bakgrund

Svenska Jägareförbundet

Dovvilt

Cervus dama (lat)

Fallow deer (eng)

Kännetecken

Dovhjorten är ett flocklevande hjortdjur som har varierande pälsfärg – allt från mörkt brun till vit. Den ursprungliga färgvarianten, som i sommarpäls är ljusbrun med vita prickar, är alltjämt vanlig. Vit är även buken och benens insidor. På vintern är pälsen gråbrun, utan prickar.

Dovhjortens svart-vita bakdel skiljer sig tydligt från våra övriga hjortdjur. Dessutom viftar de inte sällan på den cirka två decimeter långa svansen som har svart ovansida och ljus undersida.

Dovhjorten känns också enkelt igen på sitt knyckiga rörelsemönster och att den ibland tar sig fram i jämfota hopp.

Handjuren fäller hornen någon gång mellan april-juni och nya horn börjar omedelbart växa ut igen. Vid några års ålder bildar handjuren karaktäristiska hornplattor.

Storleksmässigt ligger dovhjorten mellan rådjur och kronhjort.

 

Spår, spårtecken och läten

Dovhjortens spår är också ofta i storlek mellan rådjur och kronhjort. Generellt är dovhjortspåret inte så finlemmat som ett rådjursspår, med mer avrundad framkant. Vid bra avtryck kan man skilja dovhjort från kronhjort på klövens utformning. Klöven har hos arterna baktill en mjukare del som går djupare i underlaget. Hos dovhjort utgör denna del mer än halva klöven, jämfört med hos kronhjorten där denna del bara utgör cirka en tredjedel.

Även vid litet snödjup syns ofta släpspår efter dovhjortens klövar.

Dovhjorten lämnar även rikligt med övriga spårtecken som fejnings- och betningsskador på träd och brunstgropar på marken.

Den sociala dovhjorten är har många läten. Ett läte är ett kort gnyende-gnäggande kontakt- eller lockläte i kommunikationen mellan djur. Kalvar har också ett tydligt pipande kontaktljud under sommaren som påminner om rådjurets.

Den vuxna hinden har ett kort skall som varselljud. Det avges när hinden upptäckt något oroande. Ofta föregås detta skall av ett frustrerat och upprepat stampande med frambenen i marken. Samtidigt kan ett slags fnysande läte avges som ofta smittar av sig i gruppen.

Det läte som enklast uppfattas är handjurens upprepade brölande under brunsten. Detta brunstläte liknar både grisars grymtningar eller människans snarkningar.

 

Utbredning

Förekomsten av dovhjort är ojämn i Sverige. Spridda - större eller mindre - områden med dovhjort finns i Götaland och Svealand. Tätast stammar finns vanligen i områden där djuren en gång introducerats. Detta mönster vidmakthålls genom dovhjortens långsamma spridning, som i sin tur beror av att den är flocklevande och har stor ortstrohet till brunst- och kalvningsplatser.

 

Föda och fortplantning

Dovhjorten väljer gärna en blandad diet av örter, frukter, bärris, gräs och rotfrukter. Under sommaren kan dieten bestå av mer än ett femtiotal växtarter. Viktiga födoslag under såväl sommar som vinter är blåbär, lingon och ljung.

Hinden blir som regel könsmogen vid brunsten som innfaller vid 1,5 års ålder. Dräktigheten pågår i cirka 230 dagar. Hinden får mycket sällan mer än en kalv per år.

 

Arten och människan

Dovvilt, som arten ibland benämns, har länge varit populär för markägare att införa. I Sverige har den på så sätt förekommit sedan 1500-talet. Före senaste inlandsisen fanns dovhjorten, av egen kraft, i hela det kontinentala Europa. 


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2013-04-12 2014-03-31