Under 1500-talet fridlyste Gustav Vasa kronviltet och jakten på kronvilt blev ett kungligt privilegium. Detta kan eventuellt tyda på att stammen redan då var på nedgång. Möjligen fick denna fridlysning i alla fall en lokal effekt, för på 1700-talet medgavs jakt på sina håll, möjligen som ett svar på alltför stora skador på gröda. Samtidigt uppgavs tjuvskytte och varg tära på kronviltstammarna, och Linné skrev Hjortar och Rå-djur hawa wargar och menniskjor täflat aat utrota. Under 1700-talet blev förekomsten av kronvilt alltmer sporadisk på de flesta håll. När så det kungliga jaktprivilegiet upphävdes 1789 var det förmodligen bara en sista nådastöt. Vid 1800-talets början var kronviltet försvunnet från merparten av sitt ursprungliga utbredningsområde. Utanför Skåne klamrade sig kronviltet kvar längst i Östergötland och Västergötland där mindre stammar fanns under första hälften av 1800-talet. I mitten på 1800-talet sköts dock det sista djuret utanför Skåne och nu fanns endast en spillra av den svenska kronviltstammen kvar, representerad av färre än 100 djur på några gods i södra Skåne. Under resten av 1800-talet varvades uppgångar med nedgångar och 1907 skattades stammen i Skåne till endast ett 50-tal djur.

Var det då jakt, tjuvskytte och varg som var huvudorsakerna till att kronviltet drevs till randen av utrotning? Nej, sannolikt inte. Möjligen att dessa faktorer bidrog, påskyndade och nära nog avslutade arbetet, men tillbakagången för kronviltet hade troligen inletts tidigare. En väl så viktig orsak var förmodligen istället omdaningen av landskapet och människans allt hårdare nyttjande av detta. Skogarna var mycket hårt huggna och på sina håll helt försvunna och ersatta av ett öppet hedlandskap. Skogen nyttjades dock inte bara för uttag av ved och virke. Antalet tamdjur var mycket stort under 1700- och 1800-talen. Medan åker och äng hölls inhägnade, var utmarken utsatt för ett intensivt bete av får, getter och kreatur. Skogsbetet hade med säkerhet en kraftig inverkan på vegetationen. I synnerhet vintertid lär bristen på bete i fält- och buskskiktet ha skapat en besvärlig situation för hjortviltet. Man ska också komma ihåg att detta sammanföll med ”lilla istiden”, som sträckte sig från 1300-talet fram till 1900-talet, med en betydande nedkylning av klimatet och särdeles stränga vintrar.

Under 1900-talet debatterades kronviltets vara eller icke-vara. Samtidigt som det fanns de som ville bevara det svenska kronviltet fanns det personer som förespråkade utrotning. Skälet till utrotningskraven var främst de skador djuren orsakade skogsbruket. Trots att stammen i början av 1900-talet stod på randen till utrotning, förmådde detta fåtal djur orsaka omfattande skador på de skånska granplanteringarna. Tanken att kronviltet inte skulle ställa till med så allvarliga skador i det mellansvenska skogslandskapet, ledde fram till att vildfångade skånska djur transporterades till Halle-Hunneberg i Västergötland, där djur sedan sattes ut i slutet av 1950-talet. I Skåne inrättades 1971 ett reservat för frilevande kronvilt där stammen skulle bevaras, samtidigt man ersatte skador ekonomiskt och arbetade med skadeförebyggande åtgärder. Reservatet lades ner 1987 och därefter har jakten i Skåne reglerats genom licenstilldelning.

Myter och sägner

Kronvilt hålls av många som det absolut förnämsta högviltet. Dess skönhet, dess grace och dess respektingivande uttryck har i kombination med det skygga beteendet och förmågan att lura jägaren, gett upphov till mytbildning och sägner, varav en är att jägarnas skyddshelgon Hubertus ska ha sett en kronhjort med ett lysande krucifix i hornkronan och då ska ha bestämt sig för att viga sitt liv åt Gud.

Traditioner och förvaltning

Det är en också art som omhuldas av en mängd jaktliga traditioner och som sedan långt tillbaka varit föremål för en initierad förvaltning på många håll i Europa, en förvaltning som i många avseenden håller sträck än idag och som vi i Sverige kan lära oss mycket av, och då inte bara i samband med förvaltning av kronvilt.