Senaste gången arten invandrade var enligt fossila fynd för cirka 8 000 år sedan, troligtvis över den landbrygga som då förband södra Sverige med Danmark. Från södra Norge finns ett fåtal benfynd som visar att rådjuret nått dit ungefär vid samma tid.

Från medeltiden och fram till 1700-talet var jakträttigheterna för rådjur, älg och kronhjort förbehållna kungamakten och adeln. Denna lagstiftning upphävdes dock av Gustav III år 1789 till förmån för fri jakt på för de som hade egen skattemark.

Den ökade jakten fick ödesdigra konsekvenser och hjortdjursstammarna var nästan utrotade kring mitten av 1800-talet. Rådjuret fanns till sist bara kvar i en känd stam om ett par hundra djur på Övedsklosters gods i Skåne. Jaktfredning där och på andra gods under 1840-talet gjorde att stammen återhämtade sig.

Det är förmodligen till stor del ur denna skånska spillra vår numera starka rådjursstam uppstått och spritt sig över hela landet ända upp till fjällen. Detta skedde på cirka 140 år, grovt sett 1 mil per år, enligt Vilt och Fisk Fakta nr 4 2009. I detta faktablad skattar man också att populationsstorleken ökat från 100 000 till 375 000 mellan åren 1955 till 2005. Faktorer som sannolikt haft betydelse för den starka återkomsten är låga stammar av varg och lo, minskad lösdrift av boskap och en viss temperaturhöjning sen 1800-talets mitt.