Få se nu, det är något som rör sig där borta på vägen. Vad är det?  Men det är ju haren som är på väg rakt emot mig! Hm, nu gäller det att röra sig försiktigt så att den inte upptäcker mig. Lyfta försiktigt, osäkra, peka. Lite närmare bara … Nu! Där gick skottet och haren voltar några gånger, sparkar en del. Är den verkligen död? Kanske bäst att använda ett skott till för att vara på säkra sidan. Sådär, nu ligger den helt stilla. Nellie är fortfarande ganska långt borta men helt klart på väg.

Det är många tankar som flyger igenom huvudet när man för första gången står inför att avlossa ett skott mot ett levande djur. Jag var inte ens säker på att jag skulle kunna innan jag gjorde det. Men det gick ju bra och man får vara tacksam för att det första skottet var så lätt och ostressat och tog så bra.

Avfärden från Luleå till Tjuvbäcken utanför Morjärv började i ottan eftersom samling på plats var bestämd till 06.00. Det var Jägareförbundet Kalix som i samarbete med Sveaskog, Norrbottens stövarklubb och Norrbottens beagleklubb arrangerade småviltjakt med drivande hund. På plats var det omkring ett trettiotal personer som samlats för att jaga. Roger Lundqvist från Jägareförbundet i Luleå och dagens jaktledare Patrik Fredriksson från Sveaskog hälsade välkomna och berättade hur jakten skulle gå till. Sedan delade vi upp oss i några grupper med varsin hund och åkte ut åt olika håll.

Jag och några andra åkte med Roger som hade med sig stövaren Nellie. Vi parkerade, plockade fram det vi skulle behöva och började göra upp en liten eld. Roger släppte Nellie som efter lite irrande runt oss började spåra. Hon fick rätt snart upp vittring på en hare och var på väg emot oss. Plötsligt ser vi hur haren springer över vägen bara några meter från där vi står och tittar på elden och tänker på annat. Då kände vi oss lite oförberedda!

Nellie satte iväg efter haren bort från oss parallellt med vägen inne i skogen så vi fördelade ut oss på olika positioner längs vägen för att kunna få bra skottchanser. Det tog inte så lång stund innan haren kom ut mot vägen igen, men den vände snabbt när den fick se Carina som stod på pass där. Carina berättade senare att hon inte riktigt var beredd när haren dök upp, men att det var lärorikt att få en minnesbild och känsla för hur det kan vara när en hare plötsligt tittar fram. Sedan bar det iväg längre in i skogen och långa stunder hörde vi knappt ens Nellie. Drevet gick verkligen fram och tillbaka men det blev bara en till skymt av haren när den lugnt och stilla knatade över vägen mitt emellan där jag och där Carina och Roger stod. Den var visst inte särskilt stressad. Det blev så dags för en fika och sedan lite mer väntande på att haren skulle dyka upp. Först efter nästan fem timmar ute blev det till slut en skottmöjlighet som lyckades.

Efter skottet fick vi också lära oss hur man tar ur haren på bästa sätt. Och duktiga stövaren Nellie fick sig så klart en smakbit av haren också. För oss som är nya jägare och som inte har marker eller jägartraditioner i släkten är det en fantastisk möjlighet att få följa med på sådana här arrangemang. Väldigt lärorikt och trevligt på alla sätt. Och väldigt spännande!

/Jeanette Bergman Weihed – nybliven jägare