Population - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Foto: Madeleine Lewander

Population

De svenska vildsvinen tillhör rasen Sus scrofa scrofa. Det vanliga tamsvinet är en förädlad variant av vildsvinet.

Vildsvinsstammens status 2013/2014

Utbredning

Den vildsvinsras som påträffas i Sverige finns också i norra, västra och centrala Europa ner till Pyrenéerna och Alperna. I Spanien och Portugal finns en mindre ras (Sus scrofa castilianus). Kring Medelhavet finns ytterligare tre raser som också är mindre än vårt vildsvin. I östra och sydöstra Europa tar utbredningen vid av den storvuxna Sus scrofa attila, som kan bli dubbelt så tungt som det svenska vildsvinet. Mellan de olika raserna uppstår korsningar.

Vildsvinen är sociala djur och bildar stora delar av året grupper bestående av suggor med kultingar. När döttrarna uppnått ett års ålder och nya kultingar ska födas, stöts de ut och bildar egna grupper. De kan senare återansluta sig till ursprungsgruppen - med eller utan egna kultingar - och på så sätt bilda ännu större flockar.

Gruppen leds av den äldsta honan, ledarsuggan. I stora flockar är hon alla undergruppers urmoder (men i sällsynta fall kan andra, särskilt kraftfulla suggor dominera). Ledarsuggan leder vandringarna, bestämmer var födosöket sker, skyddar avkomman och ger di till sina senast födda.

Unga galtar som stötts ut bildar ibland också små grupper ifrån en och samma kull. De har gjort upp om rangordningen sinsemellan redan som kultingar. Gruppen är kortlivad och upplöses när galtarna nått ungefär två års ålder.

Galtar som är äldre än två år lever som enstöringar, förutom under parningssäsong. När den infaller sällar de sig till de kringströvande vildsvinsgrupperna.

I Sverige är svinen aktiva 6-8 timmar om dygnet, oftast med start i samband med solnedgången, vilket pejlingar av radiosändarmärkta djur har visat. Att vildsvin (liksom t ex även kronhjortar) är nattaktiva antas bero på att de vill undvika kontakt med människan. Men hur långa aktivitetsperioder de har beror också på födotillgången. I områden på kontinenten där födotillgången är dålig, kan vildsvinen vara aktiva dygnet runt. Varm väderlek mellan november till mars ökar vildsvinens rörelser i terrängen, visar forskning med GPS-sändarförsedda suggor i Skåne.

Vildsvinen är inte revirhävdande. Storleken på aktivitetsområdena varierar mycket. I medeltal använder ett vuxet vildsvin nattetid ett område på ungefär 100 hektar (1 km2). Det totala område som djuret vistas inom är åtminstone tre gånger så stort. Grupper av suggor med kultingar använder upp till ett par tusen hektar stora hemområden.

Den stora variationen i ytbehov tycks bero på att djuren utfodras på vissa platser. I länder där så inte sker (t ex Spanien) kan vildsvin utnyttja mycket större hemområden, på uppåt tiotusen hektar.

Vildsvinsstammen

De svenska vildsvinsstammarna har tillväxt kraftigt sedan återintroduktionen på 1970-talet och stammarna är nu ojämnt spridda inom syd- och mellansverige.

År 2005 beräknades avskjutningen till cirka 24 000 djur, av Svenska Jägareförbundets Viltövervakning. Faktabladet VILT OCH FISK FAKTA (nr 9 år 2009) från forskningsprogrammet Adaptiv förvaltning skattar, för samma år, populationsstorleken av vildsvin i Sverige grovt till 40 000 stycken. Sedan denna skattning gjordes har mängden vildsvin ökat på nationell nivå. Avskjutningsstatistiken från Svenska Jägareförbundets Viltövervakning visade under några år under andra halvan av 00-talet på en exponentiell ökning på cirka 30 % årligen. Man kan förvänta sig att stammens tillväxt också ökar motsvarande när en art etablerar sig i lämpliga habitat, som i detta fall. Det är inget unikt. Samma tillväxtmönster har de senaste decennierna förekommit i bland annat de svenska stammarna av rådjur, älg, björn samt inom flera arter av gäss.

Under åren 2010-2011 bromsades dock tillväxten i vildsvinsstammen på nationell nivå. Avskjutningssiffrorna låg under dessa år relativt konstant, i förhållande till år 2009, på knappt 60 000 fällda, enligt Sv Jägareförbundets Viltövervakning. Även trafikolyckorna med vildsvin pekar på att tillväxten avstannade under dessa år, enligt Nationella Viltolycksrådet. En grov skattning av populationsstorleken under de här åren pekar på runt 100 000 vildsvin, enligt såväl Sv. Jägareförbundets Viltövervakning som forskare på området. 

På lokal nivå är vildsvinsstammens framtida utveckling inom syd- och mellansverige svårförutsägbar, eftersom många faktorer påverkar detta. En titt i backspegeln över tidigare utveckling av vildsvinsstammarna ger en fingervisning om att framtida utveckling sannolikt kan delas in i tre kategorier:

  • Det kommer finnas områden som fortsatt under 10-talet saknar vildsvin
  • i andra områden balanseras eller minskar stammarna genom jakt
  • och sist även en kategori områden där stammarna ökar genom nyetableringar eller genom ökad täthet i befintliga stammar

Sammantaget är det på nationell nivå rimligt att förvänta sig en ökning av stammarna, genom geografisk expansion snarare än ökad täthet i områden som redan har gott om vildsvin.

Avskjutningsnivån på vildsvin bestäms av samma faktorer som för annat vilt; förvaltningsmål, tillgång och jaktansträngning.

Vildsvin är svårinventerade. Beståndsuppskattningar på nationell nivå blir osäkra och snabbt inaktuella. Det beror bland annat på summan av de årliga ökningarna respektive minskningarna av stammarna. Ökningarna är knutna till vildsvinens goda reproduktion under framför allt januari-maj. Minskningarna sker framför allt under hösten och vinterns jakt och trafikolyckor.

Liksom hos andra djur styrs vildsvinsstammens förändringar (populationsdynamiken) av fyra processer: födslar och immigration ökar populationsstorleken, död och emigration minskar den.

En vildsvinspopulationkan tillväxa mycket snabbt. Det beror på suggornas goda reproduktionsförmåga, med stora kullar (som kan bli på ända upp till åtta kultingar). Suggorna är dessutom mottagliga för parning under en stor del av året. Parning kan därför ske när omständigheterna är gynnsamma, till exempel när det finns gott om föda. Studier i södra Södermanland visar på en tillväxt på omkring 13 % per år. Det innebär att populationen där skulle fördubblas på cirka sex år, trots att jakt sker i området. I en ojagad population kan det gå betydligt snabbare.

Vildsvin finns idag i alla län från Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs län samt söder därom.

Enligt Jägareförbundets avskjutningsstatistik har avskjutningen av vildsvin på nationell nivå, som nämns ovan, ökat med 30 % årligen hittills under 2000-talet. Om man antar att detta speglar stammens tillväxt skedde en fördubbling av vildsvinsstammen på mindre än tre år i Sverige under denna period. Jaktsäsongen 2009/2010 beräknas avskjutningen i Sverige uppgå till cirka 65 000 djur, enligt Jägareförbundets Viltövervakning.

Den lokala variationen av vildsvin stor. Det är inte ovanligt att det i princip saknas vildsvin i områden som ligger relativt nära områden som haft starka vilssvinsstammar i decennier. Den geografiska spridningen hos vildsvin begränsas av hondjurens utvandring från sin födelseplats. Forskning pekar på att denna utvandring normalt inte är längre än några få kilometer för hondjur, medan galtarna kan utvandra betydligt längre.

Spridningen hos vildsvin har studerats med hjälp av radiopejling på djur försedda med radiosändare. Den har visat att vildsvin kan röra sig långt, enstaka individer förflyttar sig flera mil. Det sker därför troligtvis vandringar mellan grupper i olika områden. Den högsta utvandringsfrekvensen brukar uppträda när populationen fortfarande tillväxer.

Dödligheten i populationen är som störst under de första två åren av kultingarnas liv. Under den perioden dör 70-85 % av djuren och bara 10 % blir äldre än fyra år. Den främsta dödsorsaken är jakt, som svarar för 90 %, medan drunkning och trafikolyckor svarar för några procent vardera.

Kyla och svält är inte lika vanliga dödsorsaker som jakt - vildsvinen är köldtåliga och väl anpassade till ett bistert klimat. Men de finns inte i områden med alltför tjockt snötäcke och tjäle. I sådana vintermiljöer blir det för svårt att böka fram föda. Det är snötäckets tjocklek som begränsar vildvinets nordliga utbredning i Sverige.

Även bland vuxna djur är jakten den viktigaste dödsorsaken. Den drabbar galtar i högre utsträckning än suggor, bland annat eftersom dessa inte är lovliga om de för kultingar.

De svenska populationerna tros som mest ha en täthet av cirka 10 djur per 1 000 hektar, på marker där ingen utfodring sker. Tätheten är mycket variabel i europeiska undersökningar som gjorts. I en stor inventering i Polen varierade den från 1,6-18 djur per 1000 hektar (10 km2). Ålderssammansättningen brukar vara: 75 % kultingar, 15-20 % fjolingar och 5 % äldre djur.

En vildsvinspopulation behöver ha en viss minimitäthet för att den inte ska dö ut. Vid tätheter under 2 djur per 1 000 hektar anger vissa forskare att vildsvinens sociala system inte fungerar och att populationen då inte kan leva vidare.

På den europeiska kontinenten har vildsvinsstammarna generellt ökat sedan 70-talet.

Genetiska studier på vildsvin har det visat sig att de lätt parar sig med tamsvin, trots att kromosomtalen kan vara olika. Brokiga blandsvin som har partier av pälsen eller klövar i avvikande färg är ganska vanliga. Tamsvinet har 38 kromosomer, liksom vildsvinen i östra Europa och Asien. I västra Europa har vildsvinet i allmänhet 36 kromosomer. I det centrala området däremellan har vildsvinen ofta 37 kromosomer och tros vara hybrider (korsningar) mellan de båda andra.

Vildsvinet drabbas av sjukdomar, speciellt om populationerna är för täta. Den allvarligaste är svinpest, som också kan smitta tamgrisar (men inte människor). Det är en virussjukdom som orsakar kraftiga angrepp i mag-tarmkanalen, hudblödningar, inre blödningar och dessutom påverkar centrala nervsystemet, med balansrubbningar som följd. Inkubationstiden är 3-7 dagar och döden inträffar som regel inom tio dagar. Viruset är mycket stabilt, även vid höga temperaturer.

I Sverige har det inte funnits svinpest sedan 1944. Sjukdomen lyder under epizootilagen, vilket innebär att en djurägare måste anmäla misstänkta fall till veterinär. Jordbruksverket har stränga bestämmelser för att förhindra införsel av produkter som skulle kunna sprida smittan, till exempel djur, svinborst och hudar. Gårdar med misstänkta fall måste isoleras. Många utbrott har rapporterats från vild- och tamsvin på kontinenten, bland annat sommaren 2000 i Storbritannien.

Vildsvinet är liksom tamsvinet mellanvärd för trikiner, som är en slags rundmaskar (nematoder). Maskarna vållar inte vildsvinet någon större skada. De genomtränger muskulaturen och kapslar in sig i en säck. Om köttet förtärs utan att ha värmts upp tillräckligt frigörs unga stadier, som kan vålla människan svåra problem. Sjukdomen heter trikinos och kan vara dödlig. Den orsakar bland annat smärtande vätskeansamlingar, blödningar, allergiska reaktioner och feber.

Trikininfekterat vildsvinskött är mycket ovanligt i Sverige (färre än tio fall de senaste åren och ingen människa har smittats) men det är obligatoriskt att låta besiktiga köttet innan det får säljas.

En del andra sjukdomar drabbar vildsvin. Mul- och klövsjukeviruset förekommer väldigt sällan. Några arter av löss och inälvsmaskar har påträffats, men de vållar sällan djuret några bestående men.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-22 2018-10-12