Följderna av Girjasdomen, som gällde samebyns upplåtelserätt av jakt och fiske, blir allt tydligare. Fler avlysningar och minskad tillgänglighet till området blev resultatet, vilket också förutsågs av förbundet och många andra. Lokalbefolkningen får bära den största bördan, när tillgängligheten till omgivningen beskärs.
Girjasdomen baserades på historiska beskrivningar, juridik och urminnes hävd. Det är sig naturligt, domstolar kan nämligen bara döma utifrån de lagar som funnits och finns idag, samt den fakta som presenteras vid förhandlingen.
Domstolar tar inte hänsyn till hur ett samhälle ska fungera i framtiden. Det är politikernas uppgift, inte deras.

I Girjas, där samebyn själva sedan några år nu väljer hur marken ska användas, fungerar inte systemet för andra intressen än rennäringen. Samtidigt finns det åtskilliga exempel från andra områden i de svenska fjällen på konflikter som åskådliggör hur lokalsamhällena håller på att dras isär, att möjligheter till turism och näringsverksamhet spolieras och att orättvisorna ökar.
Renmarksutredningen som ska hitta en långsiktig lösning på problemen lämnade sitt delbetänkade i augusti. Strax före jul bestämde regeringen att delbetänkandet ska skickas på remiss.

Svenska Jägareförbundet har varit kritiskt till Renmarksutredningen sedan den startade. Dels mot direktiven som inte fullt ut beaktat allmänhetens möjligheter att nyttja statens marker i fjällen, dels att utredningen enbart fokuserat på juridik och urminnes hävd i stället för att försöka hitta en lösning som minskar konflikterna och ett system som kan fungera i framtiden.
En av Renmarksutredningen slutsatser i delbetänkandet är att rennäringen är lämplig att sköta upplåtelserna av jakt och fiske.
Efter några år är det tydligt att Girjasmodellen inte fungerar i verkligheten. Det har Girjas sameby visat under det senaste året i både ord och handling. Samtidigt agerar även andra samebyar för att turism, näringsverksamhet, jakt och fiske ska begränsas till ett minimum eller omöjliggöras, eftersom renskötseln går före allting annat i samhället. I många samebyar verkar det därtill finnas en ovilja och ointresse av att kompromissa för att tillgodose andras intresse av att vistas i eller nyttja fjällområdet.
Konflikten blir därför total.

På många håll ställs människor – såväl renskötare som andra – emot varandra på ett sätt som måste betecknas som skadligt och oroväckande.
Utredningens delbetänkande från augusti underlättar inte på något sätt för samexistens och en bred förståelse för det stora och gemensamma intresset för fjällvärlden. Tvärtom. Den förstärker missförhållandena och permanentar orättvisa villkor.
Delbetänkandet skapar därtill en falsk bild om att det inte skulle finnas några möjligheter att hitta en lösning som inkluderar alla medborgares rättigheter till statens marker i fjällen.
Svenska Jägareförbundet menar tvärtemot att det går utmärkt att kombinera renskötsel med såväl jakt, fritidsfiske, turism och olika industriella näringar på statens marker – om viljan finns.
Förbundet vill hitta en bred och långsiktig lösning för hela samhället. Just därför behövs politiska beslut, inte mer juridik.

Ska Sverige även i framtiden vara ett inkluderande, jämlikt och attraktivt samhälle – med bra förutsättningar för renskötseln – kan vi inte bygga reglerna på historiska beskrivningar och juridik. Utgångspunkten måste vara att skapa ett rättvist system som tar hänsyn till samhällets samlade behov och renskötselns kulturella värde. Inte det ena eller det andra – utan allting i ett helhetsperspektiv.
Staten får inte stänga fjällen för allmänheten. Det vore ett misstag av historiska mått.

Peter Eriksson
Förbundsordförande
Svenska Jägareförbundet