Detta påstås tvärsäkert utan att man samtidigt nämner dagens högintensiva produktionsmetoder, den ökande trafiken eller vilket vilt det är som egentligen åsyftas och dessutom till synes utan kunskap om hur stammarna såg ut förr. Stundvis förs debatten på en så låg nivå att man faktiskt undrar om debattörerna menar allvar.

För Svenska Jägareförbundets räkning är flera av frågorna självklara. Älgar, hjortar och vildsvin kan enligt oss aldrig ses som "skadedjur". Viltet är en viktig, förnyelsebar, välsmakande och klimatsmart resurs. För såväl jägarna som deras familjer och samhället i stort. Men det handlar såklart inte enbart om viltköttet. Värdet som jakten, viltvården och naturupplevelserna skapar kan inte bara räknas i kronor och ören. Hur värderas en dag i skog och mark med termos och matlåda? Hur värderas en livsstil där naturen är en plats för såväl avkoppling som rekreation och i slutändan även samhällsnytta?

Viltet är en förnyelsebar tillgång och ska förvaltas på ett klokt sätt, såväl för markägare och allmänhet som för jägarkåren. Jägaren skördar av räntan, är selektiv i förvaltningen och garanterar att det finns kvar vilt för kommande säsonger och generationer. Allt annat skulle skapa sämre viltstammar och en eroderad biologisk mångfald. Många jägare är lantbrukare, många jägare är skogsägare och tvärt om. Det hållbara brukandet och den långsiktiga förvaltningen är ett fundament i vår gemensamma livsstil.

Skogsbruket har historiskt skapat välstånd, utveckling och jobb och kommer även i framtiden skapa stora värden för Sverige. Lantbruket bidrar till en levande landsbygd, öppna landskap och håller resten av samhället med livsmedel. Jakten, viltvården och viljan att vara en del av naturen skapar kanske inte lika stora ekonomiska värden, men är en omistlig del av mångas livsstil och vardag. Börjar vissa benämna viltet som "skadedjur" är det inte konstigt om det uppstår konflikter. Det finns definitivt problem med skador på skog och grödor. Dessa måste vi effektivt lösa. Om vi samarbetar, ger ömsesidig respekt och skapar delaktighet går det betydligt enklare. Men att som flera debattörer ignorera älgens symboliska och varumärkesmässiga betydelse för Sverige som nation är för oss helt verklighetsfrämmande. Jägareförbundet kommer alltid att stå på viltets sida i den debatten.

Jakten och brukandet har i decennier, rent av i århundraden, gått hand i hand. Visst har det alltid funnits diskussioner och intressekonflikter, men nästan alltid har en balans, respekt och samsyn framträtt över tid. Spänningen mellan exempelvis det moderna skogsbruket och storleken på älgstammen är en dragkamp som pågått i decennier, pågår idag och lär pågå även i framtiden.
Inför årets älgjaktspremiär i de nordliga länen har några företrädare för skogsintresset ventilerat starka åsikter om hur förvaltningen har bedrivits och hur den ska bedrivas. De är missnöjda och viftar med piskan i mild förhoppning att de ideella krafterna som gör (och betalar för) jobbet ska lyda. Moroten i älgförvaltningen är undanstoppad. En pedagogik man kan fundera en hel del över.
Lika självklart som det är att jägarna och jaktlagen måste ta sitt ansvar som förvaltare av viltet, lika självklart måste det vara att andra brukare av naturen tar sitt ansvar. Hedra de avtal och överenskommelser som ingåtts. Det finns trots allt demokratiska beslut, handslag, forskning och modeller för hur balans ska nås i skogen. Det senaste är blott fem år gammalt och mycket tyder på en god effekt om systemet bara får tid att verka fullt ut. Vi brukare har ett oerhört viktigt gemensamt ansvar. Låt oss fortsätta ta det ansvaret genom samverkan, delaktighet och respekt för brukandets fantastiska värden.

Torbjörn Larsson, förbundsordförande.

Bo Sköld, generalskreterare.