Tjäderns population - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Tjäderns population

Tjädern är uppdelad i två huvudarter, som vardera är indelade i flera raser. De två arterna finns bara i den gamla världen (Europa och Asien). Den art som förekommer i Sverige, Tetrao urogallos, förekommer också i Ryssland och Öst- och Centraleuropa, samt i spridda populationer kring Pyrenéerna och i norra Spanien.

Tjäderns utbredning och förekomst

Tjädrar lever huvudsakligen ensamma, men både hönor och tuppar kan vintertid bilda mindre flockar. Fler än 15 individer i samma flock är sällsynt och beteendet tycks vara vanligare hos hönor, speciellt i norr. Flockarna har ingen hierakisk uppdelning, utan djuren följs förmodligen åt utan att ta någon större notis om varandra.

Tjädern föredrar gammal barrblandskog med stort inslag (30-70%) av tall, dock inte den äldsta eller mest talldominerade skogen. Inom denna livsmiljö har det skett en resursuppdelning, som gör att varken tuppar eller hönor - eller tuppar av olika ålder - konkurrerar med varandra.

Både hönor och äldre tuppar håller sig med hemområden kring parningstiden; särskilda marker inom vilka de söker föda, parar sig och häckar. Tupparnas hemområden ligger intill varandra som sektorer eller "tårtbitar" i landskapet, runtom en gemensam spelplats. "Tårtbitarnas" längd är ca 1 km och hos en fyraårig tupp varierar områdena i storlek mellan 5 och 30 hektar.

Inom äldre tuppars hemområden finns ofta tallbeströdda myrmarker och relativt öppna tallbestånd med rik markproduktion. En delyta på ca en hektar (100x100 m) utgör parningsrevir som försvaras mot intrång från andra tuppar.Yngre tuppar vistas inte sällan i mer slutna bestånd.

De hemområden som hönor kan hålla sig med är inledningsvis ca 30 hektar. De sammanfaller i allmänhet med det område där hon tillbringat vintern. Områdena innehåller ofta en mosaik av miljöer med gläntor och slutna partier, samt halvöppen sumpskog och myrkanter, som under våren erbjuder knoppar av tuvull.

Efter parningen krymper området, men hönorna vidmakthåller ändå ett avstånd på ett par hundra meter mellan redena, kanske för att försvåra för rovdjur att hitta dem. Under andra delar av året vistas hönorna ofta i yngre skog och sumpskog. Den erbjuder en rikare vegetation och bättre skydd och utnyttjas också av tupparna vid ruggningen.

Båda könen byter fjäderdräkt under sommaren. Tjädern är väl anpassad till ett kallt klimat och skyddar sig ytterligare genom speciella beteenden. Under vinterns påfrestningar kan tjädern minska energiförlusterna genom att gräva ner sig i snö eller söka skydd under en lämplig gran med nedhängande kvistar.

Tjäderstammen och antal i Sverige

Den svenska tjäderstammen har troligen gått tillbaka under olika perioder de senaste tvåhundra åren. Från 1700- och 1800-talet finns berättelser om hur den skogsskövling som följde på den intensifierade järnhanteringen ledde till utslagning av skogsfågelstammarna.

Kring sekelskiftet och första världskriget förbättrades läget och flera toppår finns noterade. Stammen nådde sin högsta kända nivå kring 1930- och början på 40-talet. Under de senaste 30 åren anses antalet tjädrar vara stabilt i Sverige. Beståndet uppskattades år 2008 till cirka 350 000 par, enligt boken Fåglarna i Sverige - antal och förekomst.

Tillbakagångens orsak

Den främsta orsaken till tillbakagången under början av 1900- talet står att söka i det förändrade skogsbruket. Efter andra världskriget ålades skogsägarna att maximera fiberproduktionen. Trakthyggesbruk med korta omloppstider infördes, vilket fragmenterade (splittrade upp) skogsbestånden. Det ledde till att gamla lekplatser raderades ut och till en utarmning av växtlighetens och djurlivets mångfald. I framförallt södra Sverige infördes också tätare skogsplanteringar, ofta med gran. Det ledde till mer slutna och mörka skogar med fattigare markvegetation för tjäderns sommarvistelse.

Tjäderns fiender

Vissa av tjäderns naturliga fiender har också gynnats av förändringarna. Det är generalistpredatorer som räv, mård och vessla. Skogsskötslen med nyupptagna hyggen gynnar konkurrenskraftiga gräsarter som kväver annan vegetation. Gräsmarkerna blir livsmiljö för smågnagare som är begärliga bytesdjur, vilket ger tätare stammar av smårovdjur. Som i sin tur ger ett högt rovdjurstryck på tjädern. Speciellt år då antalet smågnagare tryter.

Den öppnare vegetation som uppstår efter en avverkning medför dessutom att tjäderbon och -kycklingar hittas lättare av duvhökar, kråkfåglar, mårdar, rävar och grävlingar. En norsk undersökning utförd med fågelhundar visade att rovdjuren lättare hittar kycklingkullar än bon. När de skogspartier som kullarna vistas i krymper ökar fördelen kraftigt med att söka efter dem, jämfört med de mer utspridda bona. Allmänt kan sägas att det är bland ägg och unga kycklingar - alltså under det första levnadsåret - den högsta dödligheten inträffar i tjäderpopulationerna. I allmänhet dödas mer än 90 procent.

Experiment på Rånön och Bergön i Bottenviken visade att de lokala skogshönspopulationerna ökade med 56-80% efter två år på den ö där en stor andel av rävarna och mårdarna fångats bort. Antalet fåglar som räknades på spelplatserna ökade med mer än tre gånger. Fler hönor fick också kycklingar och kullstorleken ökade på ön där rovdjurspopulationerna begränsats. Liknande resultat för tjäderstammen har noterats vid avskjutning av rovdjur i Schwarzwald i Tyskland.

Tjäderstammends storlek

Tjäderstammens storlek varierar regelbundet. Svängningarna sker samstämmigt över stora regioner. I norra Sverige och Finland samvarierar populationen med smågnagarstammen, som har en ungefär fyraårig cykel. Det stöds också av experimenten på de norrländska öarna, där tjäderns toppår sammanföll med smågnagarnas.

Längre söderut är de bakomliggande faktorerna mer komplicerade. Finska forskare har visat att skogsfågelstammarna i mellersta och södra delen av landet varierar i cykler om ca sex år. Orsakerna kan vara många. Det har t ex visats många gånger hos skogs- och fälthöns att unga hönor lägger färre ägg och överlever sämre än äldre. Året efter ett toppår kommer en större andel av de häckande hönorna att vara ettåriga och oerfarna. Det leder till att populationstillväxten avtar det året och att en ny cykel inleds. Matematiska modeller som tar hänsyn till skillnader i fortplantning och överlevnad mellan unga och gamla hönor bekräftar att sådana regelbundna cykler kan uppkomma.

Klimatets påverkan på stammen

Klimatets påverkan på den finska tjäderstammens svängningar visar i studier att ingen enskild väderfaktor är ansvarig. Det tycks vara en samverkan mellan flera faktorer (växtperiodens längd och olika mått på sommar- och vintertemperaturer), tillsammans med tjäderns spridning mellan regioner som förklarar samstämmigheten i svängningarna.

Jakten har inte påverkat tjäderstammen i Norden i någon nämnvärd grad under modern tid. Cirka 20 000 tjädrar har fällts årligen i Sverige de senaste 20 åren, enligt Jägareförbundets Viltövervakning. Väl dokumenterade studier visar att tjädern, liksom andra skogshöns- och småviltsarter påverkas obetydligt av jakt. Endast under en kort period, i norra Finland på sent 70-tal, verkar tjäderavskjutningen ha varit för hög och populationen visade en minskande trend. Det anses ha berott på att många nybyggda skogsvägar beredde utökade tillfällen till jakt. Ett försiktigare uttag sedan dess tycks ha vänt utvecklingen tillbaka till god tillväxt för alla skogshönsarter även i denna del av Finland.

Sjukdomar

Flera sjukdomsalstrande makroparasiter (inälvsmaskar, loppor, löss och kvalster) och mikroparasiter (encelliga djur, virus, bakterier och svampar) är kända från tjädern. Ingen av dessa tros dock spela någon avgörande roll för populationsförändringarna. Smittöverföringen kräver förmodligen tätare förekomster än de som tjädern påträffas i.

Livslängd

Tjäderns maximala livslängd ligger kring tio år. Tätheten i undersökta svenska populationer uppskattas till ca 4-5 individer per km2 . Könsfördelningen visar ofta på en övervikt av hönor, vilket också stöds av färska rapporter från Finland. Troligtvis beror det på att unga hönor tidigare blir flygkunniga och kräver mindre energi för att tillväxa.

Tjäderns biotopkrav är ganska väl kända. Oavsett hur många tuppar som finns på en spelplats har de var och en tillgång till ca 1 hektar äldre gallringsskog, 2 hektar tallmosse eller kärr och 2,5-5 hektar gammelskog.

Tjädrar gör sällan långa förflyttningar, några till något tiotal km. Undantaget är ungfåglar och en del vuxna hönor, som kan röra sig längre. Från två års ålder brukar tjädertupparna räknas som stationära.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-23 2016-08-22 Markus Olsson