Under ungefär två års tid har EU arbetat fram en lag som heter ”Nature restoration law” (Naturrestaureringslagen). Innehållet i lagen kräver att alla medlemsländer ska arbeta med återskapande av såväl odlingsmark, skog och vattenvägar, det vill säga restaurera natur. Bakgrunden till lagen hänger ihop med att den biologiska mångfalden minskar över Europa.
Tidigare har en stor del av EU:s arbete för hotade arter handlat om att skydda djur, arter och natur, gärna i Natura 2000-områden. EU verkar dock ha skiftat hållning, en aning. Nu vill man i stället stoppa förlusten av habitat, det vill säga biotoper där det exempelvis finns goda förutsättningar för växter och djur; miljöer som gynnar allt från insekter och fjärilar till harar och fåglar.
Genom restaureringslagen ska det skapas bättre förutsättningar för naturen och därmed allt levande.

Inte all natur

Behöver all natur restaureras? Nej, de områden som EU blickar mot har framför allt i Europa brukats hårt under lång tid, vilket medfört att vissa arter håller på att försvinna från dessa miljöer. I många europeiska länder minskar arterna i odlingslandskapet. Såväl fåglar, pollinatörer som harar störtdyker exempelvis i populationssiffrorna, vilket på sikt kan leda till att många arter försvinner från jakttabellen eller – ännu värre – utrotas. Även marina djur och olika fiskararter riskerar samma sak. Även i Sverige finns arter som uppvisar liknande mönster. Detta gäller både växter, insekter och djur som jagas (eller har jagats), exempelvis ejder, brunand, skogshare, rapphöna och årta.

Restaureringslagen välkomnas av flertalet jägarorganisationer i Europa och de flesta miljöorganisationerna, samt de flesta medlemsländernas regeringar. Centraleuropas jägare menar att lagen kan rädda bestånd på viltarter och i förlängningen jakten på olika viltstammar som idag brottas med stora problem. Där ses lagen som en del av en lösning.
Men långt ifrån alla tycker om lagen. I Danmark är man exempelvis för naturrestaureringen medan Sverige är emot.

Vad innebär lagen?

Som oftast när det gäller lagtexter från EU behöver dessa tolkas. Från ett övergripande perspektiv kan lagen sägas ta upp principer och ambitioner. Lagen är därtill komplicerad. Samtidigt lämnas ansvar för genomförandet över till medlemsländerna, vilket gör det svårt att beskriva helheten och vad den faktiskt kommer att innebära.

Men kraven ser ut som följer: För att nå EU:s övergripande mål om restaurering måste medlemsländerna återställa minst 30 procent av de livsmiljöer som den nya lagen omfattar (vilket innefattar allt från skogar, gräsmarker och våtmarker till floder, sjöar och korallbäddar). Statusen ska förbättras från ”dåligt” till ”gott skick” senast 2030. Lagen omfattar dock inte all mark utan den mark som karaktäriseras ”i dåligt skick”, utifrån vissa parametrar.

Målet ska sedan breddas till 60 procent fram till 2040 och till 90 procent fram till 2050. Parlamentet anser att det är Natura 2000-områdena som EU-länderna bör prioritera fram till 2030. Så snart dessa områden är i gott skick måste EU-länderna se till att de inte försämras igen.
EU-länderna ska anta egna nationella restaureringsplaner där de i detalj beskriver hur målen ska uppnås.

Jordbruksmål

För att förbättra den biologiska mångfalden i jordbruksekosystemen måste EU-länderna göra framsteg när det gäller två av följande tre indikatorerna: 1) indexet för gräsmarksfjärilar, 2) andelen jordbruksareal med landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald och lagret av organiskt kol i mineraljordar på åkermark. 3) Insatser för att förbättra indexet för vanliga jordbruksfåglar, eftersom fåglar anses vara ett bra mått på hur det står till med den biologiska mångfalden.

Återställande av dikade torvmarker ses som ett av de mest kostnadseffektiva sätten att minska utsläppen inom jordbrukssektorn. Därför ska EU-länderna återställa minst 30 procent av de dikade torvmarkerna (minst en fjärdedel ska återvätas) senast 2030, 40 procent fram till 2040 och 50 procent fram till 2050 (där minst en tredjedel ska återvätas). Privata markägare och lantbrukare behöver dock inte genomföra någon återvätning.

Forskarna är ganska eniga om att naturrestaurering är bra för naturen.
Men som alla förstår är det få – om någon – som idag kan överblicka alla effekter lagen skulle få på brukandet och samhället i stort.

Vad tycker Jägareförbundet?

Svenska Jägareförbundets är emot den nya lagen.

– Jag anser helt enkelt att det finns bättre sätt för att stärka den biologiska mångfalden, som inte gör så stora ingrepp i äganderätten eller äventyrar svenskt jord- och skogsbruk, säger förbundsordförande Peter Eriksson.
Han menar att EU-nivån är för stelbent och tar inte hänsyn till enskilda länders särart och förutsättningar, samt att subsidiaritetsprincipen borde gälla.

– Lagen innehåller för många oklarheter. Den beaktar exempelvis inte sysselsättningsproblematik i glesbygd och det verkar finnas delar där olika EU-regler motverkar varandra – de skapar ett moment 22. Lagen saknar därtill finansiering för genomförandet och mycket annat, säger Peter Eriksson.
Han befarar att lagen kan bli onödigt dyr och därtill påverka livsmedelsproduktionen i landet.

Förståelse för FACE

Peter Eriksson är noga med att visa en stor förståelse för att jägare i andra länder gör en helt annan bedömning än förbundet. Den europeiska jägarorganisationen FACE:s positiva hållning till naturrestaureringen förstår han.

– Det finns problem med minskande biologisk mångfald runt om i Europa, men problembilden ser olika ut. Från länderna runt Medelhavet till norra Sverige och Finland. Vi har olika traditioner, brukande, nationella lagar, äganderätt och klimat. Därför behövs olika lösningar. Överstatliga lagar är nästan aldrig den bästa vägen framåt.
Samtidigt understryker Peter Eriksson att förbundet är positivt till att stärka den biologiska mångfalden. Han menar att medlemmarna vill bidra till en ökad mångfald – inte minst i odlingslandskapet.

– Vi anser bara att det finns bättre sätt att göra detta på. I stället för en stelbent lagstiftning borde man arbeta med positiva incitament. Det vill säga göra det lättare för jord- och skogsbruk att göra rätt. Belöna det som är rätt, styra bidrag från EU:s jordbruksbidrag till åtgärder som passar det enskilda landet.

– Överstatliga lagar skapar sällan en bred förståelse, förankring och delaktighet hos befolkningen. Ska vi på allvar göra något åt den biologiska mångfalden behöver vi arbeta med olika intressen och de små landsbygdsföretagen – inte emot.

– En lag som riskerar att urholka lönsamheten i jord- och skogsbruk kan faktiskt göra mer skada än nytta för mångfalden. En lantbrukare eller skogsbrukare med dålig lönsamhet kommer inte att anse sig ha råd att genomföra åtgärder som inte ger några intäkter. Vi vill därför se åtgärder som utvecklar brukandet och mångfalden. Inte det ena eller det andra. En bra lagstiftning ska klara bägge delarna, säger Peter Eriksson.

– Eftersom det ser ut som om lagen går igenom, vilar det nu ett stort ansvar på regeringen och berörda statsråd att den svenska implementering görs på ett klokt sätt som ger incitament till och utrymme för frivilliga åtgärder och samarbeten för ökad biologisk mångfald i skog och mark.