Älgen ses ofta som en symbol för viltet i Sverige. Den väcker också en enorm uppmärksamhet. På hösten är den särskilt mycket i fokus under älgjakten. Under älgtoppen i början av 1980-talet sköts drygt 150 000 älgar årligen. Sedan dess har stammen minskat.
Älgen är de svenska skogarnas största djur. Den är lätt att känna igen tack vare sin storlek och sitt särpräglade utseende. De stora öronen, den rejäla mulen och hakskägget tillsammans med den karakteristiska puckeln vid manken gör den svår att förväxla med andra djur.
Pälsen kan vara allt från mörkbrun och nästan svart till ljust brun eller grå. Benen är alltid ljust gråvita oavsett färgnyans i pälsen. Älgkalvarna har en helt annan färg än de vuxna under sommaren, då deras päls är rödbrun.
Älgen väger 200-550 kg, och kan mäta upp till två meter i mankhöjd. Älgtjurar är i genomsnitt 20 procent större än älgkor och är både högre och tyngre med grövre nackar och större hakskägg.
Det lättaste sättet att avgöra könet på en älg är givetvis att titta efter horn. Ett annat sätt som avslöjar älgens kön i alla årstider är den ljusa strimma som älgkor har längs insidan av sina bakben. Benens ljusa färg sträcker sig nämligen upp hela vägen längs skinkorna på kon medan tjuren är mörk på skinkornas insida. Andra skillnader i utseendet mellan ko och tjur är som nämnts ovan, att hals och nacke är grövre på tjuren. Bogen är högre och intrycket blir grövre.
Älgkalvarna föds i slutet av maj och början av juni. De föds tidigare i de södra delarna av landet än i norr. Vid födseln är de rödbruna och väger mellan tio och femton kilo.
Älgkon är dräktig i åtta månader och föder en eller två kalvar. I några få fall kan trillingfödsel förekomma, men det är ovanligt. Älgkalvarna är snabbt på benen efter födseln och kan följa sin mor efter någon timme. Som nyfödd dricker kalven bara mjölk, men börjar ganska snart smaka på växter. Den lär sig sedan successivt äta växtföda och framåt oktober-november slutar den att dia helt.
Kalvarna växer snabbt under det första halvåret. Men då slutar den snabba tillväxttakten eftersom vintern ofta är hård mot kalvarna. En del av dem fortsätter att öka lite i vikt men mycket långsammare än tidigare och om vintern är ordentligt kall och snörik kan de till och med minska i vikt.
På senare tid är det känt att kalvvikterna minskat.
Älgkalvarna går i sällskap med sina mödrar fram till någon vecka innan modern kalvar på nytt. Inför den nya kalvningen brukar hon bryskt stöta undan sin fjolårskalv och de bortstötta - fjolingarna - irrar först omkring vilsna. De är oskygga och nyfikna och löper till exempel stor risk att råka ut för trafikolyckor på försommaren på grund av sin brist på erfarenhet.