Foto: Kenneth Johansson

Vitkindad gås

Vitkindad gås påminner om kanadagås men är klart mindre.

2012-09-09

Kännetecken

Den vitkindade gåsen är brokig i svart, vitt och grått. Halsen och ryggen är svart vilket kontrasterar mot den vita buken. Vingarna är vattrade i grått, svart och vitt men på håll är vingarnas färgton grå. Kinderna är vita och näbben svart. På nära håll kan man se att vuxna fåglar har vattrade kroppssidor. Olika individer har olika mängd vitt på kinderna. Det går inte att särskilja hanar och honor med hjälp av fjäderdräkten. Den vitkindade gåsen är talför. Lätet brukar beskrivas som ett gällt skällande.

Vitkindade gäss i plogformation. Foto: Niklas Liljebäck

Utbredning och status

Huvuddelen av världsbeståndet av vitkindad gås häckar i arktiska områden. Sedan 1970-talet är den även en häckfågel i Östersjöregionen. De arktiskt häckande vitkindade gässen kan delas upp i tre delvis genetiskt separerade bestånd, d.v.s. beståndet i Ryssland, på Svalbard och på Grönland. Det ryska beståndet, som är det klart största, övervintrar i Nederländerna och Tyskland. Fåglar som häckar på Svalbard och på Grönland övervintrar i norra Storbritannien och på Irland. Vitkindade gäss som häckar i Östersjöregionen, t.ex. på Gotland och Öland och längs Sveriges övriga ostkust, övervintrar tillsammans med arktiska ryska gäss i Nederländerna och Tyskland. Vitkindade gäss som häckar i Östersjöregionen är genetiskt sett mycket lika de arktiskt häckande ryska gässen.

Den vitkindade gåsen har ökat kraftigt i antal. Vintern 1959/60 uppskattades världsbeståndet till cirka 30 000 individer. År 2008 uppskattades världsbeståndet till ca 870 000 individer, varav ca 750 000 individer ingick i det arktiska ryska beståndet. Ökningen fortsatte och under 2010-talet beräknades världsbeståndet uppgå till drygt 1,3 miljoner individer. Orsakerna till den generella ökningen i de arktiskt häckande bestånden under de senaste 50 åren är bl.a. ändrade jordbruksmetoder i övervintringsområdena och minskad jakt.

Vårflyttningen från vinterkvarteren till häckningsområdena sker stegvis från slutet av mars till slutet av maj. Flera hundra tusen arktiskt häckande vitkindade gäss rastar under april och maj på Gotland, Öland och i västra Estland. Under de senaste 20 åren har allt fler gäss senarelagt vårflyttningen, dvs. allt fler vitkindade gäss stannar kvar i Nederländerna och Tyskland till mitten av maj och flyttar sedan direkt till de arktiska häckningsområdena utan att rasta någon längre tid i Östersjöregionen. Höstflyttningen söderut genom Östersjöregionen sker främst under oktober och november.

Det totala antalet vitkindade gäss som häckar i Sverige ökade från 1971 fram till år 2002 men har därefter minskat påtagligt. Spridningen till nya häckningsområden runt om i Sverige har dock fortsatt fram till idag. Enstaka par eller mindre kolonier av häckande vitkindade gäss kan numera påträffas i de flesta svenska landskap. Majoriteten av de häckande vitkindade gässen i Sverige häckar dock i kolonier på Gotland och Öland. Större kolonier av häckande vitkindade gäss finns numera dessutom i Finland, på Saltholm i Danmark, i Estland och längs Nordsjökusten i Nederländerna. Någon inventering av antalet vitkindade gäss som uppehåller sig i Sverige, Finland, Estland och Danmark under sommaren är inte gjord men utifrån räkningar av antalet häckande par kan den totala Östersjöpopulationen uppskattas till att bestå av 15 000 - 20 000 individer.

Ekologi

Den vitkindade gåsen häckar vanligen i kolonier på låga öar längs kusten. De största kolonierna på Gotland hyste i början av 2000-talet över 1 000 par. De vitkindade gässen placerar i stort sett aldrig bon på strandängar eller stränder där räv förekommer. Havsörn är en naturlig fiende för vuxna häckande vitkindade gäss.

Vitkindade gäss kan bli könsmogna vid två års ålder men många individer börjar inte häcka förrän vid tre eller fyra års ålder. Boet byggs oftast av gräs och dun i en fördjupning i marken, ibland nära någon sten eller buske. Honan lägger vanligen mellan tre och sex ägg som hon ruvar i ca 25 dygn. Hanen vaktar boet under ruvningstiden men deltar inte i ruvningen. Något dygn efter det att äggen kläckts lämnar familjegruppen boplatsen. För att gässen ska lyckas med häckningen krävs tillgång till betade strandängar eller andra betesmarker av hög kvalitet där de nykläckta ungarna kan beta. Familjer med nykläckta ungar kan simma flera kilometer till bra betesplatser redan inom några dygn efter kläckningen.

Den vitkindade gåsen är strikt socialt monogam, dvs. hanen och honan håller efter parbildning ihop år efter år under alla årstider. Partnerbyten då båda individerna är i livet är ytterst sällsynta. Om en partner dör parar dock den kvarvarande partnern om sig relativt snabbt. Vitkindade gäss ägnar sig ibland åt så kallad boparasitism, dvs. såväl oparade som parade honor kan lägga ägg i andra honors bon och därmed utnyttja eller parasitera på andra individers ungomvårdnad.

Dödligheten hos nykläckta ungar av vitkindad gås är normalt sett mycket hög bl.a. på grund av predation från trutar. Om däremot ungarna har överlevt de första sju veckorna till flygfärdig ålder är överlevnaden hög, ofta över 80 % till nästa år. Den årliga överlevnaden för vuxna fåglar i Östersjöregionen är mellan 90 och 95 %. Den årliga överlevnaden för vuxna fåglar i de arktiska populationerna är något lägre. Ringmärkning i Östersjöregionen och i Arktis har visat att vitkindade gäss kan bli över 26 år gamla.

Vitkindade gåsen och människan

Den vitkindade gåsen är en effektiv och selektiv växtätare som i huvudsak betar späda gröna växtdelar ovan jord. Gässen måste hela tiden välja de mest närings- och energirika delarna av växterna för att överleva och för att kunna bygga upp närings- och fettreserver inför häckningen. Den vitkindade gåsens goda förmåga att urskilja de mest gynnsamma betesmarkerna kan dock ibland leda till att stora flockar väljer att beta på värdefull jordbruksmark. Vitkindade gäss kan därmed orsaka ekonomisk skada för lantbrukare. Viss skyddsjakt förekommer därför i Sverige. De vitkindade gässen har även visat att de kan häcka lyckosamt i stadsmiljöer. Häckande vitkindade gäss finns t.ex. i Stockholm, Helsingfors och Malmö. I dessa urbana miljöer, där t.ex. räv och havsörn är ovanliga, utnyttjas ofta gräsmattor, välklippta parker och golfbanor som betesmarker. Urbant häckande vitkindade gäss är vanligen omöjliga att särskilja från andra vitkindade gäss under övriga årstider.

Populationsutveckling på Gotland och Öland

Det första naturligt häckande paret av vitkindad gås i Östersjöregionen registrerades 1971 på Laus holmar på östra Gotland. Under 1970-talet ökade antal par långsamt. Under 1980- och 1990-talen bildades flera stora kolonier längs Gotlands och Ölands kuster och antalet par ökade snabbt. Från slutet av 1990-talet avstannade beståndstillväxten och från år 2006 har beståndet minskat mycket kraftigt på grund av havsörnens ökning och återetablering längs svenska ostkusten. Havsörnens predation på vuxna häckande gäss har lett till att kolonierna av vitkindad gås på Gotland och Öland har minskat mycket kraftigt. År 2020 producerades endast några tiotal flygfärdiga ungar på Gotland.

Under de senaste 20 åren har de vitkindade gässen etablerat sig som häckfågel längs stora delar av den svenska kusten samt i vissa insjöar. Några stora svenska kolonier har dock ännu inte etablerats utanför Gotland och Öland.