Foto: Kenneth Johansson

Morkulla

Morkullan är Sveriges talrikaste vadarefågel. Den finns över hela landet utom i fjällen. Trots detta är den svår att se förutom när den spelflyger under vår och försommar.

2012-09-08

Kännetecken

Morkullan kan med anledning av den långa raka näbben och kroppsformen närmast förväxlas med beckasiner. Morkullan är dock betydligt större och mer enhetligt mörkt färgad än beckasinarterna.

På vår och försommar kan det klassiska lätet höras från spelflygande hanar. Normalt låter hanarna höra ett knissp-ande följt av ett kuttrande ”orrt, orrt” men en viss variation förekommer.

Utbredning och status

Morkullan finns över stora delar av Europa och Asien. I Sverige är förekomsten sporadisk ovan fjällens björkzon och längst i norr. Huvuddelen av de svenska morkullorna tillbringar vintern på Brittiska öarna, i Frankrike och Spanien även om vissa individer väljer att stanna i Sverige milda vintrar.

Under oktober och november kan det i lämpliga områden i södra Sverige finnas stora antal morkullor. Dessa fåglar är på flytt och stannar på dessa platser för att äta upp sig. När vinterkylan kommer flyger dessa morkullor vidare mot vinterkvarteren.

Denna vadare är svår att inventera och antalet morkullor i landet har varit omdiskuterat. Ornitologer uppskattade antalet häckande par till 150 000–200 000 par i slutet av 1980-talet. Under början 2000-talet genomfördes ett forskningsprojekt där andra metoder än de traditionella användes. Det svenska beståndet under våren uppskattades i detta projekt till cirka 1.9 miljoner fåglar. Beståndet har senare uppskattats till 500-600 000 par i Sverige.

Foto: Kenneth Johansson

Ekologi

Från sin ankomst till Sverige utför morkullan sitt välkända morgon- och kvällssträck, som söderut i landet pågår i fyra månader. Endast hanarna sträcker, men de försvarar inte ett eget revir utan konkurrerar i luftrummet för att få tag på parningsvilliga honor.

Morkullan häckar i olika typer av skogar men verkar föredra de som är produktiva och gärna fuktiga. Boet är en oansenlig grop i marken, ibland med lite fodring av växtdelar. Antalet ägg är fyra, i undantagsfall tre eller fem. Äggen är matt gula med rödbruna prickar.

Honans starka benägenhet till omläggning när äggen eller ungarna tas av rovdjur innebär antagligen att flertalet honor får fram åtminstone en kull ungar. Dessa omläggningar gör också att man kan hitta ruvande morkullor ända in i slutet av juli, troligen genomför samma hona sällan två lyckade häckningar under samma säsong. Hanen deltar inte i uppfödningen av ungarna, vilka matas av honan under deras första levnadsdagar.

Förvaltning och Jakt

Sommarjakten, som regeringen stoppade i juni 1999, var ett nationellt undantag från de övergripande principerna i bland annat EU:s fågeldirektiv som innebär att jakt inte skall tillåtas under fåglarnas häckningstid. Undantaget grundades på kunskapen om att nästan uteslutande hanar deltar i sträcket och att huvuddelen av parningen är undanstökad när jakten startar. Denna jaktform har ännu inte upptagits igen.

Jakt med stående hund och uppflogsjakt sker i mindre omfattning under hösten främst i södra Sverige. Den årliga avskjutningen av morkullor i Sverige under 2000-talet är 2000-3000 fåglar. Detta kan sättas i perspektiv då det årligen skjuts cirka 3,5 miljoner i Europa varav knappt 3 miljoner skjuts i Frankrike och Italien.

Det är i Sverige ovanligt med specifika viltvårdsåtgärder för morkulla. Den torde dock missgynnas av utdikningar och gynnas av en varierad skogsmiljö och det igenväxande jordbrukslandskapet. I de länder där morkullejakt på höst och vinter är populärt anlägger man särskilda tätbevuxna skogsdungar för morkullor. Dessa dungar utnyttjas av stora mängder morkullor men även andra fågelarter.

Jakttrycket från den numera förbjudna sträckfågeljakten, som i Sverige var den dominerande jaktformen, uppgick till mindre än en fågel per 500 hektar skog eller knappt 1 % av avskjutningen inom morkullans utbredningsområde. Cirka 99 % av de skjutna morkullorna var hanar, vilket beror på att honorna ej deltar i sträcket. Man har inte, trots forskning på området, kunna påvisa att denna jaktform påverkade bestånden negativt.

Källor till texten ovan eller annan användbar litteratur

Jaktens effekter på småvilt: ett exempel från morkulla. 2005.
Jonas Lemel. Slutrapport till Naturvårdsverket.

Lär känna Morkullan. Ivar Marcström. 1992. En artmonografi från Svenska Jägareförbundet.

Svensk Fågelatlas. 1999.
Sören Svensson, Mikael Svensson och Martin Tjernberg. Sveriges Ornitologiska Förening.

Svensk Ringmärkaratlas. 2001.
Thord Fransson och Jan Pettersson. Naturhistoriska riksmuseet.