Population - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Population

Dovhjorten är vad som bland däggdjur kan kallas en sedentär art. Med det menas att den har en dålig spridningsförmåga och låg spridningstakt.

Spridning

I en studie med 50 sändarförsedda dovhjortar i Västergötland, spred sig regelmässigt 1- och 2-åriga hjortar på sträckor upp till två mil från uppväxtområdet, medan ingen av de jämngamla dovhindarna gjorde något liknande tydligt byte av område som kan tolkas som ren utvandring.
Även om det ännu inte är undersökt visar historien att dovhjortens spridning sker mycket långsamt och då först i takt med att ett område mättats och nya hindområden ”knoppas av” från kärnområdena.

Social organisation

Dovhjortens låga spridningsförmåga kan sannolikt kopplas till artens sociala system i kombination med dess anpassning till ett stabilt ekosystem. Hindarna, som lever i sociala grupper med en kärna av mamma och årskalv består ofta av nära släktingar, som systrar, mostrar, kusiner, mormor och kanske gammelmormor och så vidare, har aldrig behövt sprida sig eftersom deras ursprungliga miljö präglats av stabila, glest trädbevuxna gräs-buskmarker. Sådana miljöer som kanske hållits öppna under 1000-tals år av betydligt större växtätande djur än dovhjorten, med fantasieggande namn som uroxe, visent, mammut och ullnoshörning.
Hur stabilt sammansatt dessa hindgrupper egentligen är, är dock dåligt undersökt och hindgruppernas storlek varierar mellan olika tillfällen och faktum är att i riktigt täta stammar och på populära betesmarker kan det vara svårt att ens urskilja enskilda grupper, där djur hela tiden kommer och går mellan de olika grupperna. Allmänt anses dock en socialt stabil hindgrupp inte överstiga 30 djur.

Handjuren däremot, tycks regelmässigt lämna den grupp de vuxit upp i redan som ettåringar, men det finns exempel på hjortkalvar som åtminstone tillfälligt lämnar sin mamma redan under vintern vid endast 7 - 8 månaders ålder och tvååriga hjortar som fortsätter pendla mellan olika hindgrupper. Sannolikt skall detta ses som en period i hanhjortens utveckling som handlar om att se, lära och mogna för att slutligen lyckas etablera sig i en sk ungkarlsgrupp. Förvisso kan i dessa ungkarlsgrupper enstaka spetshjortar, till och med hindar, uppträda då och då men huvudsakligen består den av en kärna med äldre vuxna handjur. Denna grupp går under tio månader av året mestadels för sig själv, utan att besöka hindområdena mer än undantagsvis och tycks alltså sällan utnyttja samma betesmarker som hindgrupperna. Mycket tankemöda har ägnats åt att förklara detta fenomen, och koncensus bland dagens ekologer, anger att beteendet enklast förklaras genom att de närmast dubbelt så stora vuxna handjuren behöver äta mer än hindar, kalvar och spetshjortar. Men av samma ”storleksskäl” behöver handjuren inte föda av samma höga kvalité som de mindre och kanske mjölkproducerande hindarna eller växande kalvar och spetshjortar. Det finns nämligen ett enkelt fysiologiskt samband som närmast självklart anger att matspjälkningsapparatens storlek ökar i samma takt som kroppsstorleken ökar. I dovhjortens fall betyder detta att ju större kropp en hjort får desto större blir vommen och desto längre tid kan den intagna födan stanna i magen. Det betyder i sin tur att de stora handjuren mer effektivt kan utnyttja sämre föda och ”suga ur” den lilla energi som finns där, mer effektivt än en endast hälften så stor hind kan göra, eftersom maten passerar igenom hennes matspjälkningssystem så mycket snabbare.

Så slutligen till den evolutionära förklaringen till varför de då går i olika områden. Handjursgrupperna kan av dessa skäl effektivt undvika födokonkurrens med hindarna genom att beta sådan föda som helt enkelt inte riktigt duger åt hindarna. Därmed går dessa två grupper ofta på olika ställen, optimala utifrån deras naturgivna förutsättningar, hindarna i områden med föda av högre kvalité, men i mindre mängd och ungkarlsgrupperna i områden med mycket föda men av lägre kvalité.

Hemområde

På årsbasis är ett normalstort hemområde ca 1000 ha stort, med relativt små könsskillnader, men med tydliga säsongs- och åldersskillnader. Det är speciellt de yngre hanhjortarna som rör sig över betydligt större arealer och på årsbasis tycks 2000 - 3000ha inte vara ovanligt. Hindarna krymper sina vistelseområden till endast 20 ha under de två första veckorna efter kalvningen då kalven fortfarande trycker, medan hanhjortarna under hela sommaren rör sig på 100-200 ha.

Handjuren ökar dock sin aktivitet tydligt under brunsten (oktober – november) och de yngre hjortarna, 1-3 år gamla, springer då runt över mer än 1000 ha stora arealer under några veckor. Men det mest spektakulära är kanske ändå de vuxna hjortarnas sk brunstvandringar, dvs en målmedveten vandring under några få timmar från sitt ordinära hemområde, till en brunstplats, där den stannar under 4-6 veckor. Det finns en sådan i detalj dokumenterad brunstvandring av en GPS-märkt hanhjort som på 9 timmar vandrade mer än 16 km och sannolikt förekommer ännu längre vandringar. När brunsten väl är över, vandrar dessa hjortar hem och lever sedan i sitt ”normala” hemområde under resten av året. Detta beteende ställer naturligtvis höga krav på att många markägare samordnar sin jakt, om de vill åstadkomma en god troféförvaltning. Hindarna saknar dock inte förflyttningsförmåga då det dokumenterats på märkta djur att de i glesare stammar kan göra så kallade brunstutflykter på åtminstone några kilometer, sannolikt för att söka upp rätt hanhjort. I ett fall är det väldokumenterat hur en tam men frilevande, flaskuppfödd hind, i ett i övrigt dovhjortstomt område i Bergslagen, under brunsten och med ca tre veckors mellanrum företog 24 timmar långa utflykter på upp mot 8 km från sitt uppväxtområde, sannolikt i sin enträgna strävan att hitta en hanhjort. Beteendet upphörde först i januari, då hon sannolikt slutade ombrunsta.

Brunst

Under brunsten bryts ungkarlsgrupperna sönder och de stora handjuren, som då inte alls är ”kompisar” längre, vandrar iväg till sina olika brunstplatser. Den enskilda hjortens brunstplats kan betraktas som ett litet revir som därför försvaras frenetiskt mot potentiella konkurrenter, medan yngre ”ofarliga” hanhjortar ofta ses passera utan att uppröra revirinnehavaren allt för mycket. I områden med höga tätheter av hindar kan flera handjur ses förlägga sina enskilda brunstplatser ”vägg i vägg” med varandra, med upprepade slagsmål, innan ”revirgränserna” är klara för alla inblandade. På populära brunstplatser kan omsättningen av hanhjortar vara hög och allt större hjortar avlöser varandra. Men till slut domineras platsen av en tillräckligt stor hjort som orkar behålla sin plats, resten av brunstperioden. I det lilla reviret eller brunstplatsen, som egentligen inte erbjuder något annat än revirinnehavarens parningstjänster, uppvaktar hjorten frenetiskt alla besökande hindar. Han samlar och vallar dock inte ett harem av hindar, utan det tycks vara hinden som väljer vilken hjort hon vill para sig med. Säkert utnyttjar hon då olika kvalitétsmarkörer som hjorten signalerar genom sitt ”grymtande” bröl, hornstorlek och rang bland de övriga hjortarna i området. Dovhjortsbrunsten är oförtjänt okänd bland allmänheten och borde uppmärksammas mer, eftersom den ofta är full av aktivitet, bröl och slagsmål och då hjortarna som är uppenbart påverkade av sin uppgift, uppvisar ett mycket oskyggt beteende och är de ofta lätta att komma nära.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-14 2016-02-23 Markus Olsson