Rapphöna - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet Jakt- och viltvårdsuppdraget

Meny

Rapphöna

Rapphönan tillhör gruppen fälthöns, vilket talar om att den, åtminstone i Sverige, hör hemma i odlingslandskapet. Rapphönan är det helt öppna landskapets fågel. Den gynnas av att det finns jordbruk med kreatur.

2012-09-08

Kännetecken

Rapphönan kan möjligen bli förväxlad med fasanhönor. Fasanen är dock nästan dubbelt så stor, har väsentligt längre stjärt och är helt mosaiktecknad i bruna till gula nyanser. Två andra möjliga förväxlingsrisker finns i kornknarr och vaktel. Dessa bägge arter är ovanliga i Sverige. En kornknarr i uppflog känns igen på varmt rödbruna vingovansidor och grova ben hängande under fågeln i flykten. Har man turen att skrämma upp en vaktel (springer helst på marken) så känns denna igen på betydligt mindre storlek, smalare kropp och spetsigare vingar än rapphönan.

Rapphönan har (till skillnad från kornknarr och vaktel) ett mycket bullrigt uppflog och ofta hörs dessutom ett karakteristiskt skärande nästan metalliskt ”krri, krii, krii” när fåglarna lyfter.


Foto: Dan Persson

Höna – utan eller med svag ”hästsko” under bröst. Skulderfjädrar raka streck med kors


Foto: Dan Persson

Tupp – Hästsko under bröst. Skulderfjädrar med raka streck.

Läten

Åldersbestämning

Kycklingarnas bruna dräkt övergår gradvis till vuxendräkt under hösten för att vara helt utfärgad till vintern. I handen kan, med lite träning, ungfåglar skiljas från vuxna fåglar på att spetsen på yttersta vingpennorna är spetsiga medan denna är mer rundad hos vuxna individer.

Foto: Jörgen Wiklund
Foto: Jörgen Wiklund

Utbredning och status

Rapphöns finns i stora delar av Europa och österut mot de norra delarna av Asien och kom till Europa efter istiden (ca 2-3000 år seden) Rapphöns är en inhemsk art i Sverige. Eventuellt kan inplantering skett tidigt 1400-tal men uppgifterna är mycket osäkra.

Rapphöns är en av våra ursprungliga viltarter och har funnits utmed norrlandskusten och upp till Tornedalen. De första fynden av rapphöna i Sverige är från Gotland och Öland och härstammar från bronsåldern eller yngre järnåldern. 400 – 500 e kr. Det kan dock inte uteslutas att rapphönan förts hit från kontinenten med hjälp av människor, då handelsvägar från medelhavet gick ända upp till Sverige vid denna tid.

Uder senare tid finns uppgifter från skriftliga källor att Gustav Vasa tog in rapphöns till landet och i en ordningsstadga från 1547 stadgas böter för allmoge som fångar och nedlägger åker- och rapphöns. Det anses att rapphönsens haft sin maximala utbredning i slutet av 1800-talet då de fanns så långt norrut som Haparanda.

Senaste decennierna har hon främst levt på Gotland och Öland och lokalt i Syd- och Mellansverige. Beståndet av rapphöns varierar kraftigt mellan åren. Det svenska beståndet uppskattades tidigt 2000-tal till cirka 14 000 häckande par.

Arten har minskat drastiskt sedan 1940-talet pga det moderna jordbruket. Rapphönsens häcknings-, kyckling- och vinterbiotoper togs bort genom rationaliseringar som minskade den biologiska mångfalden och därmed tillgången på lämplig vegetation, frön samt insekter till kycklingarna.

Ekologi

Rapphönsen är stannfåglar. Vid svåra snöförhållanden kan rapphöns flytta ett par mil och till våren återvända till sin hembiotop. De tillhör gruppen fälthöns och hör hemma i odlingslandskapet. De lever i par under häckningstiden och lägger i genomsnitt stora kullar, 10-15 ägg, vilket är en anpassning till en låg medellivslängd. Rapphöns äter en varierad föda bestående av olika växtdelar, frön av ogräsarter och insekter. De små kycklingarna är helt beroende av animalisk föda, insekter, under sina första tre veckor.

En hel population av rapphöns inom ett område, kan omsätts på fem år oavsett om det bedrivs jakt eller inte. I en genomsnittlig rapphönspopulation är andelen ungfåglar ca 80 procent.

Viltvård

Det som begränsar rapphönsstammens storlek är bristen på häcknings-, insektsrika kycklingbiotoper(tex. blomremsor) med närliggande vinterbiotoper. En mark med tillgång till sådana områden kompletterad med utfodring under vintern kommer att hålla ett högre antal av rapphöns än mark utan dessa förutsättningar.

Anpassningar inom jordbruket, blomremsor, med ovan nämnda faktorer liksom direkta viltvårdsåtgärder i form av skyddsplanteringar är viktiga inslag i skötseln av fälthönsen.

Predatorkontroll är viktigt för att få en fast vildlevande stam. Kråkor, skator, kajor och nötskrikor är vanliga boplundrare av ägg och små kycklingar. Räv och grävling tar gärna såväl kycklingar som vuxna fåglar. Rapphöns behöver vegetation som skydd mot rovfåglar.

Nya satsningar på ökad biologisk mångfald i jordbrukslandskapet ger förutsättningar för att rapphöns och därmed övrigt fältvilt kan komma tillbaka. Svenska Jägareförbundet driver projekt med ett antal demonstrationsgårdar, utbildningsdagar och fältvandringar, samt rådgivning om hur du skapar nödvändiga biotoper och vilka grödor som ökar den biologiska mångfalden.

Jakt

Jakt med stående eller stötande fågelhund är de vanligaste jaktmetoderna. Avskjutningen i landet har mellan 1999 och 2004 legat i genomsnitt på cirka 7 500 fåglar, merparten utsatta. Forskningen säger att jakt inte skall bedrivas om det finns mindre än 20 rapphöns per 100 hektar. Inventering av rapphöns sker oftast med stående fågelhund.

Rapphönan och människan

Rapphönan är ett viktigt inslag i ett ibland utarmat jordbrukslandskap. Avsevärda insatser görs lokalt för att förbättra förhållandena för fälthönsen.

Källor och litteratur om Rapphönan

Fältvilt, 2019, P-E Jensen o Cv Essen

Partridgies, 2012, Dick Potts

Lär känna Rapphönan 1989, Mette Fog.

Fältvilt 1, 1983, Görgen Göransson o Bo Fryrelstam

Svensk Fågelatlas. 1999. Sören Svensson, Mikael Svensson och Martin Tjernberg.
Sveriges Ornitologiska Förening.

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2019-12-11 Madeleine Lewander