Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har under lång tid sett vildsvinen som ett skadedjur i svensk natur. Med denna debattartikel verkar aversionen mot detta djur inte ha någon botten. I framstöt efter framstöt har man krävt åtgärder som går långt utanför normala åtgärder. Nu vill LRF minska stammen med 90 procent, införa skottpengar, minska jägarnas betydelse och i praktiken överföra jakträtten till staten. Förslagen innebär också att LRF – som ofta vill göra anspråk på att vara en djurvänlig organisation – vill skjuta suggor som har kultingar. Detta är en åtgärd bortom allt som heter moral och etik. Man ska inte glömma bort att det var människan som spred Afrikansk svinpest till Sverige, samt att smittan kan dyka upp i tamdjursbesättningar även där vildsvin saknas. 
När LRF sedan väljer att använda ordet ”nöjesjakt” vilket hittills bara använts av jaktmotståndare, antar man en hållning som utstrålar konflikt. Samtidigt vill man säkert att jägaren ska göra jobbet. Vi måste tyvärr konstatera att Palle Borgström, ordförande för LRF, återigen vill både äta kakan och ha den kvar.
 
Svenska Jägareförbundet hyser stor förståelse för de lantbrukare som får grödor och fält sönderbökade av vildsvin. Lokalt kan vildsvinen ställa till med stor förödelse. Men precis som nästan all annan viltförvaltningen måste problemen lösas där de uppkommer – inte på platser där viltförvaltningen fungerar. Därför är utspelet om att minska stammen med 90 procent mest av allt okunnigt.
Idag finns det gott om verktyg för att hantera vildsvinsstammen. Djuren får jagas i princip året runt och dygnet runt. Man får använda fällor, hundar och mörkerriktmedel. Några fler verktyg behövs inte. Stammen har också minskat de senaste åren – med en tredjedel.
Ingenstans nämner Palle Borgström detta.
 
För ett par år sedan gjorde LRF ett försök att skapa opinion för att minska vildsvinsstammen genom att bilda – något som de kallar – en Viltskadekommission. De som ingick i kommissionen var handplockade. Slutsatserna från kommissionen som presenterades förra året sammanföll väldigt väl med de argument som LRF har använt i flera år. Kommissionens slutsatser var ett beställningsjobb, som inte fått något gehör utanför LRF,  och man nu försöker återanvända.
 
Troligen förstår ingen hur LRF:s förslag skulle genomföras i praktiken. Idag är det nämligen markägarna som äger jakträtten. Det är alltså markägarna som bestämmer hur många vildsvin som det ska finnas. Problemet – som LRF aldrig vill prata om – är att markägarna inte är överens. De vill inte samma sak. En del vill ha täta stammar av vildsvin, medan andra inte vill ha ett enda djur på sina marker. 
Svenska Jägareförbundet förstår den stora utmaningen för markägarkollektivet att komma överens. Men vill LRF på allvar minska vildsvinsstammen behöver man sätta press på sina egna medlemmar och andra markägare. För om markägarna på det lokala planet är överens om vildsvinsstammens storlek och hur jakten ska utföras så kommer det att bli så.
Nu ropar LRF på hjälp från staten. Vi undrar när staten blev bättre än markägare och jägare att förvalta vilt? Varför vill LRF ge bort jakträtten?
 
Afrikansk svinpest är en allvarlig smitta som måste bekämpas med alla medel. Myndigheterna har lovordat jägarnas kompetens och insatser. De har till och med menat att deras insatser är avgörande för att kunna bekämpa smittan. I detta skede skickar LRF budskap för att förringa jägarna och deras betydelse för samhället. Sådana debattinlägg skapar inte några bra incitament till de människor som frivilligt ställer upp och hjälper till för att stoppa den Afrikanska svinpesten.
Därför blir det bestående intrycket av LRF:s debattartikel att organisationen behöver höja blicken – och se till helheten. En debattartikel som bara syftar till att maximera jordbrukets förutsättningar, och bortse från all etik och hållbar resursanvändning som omfattar dagens viltförvaltning, kan bara uppfattas som oseriös och konfliktsökande.

Peter Eriksson
Förbundsordförande
Svenska Jägareförbundet.