Utbrottet av afrikansk svinpest i Fagersta hösten 2023 satte vildsvinen i fokus. Civilsamhälle, jägare, och myndigheter började snabbt lösa uppgiften för att stoppa spridningen. Med tiden har det blivit uppenbart att det på intet sätt var vildsvinen som låg bakom utbrottet. De flesta smittade vildsvinen har funnits kring en oinhägnad avfallsstation, även om vi med sannolikhet aldrig kan hitta källan.
Medan det tunga arbetet pågick och fortfarande pågår att leta upp döda vildsvin i oländig terräng passade ett fåtal intressenter på att ge sig på själva förekomsten av vildsvinen i landet. De ska utrotas, eller i vart fall skjutas ner med 90 procent. Vi ska jaga stora kultingförande suggor året runt, fånga i nu otillåtna fällor och införa skottpengar. Att jaga kultingförande suggor är, utöver att vara djup oetiskt, förbjudet i dag. Dessutom visar all kunskap på att man får stora problem med kultingarna när suggan skjuts bort. Jaktetik och fakta blev irrelevant när man passade på att nyttja krisen och den oro som den skapar. Argumenten är dock inte nya. De har använts förut av samma aktörer.
Kravet att 90 procent av stammen ska skjutas bort med alla till buds stående medel är huvudlöst och ogenomtänkt. Det sänder en syn på naturen som få i samhället kan acceptera – att djur bara får finnas om de inte riskerar påverka mänsklig verksamhet negativt. Därtill är argumenteringen inte konsekvent. För inga organisationer kräver att nästan alla frilevande fåglar ska utrotas när landet återkommande drabbas av fågelinfluensa?
Helt avgörande i diskussionen är att man faktiskt förmår att skilja på utbrottet av svinpest och förvaltning av vildsvinsstammen. Det var inte vildsvinen som förde smittan till Fagersta. Det var inte vidsvinen som förvarade kastad mat i högar på öppna platser så alla vilda djur kunde komma åt den. Det var människor i båda fallen. Att använda mänskligt slarv som ursäkt för att försöka i det närmsta utrota en viltart är oseriöst. Klarar man inte av att se att detta är två separata frågor, bör man kanske avstå att ge sig in i diskussionen.
Afrikansk svinpest är en allvarlig smitta som kan äventyra stora värden för tamgrisnäringen. Vi vill på inga sätt förminska eller förringa tamgrisuppfödarnas oro för de stora effekter som skulle kunna drabba näringen. Människans sätt att leva och verka – med import av varor och ökat resande – ökar risken för spridning av allvarliga djursjukdomar. Detta är ett reellt och verkligt problem som måste hanteras. Svenska Jägareförbundet anser dock att det är fel att i det närmaste utrota en viltart för att någon människa eventuellt i framtiden kan ta hit en smittsam sjukdom. Den synen på natur och djur kan vi inte acceptera. Åtgärderna måste sättas in för att förebygga och undvika att smittan kommer hit – inte förändra sammansättningen av naturen.
Det förekommer tyvärr en del faktafel i den debatt som pågår. Till exempel påståendet att vildsvinssuggor får flera kullar, det normala att kultingarna föds tidigt på våren, jakten sker året om, men tyngdpunkten är under hösten. Suggan är dräktig knappt fyra månader och diar sedan lika länge. Suggan kan i teorin få fler kullar under ett kalenderår, men det är ovanligt.
Vildsvinsstammen växte kraftigt under 2010 talet. Gynnsamma förhållanden gav en snabb spridning över större delar av södra Sverige. Stammen finns i dag över ungefär en tredjedel av Sveriges yta. De sprids fortfarande norrut längs med kusten men Dalälven är fortfarande en tydlig gräns i norr. Den absoluta lejonparten av stammen finns söder om E18.
Jägareförbundet bedrev en riktad satsning åren 2009 och 2010 för att bromsa tillväxten och minska skadorna i lantbruket. Utfallet var efter förutsättningar gott, avskjutningen ökade. Ett knappt decennium senare, 2019 fälldes 150 000 vildsvin av jägarkåren, samma år infördes möjligheten att använda mörkersikten sikten. Året efter ökade avskjutningen till 160 000. Sedan dess har siffran årligen sjunkit, det går med fog att hävda att avskjutningen 2019 och 2020 bröt tillväxten i vildsvinsstammen. Den senast tillgängliga siffran är för jaktåret 2022/2023 och landar på 112 00 fällda vildsvin. Flera indikatorer tyder på att nedgången fortsätter. Sen introduktionen av mörkerriktmedel har jägarna således sänkt vildsvinsstammen med en tredjedel. De jaktmässiga verktygen för att reglera stammen finns redan.
Det hävdas att lantbruket har omfattande problem med vildsvinsrelaterade skador, vilket säkert stämmer på olika platser. Dock om problemen varit så omfattande som det hävdas är det märkligt att Jägareförbundets projekt Vildsvinshjälpen lyckades samla närmare 1500 jägare som gratis erbjöd sin hjälp att freda grödor, men aldrig fick mer än något dussin markägare som hörde av sig. Projektet är numera nedlagt på grund av bristande intresse från lantbruket. Historiskt har det funnits god samverkan i förvaltningen. Svenska Jägareförbundet och fler andra aktörer enades 2013 om Vildsvinsförvaltning i samverkan Ett viktigt projekt som tyvärr föll ihop när en central aktör lämnade samarbetet. Man ska även minnas att 40 procent av jägarkåren också är markägare.
Vildsvin är av många ett uppskattat vilt. Det ger jakttillfälle på marker där det kanske annars finns ont om vilt. Det är en förnybar källa till utmärkt lokalproducerat kött. Vildsvinen ska värderas som annat vilt i våra skogar.
Jägarkåren har visat sig vara lösningen i både gällande bekämpningen av afrikansk svinpest och att trycka ner stammen där det lokalt behövs. Det är inga andra än jägarna som knäckt vildsvinsstammens tillväxt och det är jägarna som bokstavligen dragit det tyngsta lasset i bekämpningen av svinpestutbrottet i Fagersta. Jägarkårens lokalkännedom och snabba förmåga att mobilisera jägare som letade efter sjuka och döda vildsvin har varit en avgörande framgångsfaktor i att det gått så bra som det gjort hittills.
Just det lokala engagemanget är en tydlig markering om vart beslut om förvaltningen behöver tas. Vissa marker kan hålla stora bestånd av vilt, medan andra inte kan göra det. Svensk viltförvaltning bygger på lokal och regional förvaltning. Beslut om nivåer och avskjutning kan tas på många ställen, Stockholm eller Bryssel, men om beslutsfattarnas karta inte stämmer med verkligheten spelar det ingen roll vad som bestämts när det ska verkställas på lokal nivå. Samverkan mellan markägare och jägare är nyckeln till en framgångsrik vildsvinsförvaltning. Man enas om mål och metoder på så låg nivå som möjligt.
Sverige är ett stort land, landskapsbilden skiljer sig åt. Därför varierar möjligheterna för viltet i takt med trädslag, odlings- och klimatzoner, samt tillgången till foder, skydd och vatten. Förutsättningarna för en fungerande förvaltning, av egentligen allt vilt, ser mycket annorlunda ut över ytan. Det är en situation i Skåne, en annan i Värmland och en tredje i Västerbotten (även om vildsvin är en ickefråga i det sistnämnda länet). Ägande- och jakträtten går hand i hand och rätten att bruka sin mark är grundläggande. Därmed är också varje försök att på central nivå detaljstyra viltförvaltningen dömda att misslyckas.
Peter Eriksson
Förbundsordförande
