Historia

Så sent som vid 1900-talets början var fjällgåsen talrik under vår och sommar i svenska fjällen. Den hade ett stort utbredningsområde som sträckte sig från Norges bergskedjor, genom svenska Lappland, norra Finland och vidare genom norra Ryssland hela vägen till Stilla havet.

Vid 1900-talets mitt skedde en drastisk populationsnedgång över hela artens utbredningsområde. Denna nedgång fortsatte ända tills det på 1970-talet, i Sverige, endast fanns en spillra kvar av den forna populationen. Att arten inte försvann helt som häckfågel i Sverige är tack vare Projekt Fjällgås långsiktiga arbete som hade sin början då.  

Projekt Fjällgås startades år 1975 av Lambart von Essen, dåtida skolchef på Svenska Jägareförbundets jaktvårdsskola på Öster Malma. Inledningsvis i projektet ägnades mycket arbete åt att försöka förstå vad som orsakat fjällgåspopulationens numerära nedgång. Ortsbor uppe i fjällen intervjuades och ett intensivt arbete utfördes för att samla in information om fjällgässens förekomst i Sverige och på andra platser i världen. Fjällgässen flyttade österut för övervintring till sydöstra Europa samt västligaste Asien. Mänskligt utnyttjande av markerna längs flyttvägarna och på övervintringsplatserna samt en hög dödlighet på grund av jakt ansågs de största orsakerna till populationsnedgången.

Etologen Eric Fabricius vid Stockholms universitet utförde studier på gäss där han kom fram till hur gässlingar utvecklar sin hemortstrohet samt vilka avtryck dom tar av sina föräldrar när det gäller flyttvägar och övervintringsplatser. Med hjälp av Fabricius forskning kunde man undanröja ett av de största hoten mot den svenska fjällgåspopulationens överlevnad. Nämligen, högt jakttryck och miljöförändringar på övervintringsplatser och längs flyttvägarna. Målet var att genom uppfödning och utsättning av fjällgäss kunna förstärka det kvarvarande beståndet och för att detta skulle ge effekt behövde migrationsrutten modifieras.

Ett antal fjällgäss från både Sverige och Europa införskaffades för att hållas som avelsfåglar på Öster Malma. Äggen från dessa fåglar lades sedan under Vitkindade gäss (Branta leucopsis) vilka fick bli fosterföräldrar. Valet av Vitkindad gås som fosterförälder grundades på det faktum att de övervintrar i Nederländerna. I Nederländerna erbjöds gässen ett bra habitat med god tillgång på bete även vintertid samt ett obefintligt jakttryck. Mycket av det praktiska arbetet utfördes av Bertil Österberg som var lärare på Öster Malma Jaktvårdsskola vid starten på projektet.

Innan årsungarna av fjällgås hade blivit flygga sattes dom ut i Arjeplogsfjällen vid Laisälven, där det fanns dokumenterat att vilda fjällgäss tidigare hade häckat. När hösten kom följde de unga fjällgässen sina fosterföräldrar på deras resa till övervintringsplatserna i Nederländerna samt även en bit på vårsträcket tillbaka till Sverige. Där tog fjällgässen farväl av sina fosterföräldrar och genom sin hemortstrohet hittade de tillbaka upp till Arjeplogsfjällen. På detta sätt fortsatte projektet sitt arbete med utsättningar av fjällgäss och fosterföräldrar till och med år 1999. Utan denna insats hade den svenska populationen av häckande fjällgäss troligtvis varit utdöd idag.

På hösten -99 fick arbetet med uppfödning och utsättning av fjällgäss med fosterföräldrar ett abrupt slut. I en genetisk studie hade man nämligen funnit inslag av gener från bläsgås (Anser albifrons) i fjällgäss hållna i fångenskap i Sverige och Finland. Detta resulterade i att samtliga fåglar i projektet avlivades, även fast ingen av de utsättningsklara ungfåglarna hade några inslag av bläsgåsgener i sig. För att möjliggöra fortsatt arbete med utsättningsfåglar importerades totalt 59 vildfångade unga fjällgäss från Ryssland. År 2010 återupptogs utsättningarna igen men med avkommor från dessa ryska gäss. Vetenskapligt granskade genetiska studier har gjorts och inga hybridgener kunde påvisas hos några fjällgäss inom den svenska vilda populationen.

Utsättningen idag sker utan fosterföräldrar. Det har visat sig att ungfåglarna kan hitta den sydvästliga flyttvägen ändå och slår ofta följe med äldre fåglar. Utsättningen och modifieringen av flyttväg som initierades av Lambart von Essen har varit framgångsrik och den svenska populationen av Fjällgäss är den enda i världen idag som ökar i antal. Under åren 2000–2011 var Åke Andersson, viltforskare Svenska Jägareförbundet, projektledare och han efterträddes av Niklas Liljebäck.

Svenska Jägareförbundet har varit huvudman för projektet sedan det startade och tillsammans med Stiftelsen Nordens Ark och Norrbottens Ornitologiska Förening bedrivs verksamheten idag som en del i det svenska åtgärdsprogrammet för arten. Projektets arbete har pågått sedan 1970-talet och har lagt störst fokus på utsättning av uppfödda fåglar för att förstärka den vilda restpopulationen men jobbar idag även brett med olika åtgärder för att rädda fjällgåsen kvar i Sverige.