Grågäss. Foto: Niklas Liljebäck

Grågås

Grågåsen är Sveriges talrikaste gås. Stammen har ökat snabbt och spridit sig norrut. Grågåsen bygger sitt bo i eller i närheten av vatten. Men den hittar mat lika bra på land som i vatten. När den inte häckar födosökerna den nästan uteslutande på land.

2012-09-07

Kännetecken

Grågåsen kan vara svår att skilja från andra gråa gäss. De bästa artkännetecknen för grågås brukar vara den kraftiga och enfärgat orangerosa näbben, orangerosa ben och vingarnas ljust grå framkanter, på såväl ovan- som undersida.

Förväxling gentemot de andra gråa gässen kan uteslutas genom följande karaktärer:
Sädgås: Svart teckning på den betydligt klenare näbben. Inga ljusa vingovansidor.

Karaktärsdrag hos bläsgås

Vit bläs vid näbbroten. Svarta fläckar på buken. Markant mindre. Lätet. Den kanske främsta förväxlingsrisken gentemot grågås ligger hos unga bläsgäss då de saknar vit bläs vid näbbroten såväl som svart teckning på buken. Notera dock förhållandevis liten näbb, klen kroppsbyggnad jämfört med grågås, inga ljusa vingovansidor, storlek och läte.

Karaktärsdrag hos fjällgås

Som beskrivningen för bläsgås. Den gula ögonringen som finns hos vuxna fjällgäss kräver goda observationsförhållanden.

Karaktärsdrag hos spetsbergsgås

Svart teckning på den lilla rosa näbben. Mindre än sädgås.

Typiska gåskackel och den gåsart vilkens läte är mest lika tamgåsens. Det mest typiska ljudet är en trestavig nasal kacklande ramsa där första stavelsen går i falsett.

Karaktärsdrag hos ungfåglar

Ungfåglar kan kännas igen på den mörka ”näbbtanden” dvs. spetsen på den övre näbbhalvan. Halsen på vuxna fåglar ger dessutom ett randigt intryck (som om den var vattenkammad).

Foto: Markus Olsson

Utbredning

Grågåsen häckar i Europa och Asien. I Skandinavien finns mer än hälften av det europeiska beståndet. Det svenska grågåsbeståndet har under flera decennier ökat snabbt. Under 1980-talet var ökningstakten i genomsnitt ca 10 % per år för att under 1990-talet mattas till 6-7%. Septemberbeståndet 2005 uppskattas till mer än 200 000 exemplar jämfört med ca 70 000 år 1997 och 19 000 år 1984. I mitten av 90-talet uppskattades det häckande beståndet till omkring 6-10 000 par. Beståndet har sedan dess fortsatt att öka men ingen ny uppskattning har gjorts. Bestånden i övriga delar av Nordvästeuropa uppvisar motsvarande ökning.

Kunskapen om grågässens flyttning och populationsdynamik har fördjupats avsevärt under de senaste åren. Trots att sammanlagt drygt ¼ av beståndet skjuts varje år i Sverige och utmed sträckvägen har beståndet fortsatta att öka. De årligen genomförda, internationellt samordnade, inventeringarna i september och januari har hög tillförlitlighet och ger oss ett bra mått på beståndets storlek och förändringar.

Ekologi

Grågåsen häckar både i insjöar och vid kuster. Den förekommer i hög täthet vid näringsrika sjöar med betade stränder, men finns även allmänt i t ex Östersjöns yttre skärgårdar. De flesta grågäss placerar sina bon i vassbälten eller på öar. Äggkullen består av 4-6 ägg. Honan ruvar ensam medan hanen vaktar i närheten av boet. Hanen och honan tar gemensamt hand om ungarna. Efter kläckningen söker sig kullen till stränder med bra bete, varvid många kullar kan uppträda tillsammans och sammanslagning av kullar är vanligt på platser med höga tätheter, så två vuxna fåglar kan tillfälligt ses ha ända upp till 20 ungar i släptåg utan att vara föräldrar till alla. Familjen håller sedan ihop under höstflyttningen och i vinterkvarteret. Ungarna skiljs från föräldrarna vanligen före eller under vårflyttningen. Under häckningstiden lever grågåsen i stor utsträckning av vegetation på stranden och vattenväxter.

Grågåsen är könsmogen vid två års ålder, men beroende på stammens täthet och andra ekologiska begränsningar startar häckningen normalt först vid 2-5 års ålder. Grågåsen häckar tidigare än någon annan svensk våtmarksfågel och kan i Skåne börja bygga bo redan i mars. Andelen könsmogna fåglar som inte häckar varierar mellan olika populationer men är avsevärt högre än hos de flesta andra fågelarter. Paren håller ofta ihop flera år och det är inte ovanligt att samma par håller ihop tills den ena partnern dör. Kvarvarande fågel tar därefter en ny partner. Den äldsta kända vilda grågåsen var en ringmärkt fågel som blev 20 år och 5 mån.

Foto: Madeleine Lewander

Grågåsen är en utpräglad flockfågel under icke-häckningstid. Icke häckande grågäss samlas i flockar i maj-juni på särskilda lokaler. De ruggar då sina vingpennor, varvid de under cirka en månads tid saknar flygförmåga. Under sensommaren samlas grågässen i flockar på upp till 5000 fåglar. Detta sker på lämpliga platser i inlandet och vid kusten och de söker då mest sin föda i jordbrukslandskapet. På dessa samlingsplatser stannar grågässen under ett par månader varefter de i september-november genomför höstflyttningen. De gäss som häckar i Skandinavien övervintrar huvudsakligen i Holland, Frankrike och Spanien. På senare år väljer fler och fler grågäss att stanna kvar i södra Sverige; till exempel räknades cirka 7000 fåglar in i januari 2004. Vårflyttningen sker i februari-mars även om den första vågen med grågäss i Skåne kommer med de första varma sydvästvindarna vilket ibland sker redan i januari.

Förvaltning och jakt

Grågåsen erbjuder i Sverige rikligt med jakttillfällen. De flesta grågäss skjuts med hagel när fåglarna flyger från viloplatserna ut till fälten för att söka föda. Bulvaner används ibland.

Skapande av fågelskyddsområden på öar i skärgården och i sjöar ger grågåsen skyddade häckningsplatser. Grågåsen är också mycket snabb på att börja häcka i nyskapade våtmarker.

Den svenska avskjutningen utgör en liten del av den totala avskjutningen inom Nordvästeuropeiska flyttningsområdet. I takt med grågåsens ökning och de generösare jakttiderna har avskjutningen i Sverige ökat. Under 2010-talet har den legat på cirka 20-25 000 fällda per år, enligt Svenska Jägareförbundets Viltövervakning. Ungefär en tredjedel av de grågäss som skjuts i Sverige är årsungar.

Grågåsen och människan

Grågässen gör skada på skördemogna grödor under vår, sensommar och förhösten (främst på höstvete och ärtor). För jordbrukare som har marker i närheten av platser där stora flockar samlas kan skadan bli omfattande. För att minska riskerna har man på några håll anlagt särskilda odlingar för gässen. Stadslevande grågäss kan lokalt skapa problem genom nedsmutsning av gräsmattor i parker och liknande.