Att vilt behöver äta är ett faktum. Exakt vilka nivåer som lantbrukare och markägare måste acceptera är svårt att sätta en gräns på. Ibland kan också skadorna bli orimligt stora där hela åkrar betas eller bökas sönder.

– Det är naturligt att leta efter enkla lösningar, exempelvis nya verktyg och regler. Men vi måste ställa oss frågan om dessa faktiskt löser problemen. Eller om de enkla lösningarna bara lurar oss. Att de tvärt om leder åt fel håll, säger Peter Eriksson.

Han menar att önskemålen om enkla lösningar och att parterna ofta lägger skulden till problemet hos någon annan gör det svårare att hitta de bästa vägarna framåt.

– Jag tror exempelvis inte att drönare eller skottpengar skulle göra vildsvinsförvaltningen bättre. Skottpengar skulle exempelvis göra det lönsamt för om vildsvinsstammen växte. Det finns få, om ens några, exempel där skottpengar fungerat.  Problemet är att den mest effektiva vägen framåt är jobbig för både jägare och markägare. 

Peter Eriksson inser naturligtvis att olika slags innovationer som stängsling, skrämselåtgärder och ny teknik kan bidra till att minska viltets skador på grödor och skog, men han menar att lösningen finns i ett annat arbetsområde.

– Jag tror inte att staten är bättre på att hitta lösningar än de människor som faktiskt känner till de lokala förutsättningarna. Dessutom måste det bli enklare att få ut viltköttet på marknaden. Dagens regelverk för främst vildsvin är en flaskhals i kedjan från skog till bord. Det är i slutändan jägarna och markägarna som måste ta sitt ansvar. Men detta är svårare än vad många tror. För det innebär att alla parter i större utsträckning behöver anpassa oss till vad andra tycker och gör.

Han efterlyser exempelvis lokala forum för markägarna. Där de skulle kunna diskutera och komma överens om hur viltstammarna ska se ut. Eftersom markägarna också äger jakträtten behöver de komma överens om storleken på de lokala viltstammarna. Detta är markägarnas ansvar. Därefter måste alla jaktlag inom området försöka nå dessa mål. Detta är jägarnas ansvar.

– Äganderätten riskerar att förminskas om man överlåter ansvaret till staten. Markägare och jägare behöver samarbeta mer. Komma överens. Sätta gemensamma mål.

Han exemplifierar sitt resonemang med att två markägare kan ha helt olika syfte med sitt markägande. Den ena odlar grödor medan den andra främst har skog och jakt som intresse.

– Den ena vill ha små viltstammar, medan den andra vill ha stora. Eftersom viltet rör sig och inte håller sig inom några markgränser kommer den som odlar att få problem om grannarna till exempel vill ha mycket dovvilt. Då hjälper inte drönare eller skottpengar. Kan man i stället hjälpas åt, sätta mål för den lokala viltstammen så kommer problemen succesivt att minska.

– Men detta är svåra diskussioner. Varför ska den ena markägaren behöva göra eftergifter för att den andra ska kunna odla?  Eller om jag vänder på det. Varför ska en markägare få avgöra hur viltstammarna ska se ut? Jag ser idag inget bättre sätt att försvara äganderätten än att samarbeta mer och bättre. Det kräver också att jägarna gör allt de kan för att bidra till små skador på grödor och skog, säger Peter Eriksson.

Han saknar också en bättre förståelse och dialog mellan de organisationer som företräder olika former av brukare.

– Alla försöker företräda sin grupp genom att lägga skuld och ansvar på andra, när vi borde samarbeta och försöka hitta vägar framåt tillsammans, säger Peter Eriksson.

Peter Eriksson, förbundsordförande Svenska jägareförbundet