Foto: Madeleine Lewander

Vildkanin

Kaninen placeras som ensam art i släktet Oryctolagus som ungefär betyder "den grävande haren".

2012-09-09

Kännetecken

Vildkaninen är mindre än hararna och har förhållandevis korta öron och ben. Färgen är normalt brungrå. Till skillnad från hararna har kaninen inga svarta öronspetsar. Vikt ca 2 kg.

Vildkaninen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. De har även en välutvecklad blindtarm och äter upp dess innehåll, som kommer ut som en "första avföring". Ett slags idissling alltså. Den äkta avföringen är hårda runda pärlor.

Foto: Bengt Ekman/N

Förekomst

Vildkaninen inplanterades i Skåne kring förra sekelskiftet och på Gotland 1902. Finns nu upp till södra Småland och norra Halland. Vildkaninstammarnas storlek och utbredning bestäms av förekomsten av kaninpest (myxomatos). Vinterklimatet hindrar också spriding norrut. Den finns främst på sandiga marker där den gräver hålor och gryt. Även stenmurar, dikesvallar och rishögar används som gömställen. I några av våra städer finns förvildade tamkaniner, som inte härstammar ur vår stam av vildkanin.

Ekologi

Föda

Allehanda gräs, örter, buskar och trädplantor. Även trädgårdsväxter och rotfrukter.

Fortplantning

Parning huvudsakkligen under tiden februari-augusti. Efter 30 dygns dräktighet föder honan i ett gryt eller håla. Ungarna är blinda och nakna vid födseln. De dias i cirka 3 veckor och klarar sig på egen hand vid cirka 5 veckors ålder. Cirka 4 kullar per år med 4-6 ungar per kull är vanligt. Honorna blir könsmogna redan vid omkring 3,5 månaders ålder, och arten har förhållandevis hög reproduktion.

Kaniner och harar kan inte hybridisera, alltså para sig och få avkomma.

Kaniner är på sina håll viktiga bytesdjur för både rovdjur och rovfåglar. Ungdödligheten är därför naturligtvis hög, i vissa områden upp till 90 % under första året.

Jakt och förvaltning

Enligt Jägareförbundets Viltövervakning, som startade 1939, fälldes årligen något eller några hundratusental kaniner i Sverige fram till cirka 1970. Därefter visar avskjutningsstatistiken en vikande trend. På senare år rör sig antalet årliga fällda kaniner mer kring något eller några tiotusentals.

Vildkaninen jagas ofta med hjälp av hund eller iller. Antingen med så kallad stötande hund, vilken energiskt genomsöker tät vegetation för att stöta ut viltet så att jägaren får möjlighet till skott. Eller med någon typ av drivande hund som får kaninen i rörelse inför väntande skyttar. Men för att kunna beskatta även de kaniner som befinner sig i jordhålor behövs en tam iller. Den släpps in och skyttar vaktar vid de utgångshål som man tror kaninerna kommer ge sig av ifrån. Jägaren är beväpnad med hagelbössa.