en studie utförd i Uppsala läns skärgård jämförde man delar av skärgården där man jagade mink med områden där man inte jagade. I områden med minkjakt (minkkontroll) ökade antalet sjöfågelpar med 4-15 % per år. Ojagade områden uppvisade istället ett minskat antal par, eller så låg antal par kvar på en stabil men låg nivå. Studien visade också att artrikedomen ökade med upp till cirka 50 % i områden med minkjakt jämfört med områden utan. En annan studie utfördes i finska ytterskärgården där man under 15 år genomförde en systematisk minkkontroll. Den studien visade också att mink har en negativ effekt på fåglarnas artrikedom. I områden med minkkontroll ökade dessutom 15 av 22 häckande sjöfågelarter. Samtidigt gynnades sork och vanlig groda.

Svenska Jägareförbundet driver 2017-2020 ett naturvårdsprojekt vars mål är att utveckla ett effektivt förvaltningssystem för mink.

Kännetecken

Minken är ett 0.5-1.5 kg tungt mårddjur. Den långsmala kroppen är 30-54 cm, medan svansen mäter 14-21 cm. Pälsen är brun eller svart, ofta med en något mörkare nyans på vintern. Minken vistas såväl på land som i sött och salt vatten. Den är en god simmare och oftast ser man den i anknytning till vatten. 

Historik, utbredning och status

Minken har spridit sig över hela landet, med undantag av den nordligaste fjällkedjan, sedan förrymda minkar etablerade sig i naturen på 1930-talet. I den utsträckning som avskjutningsstatistiken på mink speglar minkstammens utveckling i Sverige så ökade minken fram till 1960-talet i takt med att den spred sig och etablerade sig i nya områden. Därefter skedde en stabilsering som varade till mitten av 1980-talet då minken under en kortare tid ökade kraftigt för att sedan minska lika kraftigt igen. Under 2000-talet har avskjutningen av mink minskat något (se figur nedan).

Ökningen under 1980-talet orsakades troligen av rävstammens tillbakagång under samma tid på grund av en skabbepidemi. När rävstammen återhämtade sig minskade minken igen. Räven ger minken två rejäla nackdelar. Dels slår den mink när den får chansen, för att bli kvitt en konkurrent. Dels minskar räven minkens tillgång på föda genom att räven delvis lever på samma bytesdjur.

En del studier i Europa tyder på att uttern i viss mån kan konkurrera med minken i vattenmiljöer. En hypotes - som återstår att bevisa - är därför att en del av minkens sentida nedgång skulle kunna bero på utterns återkomst. 

Figuren visar skattat antal fällda minkar i Sverige 1939-2017 enligt Svenska Jägareförbundets viltövervakning. (Data finns på http://www.viltdata.se/).

Ekologi

Minken har en varierad diet där såväl vattenlevande (fisk, kräftor, grodor) som landlevande djur (sork, fågel) ingår. Minken kan lägga upp matförråd. Den är en betydelsefull predator på markhäckande fåglar, deras ägg och ungar samt på kräftor. Läs mer om minkens effekter på sina bytesdjur under rubriken "En invasiv art" ovan.

En minkhane har ett hemområde som sträcker sig upp till 3 km längs ett vattendrag. Honor, och framför allt unga hannar, rör sig inom mindre områden. Hemområdet fungerar som ett revir, det vill säga ett området som aktivt försvaras mot andra minkar. Reviret markeras med hjälp av dofter. Minken har oftast 2-5 daglegor inom sitt område. Födosöket sker oftast i närheten av någon lega.

Minken inleder sin parning i mars. Hanen kan para sig med flera honor, så kallade polygami. Ungarna (3-6 st) föds i början av maj. Under juli och augusti blir ungarna självständiga och många ungdjur utvandrar till nya områden.

Jakt och förvaltning

Minken jagas på många håll, framför allt på grund av att den är en betydelsefull predator på fågel. Handel med skinn från vilda minkar har idag en liten omfattning.

Jakttid

Minken får jagas året om i hela landet för att förebygga skador av vilt (så kallad skyddsjakt).

Jaktsätt

Den huvudsakliga beskattningen sker med hjälp av slagfällor eller fällor för levandefångst. Över 30 fälltyper är idag godkända för minkfångst. Minkar fälls också vid vaktjakt och vid jakt med hund som markerar mink.

För att bibehålla antalet minkar på en lägre nivå - med effekten att sjöfågel gynnas - krävs uthållighet i jakten. Minkjakt måste ske årligen och är särskilt viktig tidigt på våren, innan fåglarna häckar.