bakgrund

Svenska Jägareförbundet

Kronvilt

Cervus elaphus (lat)

Red deer (eng)

Kännetecken

Kronhjorten är vårt näst största hjortdjur, efter älgen. Den har höga ben och rör sig mycket smidigt. Handjuren har allt från små korta horn till stora greniga hornkronor. Pälsen är rödbrun om sommaren och mer mörkt gråbrun om vintern. Bakdelen har ljust gulbeige färg. Kalven är rödbrun med vita fläckar fram till cirka två månaders ålder.

Spårtecken och läte

Kronhjortens spår är ett hjortdjursspår av modell större. Därför finns risk att förväxla kronhjortens spår med både vildsvin och älg, när storleken överlappar. Men kronhjortens lättklövar är högt placerade på benen, vilket skiljer från vildsvinet vid spår i mjukt underlag.

Under brunsten märks kronhjorten genom det kraftiga brölet - ett dovt råmande läte. Arten har även ett kort skarpt varningsläte.

Utbredning

Kronhjortar finns på flera håll i Sverige. De flesta finns fläckvis i Syd- och Mellansverige, men några små bestånd finns i såväl Jämtland som Västerbotten och västra Dalarna. Arten är mycket flexibel i sitt val av levnadsmiljö.

Spridningen från etablerade områden går långsamt, mest på grund av att hindarna är trogna sitt uppväxtområde. Det innebär också att kronhjortar kan bilda väldigt täta bestånd.

Föda och fortplantning

Kronhjorten har bred födobas. Från marken äter den örter, gräs, renlav, bärris, ljung och odlade grödor. Därtill äter kronhjorten löv och skott av träd och buskar som ask, rönn, bok, en, tall och vide.

Brunsttiden infaller från slutet av augusti till början av oktober och pågår i ett par veckor. Under brunsten samlas hindar hos dominanta hjortar. Hinden är dräktig i nästan 8 månader och får sällan mer än en kalv. Födseln sker i maj till juni.

Arten och människan

Kronhjorten kan ställa till stor skada för jord- och skogsbruk, samtidigt som den är ett uppskattat vilt för såväl jägare som resten av allmänheten. Dess graciösa och imponerande uppenbarelse talar för sig.

 


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2013-04-12 2014-03-31