Gräsand par. Foto: Mostphotos

Gräsand

Gräsanden är den vanligaste anden i Sverige. Man kan se gräsänder i allt från fjällsjöar till parkdammar i storstäder. Gräsanden är en mycket bra på att anpassa sig och äter både växter och smådjur.

2022-09-07

Kännetecken

Gräsanden kan förväxlas med ett antal andarter. Gräsandshanen i praktdräkt lämnar dock inga tvivel på arttillhörighet då det grönmetallic glänsande huvudet, bruna bröstbandet och bjärt gula/orange färgade näbben är tydliga karaktärer. Ungfåglar och honfärgade individer är desto svårare.

Artbestämmning av flygande simänder kräver en hel del träning då det handlar mycket om helhetsintryck och proportioner. Men kombinationen av mörk buk (snatterand och bläsand har vit buk), mörk vingspegel (snatterand har vit vingspegel), vita vingundersidor (stjärtand har grå), relativt klen näbb (skedand stor och klumpig näbb) och storlek (kricka knappt hälften så stor) utesluter de främsta förväxlingsriskerna.

Då fåglarna ligger på vattnet är det ännu svårare! Noggranna studier av näbbens form och färg brukar ge god vägledning. Gräsanden är ofta föremål för utplanteringar och detta medför att det ofta förekommer ”parkandskaraktärer” även bland vilda gräsänder. Variationen är enorm och det förekommer allt från helt svarta till helt vita fåglar.

Gräsandens mest kända läte är det som ibland liknas vid ett hånfullt skratt. Det kan bäst beskrivas som ett kväkande ”kvää, kvää, kvä,kvä….” vilket successivt avtar i styrka. Ofta hörs enstaka ”kvä”-anden från rastande fåglar.

Utbredning

Gräsandens häckningsområde täcker stora delar av Nordamerika, Europa och Asien. I Sverige finns den i princip i alla vattenmiljöer från ytterskärgård till små diken och gölar i skogen. Den har en fantastisk anpassningsförmåga och kan häcka i de mest utsatta vatten. I Sverige saknas gräsanden egentligen bara i fjällens mossar och sjöar.

Den svenska häckande populationen uppskattas till mellan 100 000 och 150 000 par (1999). Variationen mellan år är relativt liten. Populationen under midvintern i Sverige består av 75 000-120 000 fåglar. Det finns indikationer på att gräsandspopulationen har fördubblades från mitten av 1980-talet till slutet av 1990-talet men att antalen därefter stabiliserats.

De gräsänder flyttar från Sverige övervintrar i Danmark, Tyskland, Holland, Brittiska öarna och norra Frankrike men enstaka fåglar söker sig ännu längre söderut. Vid platser med utfodring och tillgång till öppet vatten väljer ofta gräsänder att stanna kvar i Sverige hela vintern. Ett stort antal änder från Finland och nordvästra Ryssland (ofta kallade ”norrlandsänder” av jägare) passerar södra Sverige under flyttningen.

Ekologi

Gräsanden söker vanligtvis sin föda i grunda vatten men kan periodvis utnyttja torra land. Deras viktigaste föda är frön från vattenväxter och vattenlevande smådjur.

Denna art har en lång häckningsperiod på grund av tidig start och stor förmåga till omläggning om häckningen misslyckas. Gräsanden lägger normalt 8-10 ägg. Boet är relativt välbyggt och är ofta omsorgsfullt fodrat med dun. Den vanligaste placeringen av ett gräsandsbo är på marken nära vattnet. Men en stor variation förekommer och det finns exempel på extrema boplatsval till exempel på husfasader och högt upp i träd.

Den genomsnittliga överlevnaden för ungfåglar deras första levnadsår hos vilda gräsänder är 50-60%. Utplanterade fåglar har en sämre överlevnad och man uppskattar att i genomsnitt 25% överlever första året. Den äldsta kända vilda gräsanden blev drygt 23 år (ringmärkt fågel som sköts vid jakt) men enstaka fåglar kan troligen nå en ålder över 25 år.

Ringmärkning av utsatta fåglar visar på att dessa följer sina vilda släktingar på hösten och tillbringar vintern i samma områden.

Jakt och Förvaltning

Gräsanden är den fågel som fälls mest i svensk jaktutövning. Den årliga avskjutningen i Sverige uppgår i genomsnitt till knappt 100 000 gräsänder, vilket är 1-2 % av den totala avskjutningen i västra Europa. Ungfåglar utgör 75 % av avskjutningen och 60 % av de skjutna gräsänderna är hanar.

För att förhindra skador på gröda under sensommaren tillåts lokalt licensjakt.

De flesta gräsänder skjuts då de flyger till eller från sina födosöksområden. Vettar används i begränsad omfattning. Ofta används också lockpipa som ska efterlikna gräsandens läten och öka lockeffekten av vettarna.

För att förbättra biotoperna för gräsand hålls många våtmarker i ett produktivt stadium. Idag anläggs många dammar eller våtmarker av viltvårdande jägare. Gräsanden ger en snabb respons på anläggandet av vatten och grävskoporna hinner knappt försvinna innan dom är på plats. För att höja häckningsframgången och skydda äggen mot rovdjur kan man se till att det finns bra och skyddade boplatser. Ungarna är beroende av grunt vatten med hög produktion av insekter varför anlagda dammar bör ha en zon med grunt vatten närmast stranden.

Utsättning av gräsänder är ganska vanligt förekommande för att öka på stammen.

Gräsanden och människan

Gräsanden är den ur jaktlig synpunkt viktigaste vattenbundna fågelarten. På en del håll förekommer måttliga skador på mognande sädesfält. Gräsandens beståndsstorlek är svår att uppskatta. Det finns dock en relativt god kunskap om geografisk fördelning, flyttningsvägar och övervintring. Flyttningsvägar och vinterkvarter för delpopulationer, liksom den häckande populationens storlek behöver studeras ytterligare.