Foto: Mostphotos

Grävling

Grävlingen finns i hela landet förutom i de mest karga delarna av Norrlands inland. Den är en riktig allätare som gärna tar för sig av allt från växter till mindre däggdjur och fåglar. Grävlingen hör till familjen mårddjur.

2012-09-07

Kännetecken

Grävlingen kan egentligen inte misstas för något annat utom möjligen mårdhund. Grävlingen är dock knubbig, har korta ben, kort svans och avlångt huvud.

Mest aktiv är grävlingen nattetid. Till skillnad från övriga mårddjur färdas den mest i gång eller trav.

Grävlingen bor i så kallade gryt. Det är en hålighet i marken som uppstår antingen genom klippblock eller att grävlingen grävt större eller mindre gångsystem i sand eller lera. Under sommarhalvåret bebor ibland grävlingen mindre gryt, medan de inför vintern ofta ser till att göra i ordning för sig i ett större och frostfritt gryt. Gryt som ett år bebos av grävling kan nästa år bebos av räv och vice versa. Samma gryt innehåller ibland båda arterna. Genom tassavtryck i lera eller snö kan arten som upphållt sig vid grytet identifieras. I ingångshålen fastnar dessutom ibland hårstrån från djuren som bebor gryten, vilket kan ge infomation om vem som vistas i dem. Gryt som innehåller grävling har ofta också latriner med färsk spillning i närheten av grytet.

Ytterligare ett kännetecken på att grävling vistas i området är så kallade grävlingtrattar. Det är små håligheter i marken som uppstår när grävlingen borrar ner nosen i mjukt underlag för att få tag i något ätbart.

Ekologi

Grävlingen är en plockare och ingen effektiv jägare. Den har en förkärlek för daggmask där dessa finns att tillgå. Följaktligen föredrar den rika biotoper, som lövskogar och övergivna jordbruksmarker. Denna förkärlek är speciellt uttalad under våren. Senare på sommaren och hösten, äter grävlingen en hel del säd och mycket bär. Likt björnen bygger grävlingen på detta sätt upp fettreserver inför vintern. Den tillbringar då mycket tid även i skogar och på hyggen.

Grävlingen sover under vintern och vintervilan beror på klimat och väder. Under milda perioder även mitt i vintern kan grävlingen vara ute och röra på sig. Under vintervilan kan den förlora upp till halva sin vikt. Föryngringstakten i grävlingstammen är långsam, då honorna kan få sin första kull först vid 2 års ålder och bara får 2-3 ungar per kull. Parningen äger rum i mars-juni och efter en period med fördröjd implantation föds ungarna i januari-mars.

Grävlingar lever ofta i grupper inom ett revir. Reviret markeras genom att grävlingen trycker bakdelen mot olika föremål för att avsätta sekret från en körtel från undersidan på svansen.

Storleken på territoriet och på gruppen (kan leva i klaner på upp till 12 individer) beror på tillgång och fördelning av föda.

Slagsmål med andra grävlingar, trafikolyckor och jakt är vanliga orsaker till att grävlingar dör. Vargen är en viktig predator där den förekommer. Man antar att grävlingsstammarna begränsas av tillgång på föda.

Grävling och människa

Det finns en liten, men troligen växande skara som intresserar sig för jakt på grävling. Jakten på grävling uppskattas särskilt av de jägare som har jakthundar som lämpar sig för grävlingjakt. Och kategorin jägare med denna typ av hundraser har ökat under de seanste två decennierna, enligt skk:s statistik över antalet registrerade hundar. En annan orsak till ökad grävlingsjakt kan vara de senaste decenniernas generellt ökade intresse för grytjakt, vilket delvis kan vara en följd av att räven återhämtat sig efter skabben. Intresset för grävlingen som jaktobjekt hänger troligen också ihop med att den blir lovlig tidigt på jaktåret. Konkurrensen om tid för jakt på andra arter är mindre än senare på säsongen. Tidigare utnyttjades kött, fett och hår, det sistnämnda för rakborstar. Kännetecknet för en svensk landsbygdsjägare var förr i tiden en jaktväska av grävlingskinn. Nu för tiden är värdet på grävlingskinn mycket lågt. Grävlingen anlägger dock en fin vinterpäls under hösten.

Idag jagas de flesta grävlingar för jaktens egen skull eller som ett led i en rovdjurskontroll eller för att undvika skada på egendom. Grävlingen kan göra skada på havre genom att gå runt på fälten och bryta ner stråna för att komma åt och äta sädeskornen. Ibland orsakar grävlingen också skador eller olägenheter genom att den gräver gryt eller söker föda under hus och på tomter.

Grävlingen är en födogeneralist, vilket gör att dess predation på olika arter varierar kraftigt. Men den har potential att predera på markhäckande fågel i både skogs- och jordbrukslandskapet. Ett mönster som observerats är att denna predation är högre i norra Europa än i södra. Enligt en svensk studie av fasan stod grävlingen för 23% av ödeläggelse av fasanens bon på äggstadiet. Övrig föda är diverse insekter, sniglar, snäckor, grodor, smådäggdjur, frukt och ollon.

Ganska vanligt är det att grävlingen orsakar problem i trädgårdar och under hus genom att gräva eller skapa latriner.

Jakt och förvaltning

Grävling fångas i fälla, jagas genom så kallad vaktjakt eller med hjälp av jakthund. Fällor kan betas med det mesta, till exempel fisk, slaktavfall eller sötsaker såsom sirap eller honung.

Vid vaktjakt placerar sig jägaren där grävling förväntas visa sig. Det kan vara vid dess gryt som de normalt lämnar under tidig kväll. Eller så väntar jägaren invid en välbesökt viltstig eller attraktivt område med tanke på föda.

Den ställande hunden för grävlingjakt är ofta en jaktspets. Oavsett hundtyp måste den ha intresse för rovvilt. Hundens intresse för annat vilt såsom harar och klövvilt bör vara så litet som möjligt för att öka effektiviteten. Denna jaktform bedrivs med framgång mest under augusti-oktober. Därefter, tidpunkten givetvis skiftande mellan år och delar av landet, avtar grävlingens aktivitet nattetid varför det blir svårare att komma i kontakt med den.

Grythunden för grävlingjakt fungerar som en ställande hund under jord. När hunden lokaliserat viltet ska den med skall markera platsen. Hundindivider ur en mängd jakthundsraser fungerar för detta, till exempel tax, tysk jaktterrier samt brittiska terrierraser.

Population

Grävlingen finns i större delen av Europa och centrala Asien. Hos oss förekommer den så gott som överallt utom i fjällvärlden, i fjällnära skogar, i nordligaste Sverige och på Gotland. De flesta svenska grävlingarna lever landets sydligaste fjärdedel.

Under flera årtionden har den svenska grävlingstammen ökat långsamt, både vad gäller utbredning och antal. En skattning, som baseras på kända tätheter i tre sydsvenska områden, ger en vårstam på i storleksordningen 250 000 till 300 000 djur. Uppskattningen är dock mycket osäker. Vårstammen, multiplicerad med 1,25 ger en grov bild av höststammens storlek.