Vetenskapliga rapporter
Sammanfattningar av några av de publicerade vetenskapliga artiklarna vilka rör den svenska fjällgåspopulationen.
Foto: Kenneth Schulze
Baserat på all data som samlats in från ringmärkta utsättningsfåglar sedan starten av projekt i Sverige har nu en jämförande analys av överlevnad hos fjällgäss som släpptes med fosterföräldrar och fåglar som släppts ut utan stöd av fosterföräldrar gjorts. Artikeln, med titeln: Reinforcement of an endangered goose population: the effect of age and interspecific fostering on survival of released birds är publicerad i tidskriften Restoration Ecology, och laddas ner på https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/rec.14286?af=R
Ett stort tack till alla ni som bidragit i projektet under åren genom fältarbete, och alla de som har gjort observationer av ringmärkta fåglar under de senaste 40 åren!
En kort sammanfattning av huvudresultaten:
1. Vår analys inkluderar data från 646 fåglar, släppta 1984–2017, inklusive två olika åldersklasser, uppdelade i två distinkta perioder. Under åren 2000–2010 släpptes inga fjällgäss.
2. Fjällgäss som släpptes samma år som de föddes och med vitkindade gäss som fosterföräldrar hade högre överlevnadschanser än de som släpptes utan stöd av fosterföräldraskap. Analyser visar att användning av fosterföräldrar ökade överlevnaden signifikant, men dessa skillnader var bara mätbara det första levnadsåret i det vilda. Den högre överlevnaden kan sannolikt förklaras av det faktum att fosterföräldrar lär utsättningsfåglarna viktiga beteenden (t.ex. hur man födosöker, hur man skyddar sig från rovdjur och flyttning). Sådan kunskapsöverföring mellan generationer, så kallad ”social learning”, har beskrivits för många gåsarter.
3. Fåglar födda året innan de släpptes dvs. ett år gamla, släpptes utan fosterföräldrar under båda perioderna och uppvisar signifikant lägre överlevnad än fåglar som släpptes under deras första levnadsår. Men denna skillnad mellan åldersklasserna var inte tydlig när båda åldersklasserna släpptes utan fosterföräldrar under den andra perioden. Förmodligen hade fåglarna som släpptes som ettåringar flera veckor på sig att slutföra sin ruggning, det vill säga när de byter fjädrar i vingen och inte kan flyga, vilket gör dem mycket sårbara i upp till en månad.
4. Data tyder på att de flesta förlusterna av utsättningsfåglar inträffade under acklimatiserings-perioden, det vill säga veckorna efter utsättningen, troligen på grund av predation.
5. Sammanfattningsvis måste bevarandefördelar med att använda fosterföräldrar av andra arter vägas mot risker för oönskade beteenden, till exempel risk för hybridisering och höga kostnader. Författarna råder andra framtida bevarandeprojekt att noggrant överväga för- och nackdelar med fosterföräldrar som en åtgärd för att öka sannolikheten för överlevnad. Detta kan vara särskilt viktigt om kapaciteten att producera utsättningsfåglar är en tydlig begränsande faktor för bevarandemål.
Current status of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus in Northwest Germany (Lower Saxony and Bremen), an important stop-over and wintering area.
Fjällgäss har med jämna mellanrum observerats i Niedersachsen, nordvästra Tyskland, sedan början av 1900-talet. BirdLife Tyskland har bedrivit ett fyra år långt projekt vilket behandlar förekomsten av fjällgäss i detta område. Tack vare detta har nu en uppdatering och sammanfattning av kunskapen om fjällgäss i Niedersachsen under perioden 1980/81–2015/16 genomförts.
Under första halvan av 1900-talet observerades endast några få fjällgäss i Niedersachsen, mestadels av jägare. När de internationella gåsräkningarna startade under 1970-talet och sedan utökades under 1980- och 90-talet ökade även antalet observationer av fjällgäss i området. Även om detta sammanföll med förstärkningsutsättningarna i Sverige år 1981 så vill författarna understryka vikten av sammanhängande övervakning för att kunna fånga upp de mer ovanliga gåsarterna. Totalt under perioden 1980–2016 observerades 348 fjällgäss i Niedersachsen varav den största dagliga noteringen låg på 8 individer och sågs 1999/2000 samt 2003/04.
I den nordvästra delen av Niedersachsen och regionerna Dollard-Lower Ems samt Leybucht- Krummhörn återfinns mer än hälften av observationerna av fjällgäss (n=175) resp. (n=30). Tolkningen av den rumsliga utbredningen av fjällgäss i Niedersachsen kompliceras dock av sambandet mellan olika observationsinsatser, antalet gäss av andra arter som medföljer fjällgässen samt olika rastlokalers betydelse för arktiska och nordiska gäss. I Niedersachsen är antalet fjällgäss som störst efter årsskiftet. Toppnoteringar ses ofta i mars och sker i samband med vårflytten från Nederländerna. Sammanställningar av säsongsbunden förekomst av olika gåsarter i området visar att fjällgässen idag flyttar oberoende av vitkindade gäss. I stället stannar fjällgässen längre och lämnar Niedersachsen i samband med bläsgässens uttåg.
De numerära trenderna för fjällgås i Niedersachsen har till stor del följt den svenska populationens upp och nedgång. Idag är det dock svårt att fastställa de omärkta fåglarnas ursprung eftersom även svenska vildfödda fjällgäss saknar märkning. Troligtvis härstammar vissa omärkta fåglar även från Ryssland eller Norge. Endast i 19% av observationerna av fjällgås i Niedersachsen ses fjällgäss i sällskap med vitkindade gäss. Vanligast är att de ses i gigantiska flockar (över 10 000) av bläsgäss vilket gör dom svåra att hitta. Sammanfattningsvis föreslår författarna att intensiv övervakning av fjällgäss bör fortsätta och kanske även utökas till potentiella rastplatser för att vi ska kunna samla in mer fakta om denna globalt hotade art.
Kruckenberg, H. & Krüger, T. 2023. Current status of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus in Northwest Germany (Lower Saxony and Bremen), an important stop-over and wintering area. Vogelwelt 141. 2023: 101 – 110.
Migration routes and stepping stones along the western flyway of Lesser White-fronted Geese (Anser erythropus).
Denna studie baseras på sändardata från fyra fjällgäss som fångades och försågs med sändare (2015, 2016) i Hudiksvall. Alla fyra följda fåglar uppehöll sig i kärnområdet i Arjeplogsfjällen samt övervintrade i Nederländerna. Data från de sändarförsedda fåglarna har bearbetats och analyserats. Slutprodukten pekar ut ett antal olika rastplatser längs med flyttvägarna och nya lokaler av stor betydelse för fjällgässen synliggörs i både Sverige, Danmark och norra Tyskland.
Av dessa nya platser utses Roden Fed i danska Lolland som en plats av hög relevans då fjällgässen, under vårflytten, uppehöll sig där i cirka 4 veckor. Av de 22 identifierade rastplatserna saknade 7 av dem SPA-skydd och av de 14 platser som hade SPA-skydd så var inte fjällgås listad som en prioriterad art i 6 av dem. Artikeln tydliggör att kartläggning av viktiga rast- och övervintringsplatser för en liten och hotat population är av största vikt. Ett strukturerat och effektivt skydd för dessa platser kan motverka hot som att fjällgäss skjuts av misstag eller försämring av habitat. En fullständig tabell över alla rastplatser och deras status idag vad gällande SPA-skydd finns att läsa i artikeln.
Alla de sändarförsedda fåglarna inledde höststräcket från samma plats (Hjälstaviken), de flesta år lämnade de även platsen under samma natt, vilket tyder på en flockvis koordinerad start av flytten. Studien visade även att vår- och höstflytten skiljer sig åt i både hastighet och i valet av rastplatser, vilket är i enlighet med tidigare forskning på andra gåsarter.
Studien kunde inte hitta starka bevis på överlappning mellan den svenska och den norska populationen av fjällgås och menar därför att den svenska populationen kan anses som en separat bevarandeenhet.
Kruckenberg, H., Moonen, S., Kölzsch, A., Liljebäck, N., Müskens, G.J.D.M. 2023. Migration routes and stepping stones along the western flyway of Lesser White-fronted Geese (Anser erythropus). Bird Conservation International, 33, e42, 1–8.
Use of foster parents in species conservation may cause conflicting objectives: hybridization between Lesser White-fronted Goose Anser erythropus and Barnacle Goose Branta leucopsis.
Ett bevarandeprogram för fjällgås som startade under sent 1970-tal använde sig av vitkindade gäss som fosterföräldrar. Mellan 2003 och 2013 producerade blandade par av fjällgås x vitkindad gås minst 49 hybridungar. Totalt fick 1,7 % av alla utsläppta fjällgåshanar med fosterföräldrar hybridungar i par med honor av vitkindad gås. Som följd av detta beslöts att eliminera fjällgåshanar i blandpar, liksom deras ungar.
I Holland rapporterades hybrider årligen från och med 2003/2004. Det största antalet sågs mellan 2008/2009 och 2013/2014 (maximum 8–15 fåglar per år). Endast en observation gjordes i Finland och i Norge sågs ingen hybrid. I fjällgåsens häckningsområde (och utsättningslokal) i Arjeplogfjällen sågs aldrig någon hybrid eller något blandpar.
Inga bevis hittades för att hybriderna någonsin utgjorde ett hot mot fjällgåspopulationen som häckar i Fennoskandia. Men varje projekt med utsättning av fåglar och användning av fosterföräldrar måste noga beakta risken för att hybrider uppkommer mellan målarten och fosterföräldern.
Liljebäck, N., Koffijberg, K., Kowallik, C., Månsson, J. & Andersson, Å. 2021. Use of foster parents in species conservation may cause conflicting objectives: hybridization between Lesser White-fronted Goose Anser erythropus and Barnacle Goose Branta leucopsis. Ornis Svecica, 31, 125–138.
Population genomics reveals lack of greater white-fronted goose introgression into the Swedish lesser white-fronted goose.
Hela genuppsättningen hos 21 fjällgäss från de svenska, ryska och norska populationerna sekvenserades och jämfördes med arvsmassan från andra gåsarter, inklusive bläsgås. Det fanns inga tecken på förekomst av främmande inslag hos den svenska vilda fjällgås-populationen vare sig kärn-DNA eller mitokondriellt DNA. Det är därför högst osannolikt att förstärkningen av den svenska populationen mellan 1981 och 1999 har medfört något inslag av främmande gener i den vilda populationen.
Svenska fjällgäss skiljer sig tydligt från de ryska och norska populationerna och uppvisar jämförelsevis låg genetisk variation och hög grad av inavel. Den jämförelsevis lägre variationen indikerar en minskad möjlighet till förmågan att anpassa sig till förändringar i miljön. Det andra förstärkningsprogrammet med start 2010 kan ha resulterat i en förbättring av den genetiska variationen och minskning av inavelsgraden.
Diez-del-Molino D, von Seth, J., Gyllenstrand, N., Widemo, F., Liljebäck, N., Svensson, M., Sjögrem-Gulve, P., & Dalén, L. 2020. Population genomics reveals lack of greater white-fronted goose introgression into the Swedish lesser white-fronted goose. Scientific Reports Volume 10.