Social organisation

Kronviltet är ett flockdjur, men gruppstorlek kan variera kraftigt beroende på bland annat populationstäthet, typ av landskap och biotop, födans fördelning i landskapet och tidpunkt på året. Flockarna är inte statiska utan löst sammansatta, och kan mer eller mindre kontinuerligt fluktuera i storlek, även under ett enda dygn. Detta gäller både hindar och hjortar. Hindarna lever i flockar som består av närbesläktade hindar, deras kalvar och fjolårskalvar. Man kan säga att en hind, hennes kalv och fjolårskalv är själva byggstenen i dessa flockar.

Hjortarna lever i regel åtskilda från hindar, kalvar och ungdjur när det inte är brunstperiod. De kan röra sig i samma område som hindar och kalvar, men det är vanligt att de söker sig till andra områden, där det ofta är få hindar, eller kanske till och med inga hindar alls. Det kan då bildas särskilda handjursområden där hjortarna ofta går tillsammans i s.k. herrklubbar eller ungkarlsflockar. I Skåne har man kunnat följa hjortarnas vandringar mellan brunstlokal och handjurslokaler där de tillbringar resten av året. Avståndet mellan brunstplats och handjurslokal är i Skåne i genomsnitt 14 km och det är inte ovanligt med 20-35 km. Även hos hjortarna i Kolmården har samma typ av vandringar observerats.

Orsaken till att hjortarna vandrar iväg och söker sig till andra områden är inte helt klarlagd. Den här typen av segregation mellan könen återfinns hos ett flertal arter och det finns också flera hypoteser om varför den uppstår. Det är troligen också så att det inte bara är en faktor som påverkar könssegregationen, utan flera. En hypotes som tros gälla för kronviltet är att hjortarna söker sig bort från hindar och kalvar för att undvika födokonkurrens.

Hemområdesstorlek, rörelsemönster

Hemområdesstorlek och rörelsemönster kan variera mellan olika områden och olika typer av landskap. Kronhindar i mer öppna och jordbruksdominerade landskap med fragmenterade skogsområden har visat sig ha större hemområden än kronhindar i homogena skogslandskap. I Kolmårdens skogslandskap i Södermanland har märkta kronhindar visat en genomsnittlig hemområdesstorlek på ca 1 150 hektar med en variation från strax under 400 ha upp till 1 800 ha. På Hunneberg i Västergötland ligger genomsnittet på knappt 900 ha, medan skånska hindar – i ett mer öppet och jordbruksdominerat landskap – uppvisar ett medel på ca 2 600 ha. I Skåne kan hindar också pendla mellan olika delområden och göra säsongsvandringar. Inbördes avstånd mellan dessa delområden har varit från ca 5 km upp till ca 27 km.

Hjortarna har i regel större hemområden än hindarna. I Kolmården har genomsnittlig storlek på sommar-/vinterområde för fullvuxna hjortar uppmätts till ca 3 500 ha, dvs en areal ungefär tre gånger så stor som för hindar i samma område. Ännu så länge är få hjortar märkta i Skåne och endast en hjort har i skrivande stund haft sändare i ett fullt år. Den hjorten har ett sammanhängande hemområde på ca 8 500 ha.

Spridning

Spridningsförmågan hos kronvilt är långsam. Förklaringen till detta ligger i artens ekologi. Kronhindar stannar i regel kvar i det område där de är födda och uppvuxna. Vanligtvis sprider sig kronhindar genom att successivt skjuta fram gränsen för sitt hemområde. Mera sällan ger de sig iväg och företar regelrätta utvandringar till andra områden. Därmed tar det tid för nyetableringar att bildas. Det verkar också som att kronviltet är extra känsliga för olika typer av störningar, exempelvis jakt, när de håller på att etablera sig i ett nytt område. Det kan därmed ibland ta flera år från det att man för första gången ser kronvilt i ett område till det att man har en fast etablerad, reproducerande stam. Som nämnts ovan kan hjortarna sprida sig under brunsten genom att vandra mellan olika brunstlokaler. Hjortarna kan också ströva omkring betydligt mer än hindarna och också ge sig av på långvandringar. Ofta verkar det vara just hjortar som först dyker upp i ett nytt område. Det kan då bildas en handjurslokal där hjortarna tillbringar en stor del av året, men ger sig av i samband med brunsten och brunstar i andra områden.

Interaktioner med annat klövvilt

I Sverige har vi idag ett nytt växtbetarsamhälle. För inte så länge sedan var rådjur och älg de enda klövviltarterna på de flesta marker. Nu ska ofta fem klövviltarter samsas om utrymme och föda. Huruvida det finns någon konkurrens eller andra former av interaktioner mellan dessa arter under olika svenska förhållanden, är något vi har dålig kunskap om. Det är också frågor som är mycket svåra att studera. I nuläget kan man därför inte ge definitiva svar, utan bara ägna sig åt gissningar och spekulationer. Interaktioner mellan de olika klövviltarterna torde vara en av de viktigaste frågorna för svensk viltforskning.

Vad gäller kronvilt och älg har man hittills sett att födoöverlappet mellan arterna är litet, vilket skulle peka på en relativt liten risk för födokonkurrens. Samtidigt kan man dock inte utesluta att det under vissa förutsättningar, kanske under vissa perioder på året, kan uppstå konkurrens. Detta är naturligtvis också något som påverkas av populationstätheterna hos de båda arterna.

Rådjur och kronvilt synes inte ha några uppenbara problem att samexistera. Det finns exempel på marker i Skåne med goda stammar av både rådjur och kronvilt. De båda arterna kan t.o.m. sällsynt ses beta ihop i blandad grupp. Det finns dock utländska forskningsresultat som tyder på att rådjuret kan uppvisa täthetsberoende effekter i form av lägre kidvikter vid höga tätheter av kronvilt. Detta gällde dock extremt höga tätheter av kronvilt i en jämförelsevis mager och fattig miljö, varför dessa resultat inte är direkt överförbara på svenska förhållanden.

Kronvilt och dovvilt hålls ofta tillsammans i hägn. Arterna verkar således kunna tolerera varandra och kan också ses beta ihop i vilt tillstånd. Under brunsten kan man dock se hur kronhjortar (dvs handjur) kan irritera sig på dovhjortar och kraftfullt köra undan dessa. Dovviltet har en förmåga att leva i mycket höga tätheter på tämligen koncentrerade arealer. Här kan ett mycket högt betestryck skapas, vilket man mycket väl kan tänka sig skulle kunna resultera i födokonkurrens med kronvilt. På de marker där man har mycket höga tätheter av dovvilt i Sverige verkar också kronvilt vara mer ovanliga. En tät population av dovvilt kan emellertid också ha en indirekt effekt på kronviltet. Ska man lyckas med den höga avskjutning som krävs i en tät dovviltstam måste man i regel jaga ofta. Detta kan tänkas medföra en störning för kraftig för att kronviltet ska vilja stanna.

Kronhjortens utbredning och status

Ett försök till uppskattning av antalet kronvilt i Sverige som gjordes 2007 landade på ca 10 000 till 13 000 djur före jakt, då med en årlig avskjutning på ca 3 000 djur. De starkaste stammarna finns i Södermanland, Östergötland, Kalmar län och Skåne, men i nästan samtliga län med förekomst uppges trenden vara ökande. Det finns därför skäl att tro att antalet djur idag är större än det uppskattade antalet från 2007. Detta styrks av att avskjutningen 2010/2011 ökat till ca 4 500 djur.

Populationen i södra Skåne, liksom populationen på Halle- och Hunneberg, har sitt ursprung i den svenska kronviltstam som nära utrotades på 1800-talet. Medan nominatunderarten av kronvilt i Danmark och på kontinenten genom introduktioner har blandats med andra underarter, tyder genetiska studier på att populationen i södra Skåne har undgått detta. Nominatunderarten C. e. elaphus är uppsatt på Rödlistan för hotade arter under kategorin ”Nära hotad” (NT).

Kronvilt i nordvästra Värmland kan, i alla fall delvis, tänkas härröra från invandring från Norge, men i övrigt lär samtliga populationer i Sverige, förutom den skånska, ha uppstått till följd av utsättning eller rymning från hägn. Det är dock inte omöjligt att enstaka djur från Norge kan vandra in även i Dalarna, Jämtland och Härjedalen. Även om det finns kronvilt över nästan hela Sverige, är det inte tal om någon jämn spridning, utan det rör sig om tämligen fläckvisa förekomster där spridningscentrum i regel utgörs av hägn där djur har släppts ut eller rymt.