Korp

Korpen är en stor svart och glänsande fågel. Den flyger skyggt och utstöter läten som påminner om dess namn.

2012-09-08

Kännetecken

Korpen är vår största kråkfågel. Den mest troliga förväxlingsrisken föreligger med råkan då denna är den enda helsvarta kråkfågel som normalt finns i Sverige. Unga råkor saknar dessutom det fjäderlösa näbbfästet som finns hos vuxna råkor och som annars fungerar som ett tydligt tecken. Korpen är dock betydligt större, har en grov helsvart näbb (unga råkors näbb ljusare och smal). I flykten ger korpen ett mer smidigt och kraftfullt intryck än andra kråkfåglar och den kilformade stjärten kan också ge viss vägledning.

De andra kråkfåglarna skiljer sig från korp på följande sätt:

• Kråka: Grå teckning på rygg och buk, mindre än korp.
• Kaja: Betydligt mindre än korp och har i varierande grad gråsilvrigt huvud.
• Vuxen råka: Ett ljust fjäderlöst fält som omger näbbfästet, mindre storlek.

Korpen har en rad olika ljudliga läten. Bland annat ett djupt ”korrp” och ett klangfullt kluckande ”Klonk”.

I fält är korpen mycket svår att åldersbestämma. Ungfåglar tidigt på säsongen kan bestämmas på den tydliga ljusa mungipan under goda observationsmöjligheter.

Utbredning och status

Korpen har en vid utbredning på norra halvklotet. Under början av detta sekel, och möjligen tidigare, minskade det svenska beståndet av korp. Sedan 1960-talet har beståndet ökat markant och korpen är idag allmän i större delen av landet, även i jordbruksdominerade områden. Det svenska beståndet uppskattades i början av 1990-talet till cirka 15 000 par (BWP). Man räknar med att det i slutet av 1990-talet fanns tre gånger så mycket korp i de södra delarna av landet som under 1970-talet (FÅ 1998).

Ekologi

Korpen häckar tidigt på våren i bergsbranter, kustklippor och i träd. Trädhäckning har blivit allt vanligare. Boet är en stor riskonstruktion som ofta tas över av olika rovfågelarter.

I likhet med andra kråkfåglar är korpen en allätare, med en förkärlek för animalisk föda. Korpen är också asätare och ofta finner man korpar på åtlar som lagts ut som mat för örnar eller för rävjakt. Kadaver och slaktavfall från älg och ren är också en viktig föda i norra delarna av landet. Likaså kan kadaver på vägar utgöra en viktig födoresurs. Korpen är vanligtvis en stannfågel, men kan förflytta sig avsevärda sträckor under vintern. Ungfåglar är mer rörliga och rörelser på över 50 mil från födelseplatsen finns registrerade (SOF. 2002).

Foto: Kenneth Johansson

Beskattning och viltvård

Det är ingen allmän jakttid på korp. Skyddsjakt på enskilds initiativ (enligt bilaga 4 i Jaktförordningen) får ske under hela året om korp uppträder vid flygplatser eller för att skydda ungar av tamdjur inom område för uppfödning av tamdjur och i renskötselområdets kalvningsland.

Korpen och människan

Många människor uppskattar korpen på grund av dess storlek, akrobatiska flykt och varierade läten. Likaså är korpen intelligens och listighet omtalad.

Denna kråkfågel har en viktig roll i den fornnordiska mytologin.

Problem som kan förknippas med korpen är att den kan skada och döda nyfödda renkalvar och att den äter ägg och ungar från de flesta småviltsarter. Vid vissa soptippar kan stora flockar med korp förkomma och kan där utgöra en olägenhet.