En av viltvårdens viktiga delar är kontroll av predatorer. Ett minskat tryck från predatorer ger många arter en bättre förutsättning att lyckas med sina föryngringar. En art som påverkar många andra är kråkan. Kråkan jagas i södra Sverige från 16 juli till 15 april och nu i april, mot slutet av jakttiden lämpar sig fällfångst med hjälp av små burfällor bäst. Tar man bort kråkparen, och tömmer reviren på häckande kråkor ges småviltet en lättnad under den känsliga häckningstiden.
Under vårvintern parar kråkan ut sig och paret blir starkt revirhävdande. Det är denna aggressivitet mot andra kråkor som utnyttjas. De små burfällorna är konstruerade med en bur för lockfågeln och två fångstburar intill. Fällorna finns i flera varianter och de är alla mycket snarlika varandra. Några exempel är Ölandsbåset och kråkfälla modell Trolle-Ljungby.
När man väl fångat den första kråkan, vilket ibland kan vålla stora svårigheter, placeras kråkan i lockburen. Fällan placeras därefter i ett kråkrevir. Ofta kan man se och höra kråkor skräna från trädtoppar, även kråkans bo går att lokalisera innan lövsprickningen. Dessa platser brukar vara bra fångstplatser. Så snart kråkparet upptäcker den inkräktande kråkan försöker de att köra bort den och hoppar då in i fångstburarna.
Fällan flyttas sedan runt i de olika kråkreviren för att om möjligt fånga så många kråkpar det går. De riktigt bra reviren blir ofta snabbt återetablerade av nya kråkpar, varför det ofta går att fånga flera par inom samma revir.
Viktigt att man ofta byter ut lockkråkan och efterskänker de andra fångade kråkorna till andra viltvårdare som ännu inte lyckats fånga sin första kråka. Lockfågeln behöver vindskydd och tak samt gott om mat och vatten.
