Artfakta fjällgås

Foto: Niklas Liljebäck

Exteriör beskrivning

Fjällgåsen (Anser Erythropus) är liten och elegant. Det är en mörkt gråbrun gås med en tydlig gul ring runt ögat, vit hög bläs, kort skär näbb samt svarta tvärrandiga fläckar över den ljusa buken. Könsdifferensen är väldigt liten. Fjällgässens typiska karaktärsdrag syns inte hos en ungfågel utan växer fram med tiden och vid 1 års ålder har både bläs och bukfläckar framträtt.

En fjällgås kan lätt misstas för dess större släkting, Bläsgåsen (Anser albifrons). Förutom storleken skiljer sig arterna även åt genom att bläsgåsen saknar den gula ögonringen samt att dess svarta fläckar på buken är betydligt större. På avstånd kan de även lätt förväxlas med andra släktingar inom Anser familjen så som Grågås, Sädgås eller Spetsbergsgås.     

Fjällgåsens läte är gällt och nasalt, vilket förklarar att den i folkmun i västerbottensfjällen kallats Skrikgås.

På tidigt 1900-tal fanns fjällgäss över hela den norra delen av den palearktiska regionen. Idag finns endast några få splittrade delar av populationen kvar. Den världspopulation som idag finns uppskattas till 24 000–40 000 fåglar och brukar delas in i tre delar:

- Den Fennoskandiska populationen. Häckar i Norge, Sverige och Kolahalvön i Ryssland.

- Den Västra ryska populationen. Häckar på den nordvästra delen av ryska tundran.

- Den Östra ryska populationen. Häckar i nordöstra Ryssland.   

Foto: Niklas Liljebäck

Ekologi – Sveriges population

Fjällgåsen häckar i par och är vanligen trogen sin partner livet ut. Nya par bildas ofta på övervintringsplatserna. Honorna är i hög grad hemortstrogna. Med detta menas att hon återvänder för att häcka på den plats där hon själv lärde sig flyga och sondera terrängen. Hanarna däremot kan ibland välja att följa en hona, med vilken han bildat par med på övervintringsplatsen, till hennes hemort.

I slutet av mars brukar de första rapporterna komma in på skådade fjällgäss på rastplatser i Skåne, Småland eller Östergötland. Frostnätter eller andra bakslag i väderförhållandena kan göra att vårflytten avstannar och gässen kan uppehålla sig här ett par veckor. Tids nog återupptar dom dock flytten vidare norrut.

 I maj återfinner vi fjällgässen i områden närbelägna deras häckningsområden men där våren redan kommit så pass långt att bete finns. För en stor del av den svenska populationen är denna plats Ammarnäs. Därifrån utför gässen sedan sonderingsflygningar för att undersöka när häckningsområdet är snöfritt och redo för häckning. Liksom andra arktiska gäss satsar fjällgässen allt på en häckning och har inte reserverna för att kunna mobilisera och lägga nya ägg om det första försöket skulle misslyckas.  Skulle våren visa sig vara ovanligt kall och snösmältningen sen, händer det att fjällgässen skippar häckningen helt det året. Detta bidrar till att antalet ungfåglar kan variera kraftigt från en säsong till en annan.

En fjällgåshona häckar som tidigast vid två års ålder men väntar ofta till treårs ålder. Det är inte ovanligt att hanen till och med väntar ytterligare ett år och häckar först som fyraåring. Fjällgåshonan ruvar äggen i 25–28 dagar medan hanen vaktar.

Fjällgåsens häckningsområde i Sverige innefattar regionen där björkskogen går över till att bli lågalpin. Dom föredrar fjällsjöar med flertalet små öar samt björk- eller videvegetation för skydd. När gässens ägg kläckts hjälps paret åt att leda dom små genom fjällvärlden. Efter en dryg månad är fjällgåsungarna flygga och i månadsskiftet augusti– september migrerar familjegruppen söderut. Gässlingarna och dess föräldrar håller sedan ihop hela hösten, vintern och början av våren vilket gör att ungfåglarna lär sig flyttvägar, rastplatser och övervintringsplatser av sina föräldrar.

Fjällgäss som lyckats med sin häckning ruggar på häckningsplatsen efter att äggen kläckts. Fjällgäss som inte häckat eller misslyckats med sin häckning samlas ofta i flockar i slutet av juni för vidare färd mot lämplig ruggningsplats. De senare åren har grupper av ruggande fjällgäss setts i Lillfjärden, Hudiksvall. Studier visar dock att fjällgäss ibland kan välja att sträcka väldigt långt för en bra ruggningsplats.

När gäss ruggar byter de alla vingpennorna på en och samma gång vilket innebär att de då inte kan flyga. Detta är en känslig period i gässens liv. Eftersom en helt ny fjäderdräkt ska växa ut krävs det att gässen har ett bra bete för att få i sig mycket näring. Samtidigt kan inte gässen ta för stora risker eftersom de är enkla byten för predatorer när de saknar flygförmåga. Kort vegetationshöjd är viktigt för att betet ska passa fjällgäss. I princip hela fjällgåsens kostcirkel består av enhjärtbladiga växter och av dessa är den största delen olika grässorter.

De svenska fjällgässen övervintrar framför allt i Nederländerna och Tyskland. De har setts på flertalet platser men tre lokaler som sticker ut som de vanligaste övervintringsplatserna är Oudeland van Strijen | Birdingplaces.eu och Petten i Nederländerna samt Lippe området i Tyskland.