Vargstammen i Sverige består idag av cirka 400 djur och ökar snabbt runtom i Europa. IUCN, världens största miljövårdsorganisation, listar idag vargen som livskraftig. 
Men EU kräver fortfarande att rovdjuret ska ha samma strikta skydd som för 30 år sedan.

För 30 år sedan var det förbjudet för Bingolotto att sändas nationellt. Kalla kriget var inte över. Räntan var på väg mot 500 procent. Och det var två år kvar till Carl Bildt skickade det första mejlet någonsin mellan två regeringschefer.
Allting verkar förändras, men skyddet för vargen förblir intakt medan regeringen förblir förvånansvärt passiv.

Men låt mig ta alla delar i tur och ordning.

Inom många sakpolitiska områden finns det stora skillnader mellan Sverige och EU. Ofta hamnar våra traditioner, regler och särart i kläm när politiska tjänstemän och EU-kommissionen försöker skapa ett mer enhetligt Europa. Den svenska modellen, vår syn på lagar, regler, arbetsmarknad, föreningsliv och natur är några av de saker som format det vi idag tycker är grunderna för den svenska identiteten.

EU strävar samtidigt mot att utvidga sin makt och sina kompetensområden. På gott och ont utmanas befolkningen av nya regler och lagar. Men den princip som skulle säkerställa nationernas särart – närhetsprincipen – rundas effektivt av EU-kommissionens tjänstemän. Beslut som skulle kunna fattas i Sverige avgörs allt oftare i Bryssel.

Exempelvis ska den svenska rovdjursförvaltningen vara regional. Den ska utgå ifrån de förutsättningar som existerar där rovdjuren finns. Så har riksdagen beslutat. Men tillämpningen av EU:s regler tar inte hänsyn till regionala förutsättningar.

Den främsta försvararen av de svenska intressena ska vara regeringen. Det är denna som ska stå upp för landets medborgare, våra sakfrågor, kultur och traditioner – samt vårt självbestämmande. Men sedan EU-inträdet 1995 har regeringen alltför sällan velat eller vågat att ta strid för det som vi i landet anser ska beslutas i Sverige.

Tre år innan Sverige blev en del av EU antogs ett Art- och habitatdirektiv. Syftet var att skydda hotade djur och biotoper. 1992 fanns exempelvis 17 vargar i Sverige. Få länder i Västeuropa hade någon varg alls. Idag ser situationen annorlunda ut. För naturen är i ständig förändring. Tyvärr är Art- och habitatdirektivet extremt statiskt. Det har inte ändrats väsentligt på snart 30 år.

Vargstammen i Sverige består idag av cirka 400 djur. Stammen ökar också runt om i Europa. Samma problem som vi upplevt i Sverige blir allt tydligare även på kontinenten.
Vargen är inte längre hotad. IUCN, världens största miljövårdsorganisation, listar idag den som livskraftig. Detta besked har inte fått den uppmärksamhet som det förtjänar.
Och IUCN:s besked blir ännu viktigare eftersom EU:s statiska Art- och habitatdirektiv fortfarande kräver att vargen, men också björnen, lodjuret och järven ska ha ett strikt skydd. EU-kommissionen påtvingar med andra ord EU-länderna orimliga kostnader och arbete med att skydda arter som numera betecknas som livskraftiga. Dessa resurser hade gjort större nytta för den biologiska mångfalden om de gått till arter som faktiskt är hotade.

Ända sedan miljöminister Andreas Carlgren (C) 2010 ville få i gång en vargjakt har EU varit aktivt och ifrågasatt Sverige. 2011 inleddes därför ett överträdelseförfarande mot Sverige eftersom EU-kommissionen ansåg att vargjakten bröt mot EU:s regler.
Men det öppna överträdelseförfarandet har inte gått vidare till EU-domstolen. Det har fått en annan roll. Med hot om att driva frågan till EU-domstolen har EU-tjänstemännen lyckats påverka de svenska myndigheterna till en överdriven försiktighet när stammen ska förvaltas.
Bland annat har myndigheterna infört olika och obefogade säkerhetsmarginaler. Först när man beräknade minsta livskraftiga stam, därefter när man bestämde referensvärdet, till sist när man nu funderar på stammens storlek. Varje säkerhetsmarginal har medfört att stammen ska bli större. Motivet kan inte tolkas på annat sätt än att det finns en rädsla för kommissionen, en rädsla för att göra fel och att man viker sig för EU:s påtryckningar.

Årets vargsjaktsbeslut präglas också av en överdriven försiktighet. Trots att stammen skulle tåla en stor minskning tilläts bara jakt på 33 vargar. Avskjutningen leder på sin höjd till att stammens ökning – tillfälligt – bromsas upp. Koncentrationerna i stammen minskar inte.
Skrämselåtgärderna från EU har även medfört att myndigheterna hänvisar beslut om vargjakt till EU-rätten och inte enbart till svensk lagstiftning. EU:s direktiv ska inarbetas i medlemsländernas lagstiftning, vilket också skett i Sverige. Trots detta åberopas alltid EU:s Art- och habitatdirektiv i vargjaktsbesluten.
Det har gått åtta år sedan riksdagen fattades sitt beslut. Men ännu har myndigheterna inte vågat att ta nödvändiga beslut för att genomföra politiken.
Det statiska EU-direktivet och nitiska EU-tjänstemän – som i kommissionens namn driver en egen agenda – leder helt enkelt till osäkerhet och försiktighet hos länsstyrelserna och Naturvårdsverket. 

När ett demokratiskt fattat riksdagsbeslut inte genomförs får frågan ett djup och allvar som utmanar det demokratiska systemet. Regeringen bär ansvaret. Och bristen på politiskt ledarskap i frågan har därför bidragit till den stora polarisering som fortfarande finns runt vargen.
Sveriges vargsituation har inte förbättrats sedan 2013, när den nya rovdjurspolitiken slogs fast. Stammens storlek och koncentrationer har gått i motsatt riktning, trots att en majoritet i riksdagen vill minska stammen – enligt en enkät som Svenska Jägareförbundet har utfört.

Regeringen behöver nu agera.

• Först och främst måste regeringen stå upp för den svenska hållningen – landets beslutade politik – mot EU-kommissionen.
• Regeringen bör även bilda allianser med andra EU-länder, som tycker ungefär som vi, för att kunna sätta press på kommissionen.
• Landsbygdsminstern måste arbeta för att få till stånd en revidering av bilagorna till Art- och habitatdirektivet. De medlemsländer som har livskraftiga bestånd av rovdjur måste få förvalta dessa. De stora rovdjuren behöver med andra ord flyttas från strikt skyddade till förvaltningsbara – inte förbli strikt skyddade på obestämd framtid.
• Se till att Sverige genomför den beslutade politiken och blir bättre på att använda de få undantagsmöjligheter som direktivet – trots allt – medger från det strikta skyddet.
• Ställa krav på myndigheterna att de ska förvalta vargstammen utifrån beslutad rovdjurspolitik i Sverige.
• Regeringen måste därtill våga stå upp svenska folkets intressen – även om det innebär att vi skulle behöva få vårt handlingsutrymme prövat i EU-domstolen.

Vår kultur, våra lagar och våra demokratiska beslut är nämligen värda att ta strid för.

Peter Eriksson
Ordförande
Svenska Jägareförbundet